Ny kropp, någon?

Efter tips från lite andra bloggare anmälde jag mitt intresse att få ta del av Groupons rabatter på lite allt möjligt. Sedan dess har jag fått mejl varje natt om en massa saker men kommit fram till att jag inte är en så kallad rabattmänniska. Eftersom mejlen kommer till min telefon nattetid händer det att jag tittar till dem om jag av någon anledning vaknar mitt i natten och då är jag kanske oftast lite trött.

I natt läste jag MÄNNISKOKROPP 68% rabatt… och tänkte att det var nog i märkligaste laget ändå. I själva verket stod det visst Menskopp 82% rabatt. Jag behöver inget av det. Heller. Så jag ska nog gå ur Groupon med detsamma!

Jag ska köra Kustjagaren!

För ganska längesedan fick jag höra talas om att det kommer att arrangeras en tävling likt ”Från Ö till Ö” här i Karlskrona till sommaren och tyckte att det lät intressant. Det är en patrulltävling där man tävlar i par och med karta som grund tar man sig fram på land och i vatten. Man simmar mellan öar och uddar och springer på väg och i skog, för att ta sig närmsta väg från Torhamnsudde till Karlskrona.

Hur kul låter inte det här då?! Jag bara måste vara med! Vackerbästis och jag har ungefär samma galna inställning till sådana här äventyr så vi bestämde snabbt att vi skulle ställa upp i damklassen och i måndags släpptes biljetterna. En sådan har vi nu. Så jäkla roligt!!

Den sammanlagda sträckan är ca 32 km varav 27 km löpning (11 sträckor) och 4,5 km simning (10 sträckor). Vi har nio månader på oss att träna inför detta och hur det upplägget kommer att se ut vet jag inte ännu, så det får ni kanske ta del av lite längre fram. Det jag däremot vet är att vi ska ställa upp som ett av damlagen och att vi utifrån våra förutsättningar ska prestera vårt allra bästa!

Som ni ser på alla bilder som jag lånat från Kustjagaren.se så är det bara massa killar på bilderna. Det ska det bli ändring på! Ännu finns det platser kvar så om någon av er känner er suga på att knipa en plats, skynda på!

Har du koll på din tid?

Jag får ofta frågan av mina vänner, familj och ibland bloggläsare hur jag hinner med allting som jag verkar göra. De flesta syftar till träningen, tänker jag mig, och att få ihop just det med två små barn, en vild hund och en man som arbetar mycket borta.

Svaret stavas: planering, val av livsstil och vilja.

För det första är jag en vän av rutiner och tycker att både jag och mina barn mår bäst av det. Och så är jag en såndär listskrivare. Finns det något mer tillfredsställande än att få ner sina ”to do’s” på ett papper?! Jag värderar min träning väldigt högt och den planeras in varje söndag inför kommande vecka tillsammans med vilken mat vi ska äta och vad som behöver handlas. Träningen bokas in i kalendern och är precis lika viktig som en lunchdejt med en vän eller ett läkarbesök till exempel.

Jag försöker se möjligheter till hur, när och var jag kan träna istället för att titta i almanackan och konstatera att det inte hinns med för att jag har annat, viktigare, att göra. Eftersom jag planerar behöver jag inte heller hitta mig själv i ett vägskäl mellan soffan och träning när kvällen börjar närma sig. Skönt!

Självklart ska man lyssna på kroppen och jag planerar om, stryker eller lägger till pass utefter hur jag känner mig, men grunden finns där och den lutar jag mig stadigt tillbaka på. Det hjälper mig! Dessutom träffar jag flera av mina vänner när jag tränar eftersom vi tränar eller går promenader tillsammans. Helt fantastiskt!

Denna vecka testar vi en lite annorlunda planering för att kunna ge Vackraste hunden mer utrymme och barnen middag lite tidigare, då vi känt ett tag att det varit nödvändigt. Planeringen spikades i söndags och än så länge har vi alla i familjen fått ut så mycket mer av vardagen, så vi hoppas att det här är ett vinnande koncept för oss!

Planerar ni inför veckan och hur högt värderar ni er träning?

Sen att jag väljer att träna 6 dagar i veckan, läsa halvfart på universitetet, blogga frekvent, hålla i mammaträningsgruppen som jag startat, ha en stor hund och tusen idéer… Det är en livsstil. Jag bara är sån och det kräver sin planering!

Fantastisk thaimassage i Karlskrona

Alla som känner mig vet att en av de saker jag tycker allra bäst om, what so ever, är massage. Och de pojkvänner jag haft genom åren mår förmodligen fortfarande psykiskt dåligt när de hör ordet massage… Militärpappan är inget undantag.

Jag har gått igenom de flesta av Karlskronas massörer och är precis lika brutalt missnöjd vartenda gång! Jag betalar inte en främmande kvinna för att få min hud smekt. Faktiskt inte alls. Det kan jag ordna både billigare och skönare på annat håll!

För ett tag sedan tipsade Flygledaremamman mig om en thaimassörska i stan som visst skulle vara bra och i förrgår var jag där. Jag har aldrig tidigare testat thaimassage, mest för att jag aldrig hittat någon i vår lilla stad. Men nu har jag.

Om jag tyckte om det? Jag älskade det!!

Även om man kan tro det, så är det inte jag på bilden… Men hon gjorde så där bland annat. (Bilden kommer från någon helt annan stans)

Människa vad underbart! Jag har typ aldrig i mitt liv upplevt något så skönt innan! Det var precis det jag velat ha och exakt så jag vill bli masserad! Jag är toknöjd! Hon masserade och tänjde, tryckte och knäckte, med händer, armbågar och fötter. En timmes total njutning!

Stället heter Jiraphon’s ThaiMassage och drivs av en urgullig kvinna som verkligen kan sin sak! Det ligger på Norra Smedjegatan 14 A i samma lokal som solariet. Tyvärr har hon ingen hemsida, men väl en Facebookgrupp och den Gillar jag så klart! Hade man kunnat ”fet-gilla” hade jag lätt tryckt på den knappen.

En timmes thaimassage för knappt fyrahundra kronor. Underbart, fantastiskt! Och helt galet.

Du glömmer väl inte att tävla om en mössa från MaMMaSyTT! Klicka på bilden för att tävla!

Morgonutflykt

image

Jag och girlsen tog bilen i regnet till bageriet imorse medan Militärpappan fortfarande sov. På vägen hem lämnade vi en påse frallor hos Läkaremamman och sedan körde vi hem och väckte pappan.

image

Nu har jag packat in lite utrustning i bilen för nu ska Elise och jag på äventyr med Vackraste hunden.

Om att tröttna på sig själv

Alltså min dag…

Jag skulle in till stan och plugga på ett ostört ställe och efter förskolelämning och ett halvt världskrig senare kom jag äntligen iväg. Jag tog vändan förbi gymmet på vägen in för att jag äntligen kom ihåg att göra ett kroppsmätningstest igen och det var tre månader sedan sist. Jag gjorde testet och skulle betala men hade plötsligt inget VISA-kort.

Jag lyckades skrapa ihop ungefär hälften av pengarna med skrynkliga tjugolappar i fickan från lördagens loppis och parkeringspengar från bilen och skyllde lite på att någon runt en meter där hemma nog lekt lite med mammas plånbok. Återkommer senare, sa jag och satte mig i bilen. Militärpappan svarade inte i telefonen så jag körde hem. På vägen kollar jag telefonbanken och ser att ”någon” har använt mitt kort idag för drygt 1500 kr. Lite i panik frågar jag telefonbankskillen vem det är som använt mitt kort idag?! Och vart? Innan han hinner svara vet jag svaret själv (det var transaktioner från dagen före) så jag svarar nej för tredje gången om jag vill spärra mitt kort och så kör jag hem istället.

Väl hemma hittar jag kortet på en gång, på exakt samma ställe som jag la det dagen före. I min jackficka. Jag förklarar för Militärpappan att jag inte kan ha det så här längre och att drastiska åtgärder behöver vidtas omedelbart! Han kan inte annat än hålla med och jag kommer snabbt på två avgörande åtgärder som jag berättar för honom:

1. Jag ska köpa mig en plånbok. Min andra gick sönder för en månad sedan och jag har sedan dess gått runt med korten i en hundbajspåse.

2. Jag måste städa två köksskåp. Här och nu! Detta för att känna att jag har någon sådär koll på min situation.

Sagt och gjort. Jag städade ur två köksskåp och tog med ett par skrynkliga tjugolappar från loppisen i fickan och åkte mot stan. På gymmet betalade jag min skuld och berättade lite snabbt att det visst inte var hon på en meter som busat, utan mamman som slarvat. (Jag kan liksom inte ljuga och det är ett stort handikapp i vissa situationer ska ni veta!)

Sedan åt jag lunch med en kollega och gick direkt där efter till Wedins för att köpa mig en ny plånbok. Jag hittar en och just när jag ska betala kommer jag på att jag har sextio öre på mitt konto då jag överförde alla pengar till ett annat konto när jag var mitt uppe i min teori om att någon annan hittat mitt kort och shoppade loss på Landstinget Blekinge med det. (Ena transaktionen var läkarbesöket igår). Jag fick be kassörskan vänta en stund medan jag överförde tillbaka mina pengar till rätt konto så jag kunde betala min nya plånbok.

Jag sprang snabbt upp till lägenheten och packade upp min lilla plugghörna och när jag skulle dela Internet via min telefon hittade jag den inte.

Då blev jag sjukligt trött på mig själv! Sådär så jag försökte hitta på olika straff mot mig själv om jag typ skulle glömt den i bilen på andra sidan stan eller kanske ett ännu värre straff om jag lagt den i plånboksaffären. Jag var inne på något i stil med att inte ta allergitabletter på en vecka (då kliar jag ihjäl mig!) eller kanske inte få äta en enda godisbit förrän 2013 (hade ifs varit värst för Militärpappan för jag kan bli rätt så odräglig utan socker under långa perioder, sägs det) då jag hittade min telefon! Var den låg? På bordet bredvid mig, alldeles för sig själv. Jag hade visst packat upp den först av allt…

Sedan dess har jag pluggat. Mest för att Hälsopromotion i arbetslivet är så sjukt mycket mer underhållande än jag själv just nu.

God natt!

En snygg plånka köpte jag mig iaf!

Rakt in i medelåldern

Idag har jag varit på sjukhuset på återbesök för mina polyper i näsan, ni vet och fått en kamera uppkörd i hjärnan, genom näsan och ut genom ena örat. Typ.  Uärk! Direkt därefter hade jag, genom jobbet, lyckats få en tid hos en sjukgymnast i grannstaden. Ja, ni vet jag hade ju ryggskott för två veckor sedan och har knappt vågat röra mig sedan dess… Eller så har jag knappt vågat vara stilla. Vad hände? Plötsligt känner jag mig som en gammal gubbe!

Hur som helst fick jag träffa världens skönaste sjukgymnast i form av en monsterbiff som jag fick klä av mig alla kläder för och vika kroppen åt olika håll och vinklar.

Varför valde jag just idag ett par hudfärgade genomskinliga trosor?! Och varför rakar jag benen alldeles för sällan?

När jag sa att jag fött två barn under 20 månaders tid och att jag gått upp 30 kg båda graviditeterna skrattade han hysteriskt och kunde liksom inte sluta. Hur roligt var det då på en skala?! Han frågade vad jag vägde som mest och jag svarade ärligt, varpå han skrattade ännu mer. Då frågade jag vad han väger och han svarade 102 kg. ”Då förstår du ju varför jag inte tyckte det var så roligt, sa jag. Jag såg ju ut ungefär som dig då, fast med lite mer mage bara.” Det fick tillslut tyst på honom. Fast då började jag skratta istället.

Förbannat professionell och duktig måste jag säga och jag kände att han verkligen gjorde allt för att kunna hjälpa mig. Han konstaterade att jag har tränat helt rätt och mycket bra sedan Tilia kom till världen (det var den tiden vi gick igenom) och att jag har mycket bra kontakt med mina inre magmuskler. Det känns ju fantastiskt bra! Tillslut hittade han ett ställe där jag var svag och jag vet med mig att aldrig någonsin varit stark just där.

Ni vet när man ligger på rygg och trycker hela svanken ner mot golvet och så lyfter man benen ett par centimeter upp i luften samtidigt som svanken är lika pressad mot underlaget.

Det går inte, för mig. Än. Nu har jag fått tre fantastiska övningar och dem ska jag flitigt träna. Jag vill vara lika stark överallt!

Jag har ju min egen teori om att min midja är relativt tunn jämförelsevis med min enorma rumpa och kolosser till ben och att jag därför inte har kontroll utan att allt bara svajar runt där under midjan och att det är därför jag får ont i ryggen. Oavsett så tror jag stenhårt på att hans övningar kommer att hjälpa. Jag provade dem på plats och han trodde jag gjort dem innan, för det såg så bra ut. Härligt att min bålträning gett mig så mycket resultat ändå!

Och denna monsterbiff, vilken klippa!

Envis, obekväm eller typiskt tjejig

Härom kvällen när jag satte på TV:n så visades bilden bara nere i ena hörnet ni vet, resten var text på. Jag vet ju inte vad det är för något läge men jag har sett att Militärpappan använder sig av det ibland när han ska orientera sig bland TV-utbudet. Själv sätter jag på TV:n och stänger av den. Däremellan byter jag kanal och sänker ljudet. That´s it! Och det räcker!

Tills den där kvällen då när jag inte visste hur jag skulle komma ur det där visningsläget och få upp en bild på hela skärmen. Jag tryckte på de knappar jag kunde tänka mig att det kunde vara, det finns ju ritade symboler på några som kanske skulle kunna ge en hint, men nej. Tillslut tryckte jag på alla knappar men efter vad som verkade som en evighet av runtsnurrande i alla möjliga menyer visade det sig att det helt enkelt inte gick att få upp en helskärmsbild. Jävligt störande!

Under tiden höll Tilia på att kvävas av ett russin som Elise i all välmening gett sin syster och jag slängde alla dosor rakt upp i luften för att vända mitt barn upp och ner fastän att jag så väl vet att det är fel agerat. Det visade sig att det inte hjälpte och jag stoppade då in mina fingrar i ungens mun för att få ut russinen som inte fanns där. Däremot fanns där både  en gomspene (uvula) och halsmandlar. Eller var det magsäcken jag kände? Jag grävde liksom i hennes mun… Tillslut konstaterade jag att hon antingen svalt russinet (mest sannolikt) eller att det åkt ut när jag inte märkte det.

Hur eller hur tog jag en bild på TV-skärmen med min telefon och var just på väg att lägga ut den på Facebook för att få veta hur jag ändrade bilden då Tuffbästis ringde. Hon visste inte heller vilken knapp det var men hon tipsade mig om att det kunde vara någon av de andra dosorna. Så jag tyckte på alla knappar på alla dosor och vips så blev allt som jag ville ha det utan att jag över huvud taget registrerade vilken knapp eller dosa som gjorde hela jobbet. Inte heller var det något bra att se på TV så jag stängde av.

Militärpappan hade förmodligen dött om han inte skulle veta vilken knapp som var den magiska i detta fall. Inte för att det skulle hända, men ändå. OM det nu hade hänt så hade väl han suttit där på golvet en meter från TV:n och stirrat på den lilla lilla ruta nere i ena hörnet som visade TV-bilden, tills jag kom hem en vecka senare eller så.

Själv har jag alldeles för lite tid för att inte få svar direkt och dessutom är jag närsynt så jag skulle få sitta så otäckt nära! Och så sätter jag ingen som helst prestige i att veta vilken knapp som är vilken på TV-dosan. Men så stannar jag folk på gatan i en främmande stad och frågar om vägen, säger till kassörskan på Maxi att hon är otroligt vacker om jag tycker det och använder stundtals en mintgrön strandväska till min uniform på jobbet!

Det låter uppenbart med alltid retar det någon!

När glädje smittar

Dagen och kvällen har varit ganska påfrestande men som tur väl var hade jag laddat mina batterier genom att sova en timme under förmiddagen när Tilia sov, annars vet jag inte hur jag hade känt mig nu… Samtidigt är det ju så mysigt emellanåt så man bara kan älska ihjäl sig i sina barn! Därför filmade jag när dem busade i sängen för att kunna ta fram och kolla på när jag känner mig lite nere.

Jag har tusen saker jag vill skriva här men jag hinner inte här och nu. Men det kommer efterhand. Och så känner jag att jag liksom inte kan bombardera er med massa inlägg, då orkar ni ju inte läsa alla!

Måste bara dela med mig av två saker som jag läst idag som fått mig att bli glad. Det ena är ett citat från en väns statusrad på Facebook och den kan verka lite oroväckande för en del men å andra sidan underhållande om man ser det så:

”Bör man ringa någon om man hör sin 3-åring leka och hon säger kom älskling, kom till mamma så ska jag döda dig :/”

Det andra var ett inlägg av Fia Fit på hennes fantastiska blogg! Ett inlägg med Mycket hög igenkänningsfaktor, jag tror för de flesta småbarnsföräldrar:

KAOS

För övrigt vill jag bara tala om att den här Fia Fit skriver så sjukt underhållande och bra! Hon verkar vara en störtskön kvinna och man vill liksom bara ha mer av henne! Läs och du fastnar på direkten!!!

 

Tiokilosgränsen spräckt

image

Jo men så att… 10 180 gram vägde den lilla sexmånadersungen. Och 71 cm lång var hon. Men så äter hon som en åttamånaders också! (Häst alltså…) En spruta i vardera ben och två Kalle Anka -plåster senare tog vi en promenad till Coop för att köpa lite varor som jag glömde på bandet men det kom jag på efter en kilometer och vände tillbaka för att hämta dem igen. När jag kom hem märkte jag att vi tappat Tilias mössa så det var bara att vända ännu en gång. Den låg en kilometer hemifrån. Sen gick vi till förskolan och hämtade Elise.

Så jag har mest gått idag, många timmar och en halvtimme av den tiden sprang jag för att jag visste redan i morse att jag inte skulle ha möjlighet att träna ikväll. Och så har jag varit på powerwalk med hunden. Så jag fick ihop en bra träningsdag tillslut ändå!

Imorgon väntar träning med mammorna i lekparken intill Lyckåvallen igen. Klockan 19.00 om det är någon läsare som vill droppa förbi!

image