Jag snubblade över en lista hos Caroline. Jag vet, ni väntar på fotoutmaningslistan… Den fortsätter strax, jag har inte glömt även om det verkar så. Här får ni en annan så länge:

Just nu tänker jag på allt jag vill hinna med men inte tar mig tid till, som fotoböcker, renovering och trädgården.

När jag vaknar på morgonen är jag nästan alltid pigg och glad att det äntligen är dags att stiga upp!

Min mobiltelefon är en Samsung Nexus S och jag Älskar den!

Imorgon kommer jag bli bjuden på middag av mormor på en restaurang mitt i ingenstans. Och så har vi bröllopsdag.

Ikväll skall jag kanske börja pilla lite med den där fotoboken ändå?

När jag bakar äter jag alltid deg och slickar smet.

Sist jag grät var det väl för att jag såg någon film som var hemsk, fin, lycklig, olycklig eller tragisk. Antar jag.

Kärlek är fantastiskt, fint och ibland förkrossande.

I somras var jag mest inlåst på ett sjukhus känns det som. Jag ser fram emot en sommar i frihet!

Jag pratar mycket, ofta, länge, snabbt och med ”r:en” nere i halsen.

Jag lyssnar på tystnaden och Regina Spektor.

Jag är sämst på att ta det lugnt.

Jag är bäst på att vara effektiv.

Den bästa känslan är att ha ett nystädat hem och en ledig helg framför sig!

Jag är rädd för att sluta vara engagerad.

När jag lagar mat älskar jag om Militärpappan är med. Vi lagar så bra ihop.

Jag brukar få komplimanger för min matlagning och mitt öppna /okomplicerade förhållingssätt.

Jag glömmer aldrig att känna mig dålig för att jag inte fick in lite mer träning under veckan som gick.

Jag vill ha fem miljoner (i månaden, i fem miljoner år). Typ.

En effektiv dag lider mot sitt slut och jag är sådär lagom trött i kroppen så jag vet att jag kommer somna gott ikväll. Skönt!

En tvåtimmarspromenad i raskt tempo fick inleda denna morgon. Härlig start på dagen! Vi undkom tyvärr inte regnet utan himlen öppnade sig ett par kilometer hemifrån. Men vad gör det? Det är bara att gå ännu lite snabbare helt enkelt!

Väl hemma gjorde jag jordgubbsris till Elise och sen plockade vi av lite av våra rabarber i trädgården. Jag skalade och skar dem i mindre bitar och frös in. Fem liter tärnade rabarber ligger nu i min frys. Perfekt! När jag ändå var i farten slängde jag ihop en bulldeg också, inte för att jag riktigt hade tid med en, men någon gång blir den väl klar, tänkte jag. Sen lagade jag mat. Testade en, för mig, ny rätt som blev helt okej, får blogga om den imorgon.

Militärpappan kom hem från jobbet vid sju och då åt vi och medan han nattade Elise passade jag på att baka ut min bulldeg. Den hade jäst ett par timmar extra helt enkelt, vilket bara är positivt för bullarna blir så mycket godare av det! Sen skyndade jag iväg till gymmet för att köra ett styrkepass. Phu! Jag är inte van att träna sådär ”mitt i natten” men det gick bra och ryggen och bicepsen fick sitt. Det blir lite pusslande vissa dagar för att få ihop det men det är det värt!

Nu har jag precis kommit hem från gymmet och slängt i mig lite mat. Bullarna fick jäsa ett par timmar till och står nu nygräddade på köksbänken. Jag kanske tar mig en såhär mitt i veckan!

Fotoutmaning SJU: En bild som du aldrig lagt upp! Det blir tre bilder och den ena har legat på bloggen ett tag.

Jag tog med mig tre kompisar till Malmö för att leka modeller för en dag i Turning Torso. Vi hade olika ombyten med oss och blev fixade i håret och sminkade. Oj, vad mycket smink! Tydligen försvinner mycket smink när man tar foto, i samma stund som de där fem extrakilorna läggs på… Mycket märkligt!

Det var en konstig känsla att ”posa” framför kameran, stå i olika ställningar, se allvarlig ut, se glad ut, puta med munnen och svanka. Se kåt ut? Skämt och sido, det var svårt att modella! Det slutade med att jag såg ungefär likadan ut på alla bilder, kroppen hade olika stela positioner men ansiktsuttrycket var det samma på ungefär 99 av 100 bilder. Men så blev jag militär och inte modell!

Hur som helst var det en kul grej att göra och jag köpte tre bilder till ett svindyrt pris. Jag har inte gjort något med dem, trots att jag gillar den ena ganska mycket. Nu hamnar de här, i brist på annan plats och fantasi!

Fotoutmaning SEX: En bild på dig och vän du inte varit med på länge!

Jenny och jag med våra flickor

En av de vänner jag inte varit med på länge är Jenny. Det var för övrigt hon som utmanade mig med denna fotoutmaning!

Vi har känt varandra sedan vi var små, våra pappor arbetade ihop och vi bodde bara ett par kilometer från varandra under vår uppväxt. Jenny och jag är lika gamla men har aldrig gått i samma klass därför var det extra roligt och festligt att träffa Jenny när vi bestämde träff.

När vi var små lekte vi med dockor och barbie, lite senare hade vi videokvällar och pratade killar. Ett par gånger fick vi följa med våra pappor på deras jobb, åka militärfartyg, bo i hytt och fnittra åt de snygga lumparkillarna. Vi åt mat i mässen, delade hemlisar på toa och spydde i varsitt handfat när det gungade för mycket.

Jenny är en vän som jag inte alltid träffat regelbundet, ibland kan det ha gått något år utan att vi hörts av, ibland kan vi både träffas och prata i telefon ofta. Oavsett vad så är det alltid som om vi sågs igår, alltid lika lättsamt, trevligt och glädjande! Efter en längre tid gått utan att vi pratat med varandra fick jag veta att vi väntade barn med bara två månaders mellanrum. Jag blev så glad! För Jennys skull, för vår skull. Tänk att vi skulle få följa varandra så nära på den fantastiska resan också!

Hon bor åtta mil bort, vi hörs över telefon någon gång då och då, vi träffas när vi kan och läser varandras bloggar varje dag. Jenny är en mycket fin vän!

Den förra bilden på mig var ju inte så värst gammal. Elva år liksom, vad är det? Då var jag 19 och såg ut ungefär som idag fast lite töntigare. Men ack så mycket visare de där elva åren gjorde mig!
På bilden ovan däremot är jag runt ett och ett halvt. Där snackar vi gammal bild!

Fotoutmaning FEM: En gammal bild på dig själv!

Fiskarefrida

Något som jag tycker väldigt mycket om är att fiska. Meta, alltså. Det finns en göl, av oss kallad ”Gölen”, på landet där mormor och morfar bor. Dit gick vi alltid för att meta abborre när jag växte upp.

Först letade vi mask i komposten, grävde med Farfar Hennings gamla hacka. Vi lade alla maskar i en burk med många hål i locket, tog varsitt metspö över axeln och gick de få kilometrarna genom skogen, över ett kalhygge och förbi Första gölen för att slutligen komma fram till den andra gölen, Gölen. Där låg Morfars röda plastbåt med åror av trä och vatten i botten. Vi hjälptes åt att tömma båten som stått sedan vi var där sist sen puttade Morfar ut oss och hoppade i sist. Jag och Syster Yster satt förväntansfulla i båten och fick ro när vi kommit ut en bit.

En av de viktigaste sakerna vara att hitta det perfekta fiskarstället, där flest fiskar nappade. Det var såklart olika ställen varje gång även om vi hade våra favoritplatser. Fick ingen av oss napp på fem minuter så bytte vi ställe. Jag var redan då en rastlös själ… Men jag var en hejare på att fiska och fick alltid flest napp och flest abborrar på kroken! När fisken väl var uppdragen i båten fick Morfar ta bort den från kroken och ha ihjäl fisken. Sätta på mask på kroken har jag gjort så länge jag kan minnas, men att ta av fisken var lite lurigt till en början. Ibland kom vi hem med ett trettiotal abborrar att steka i lite smör. Jag älskar den fisken! Det smakar sommar och barndom för mig.

Med åren har det blivit färre fisketurer i Gölen och sist jag var där var väl för kanske elva år sedan, det var då fotot togs. Jag gillar lugnet vid Gölen, myggorna, dofterna och de små grodorna i kanten. Jag fascineras av trollsländorna och den totala tystnaden. Den lite kusliga ensamheten.

Idag säger de att det inte går att äta fisken från Gölen längre och båten vet jag inte vart den tagit vägen. Men jag vill inte höra, vill inte förstå! För mig kommer alltid Gölen att vara förknippad med fina stunder från min barndom. Minnen jag sparar djupt i hjärtat, dit ingen annan når.

Fotoutmaning FYRA: En bild på en konstig tid i ditt liv!

En konstig tid i mitt liv

Det är lite knepigt det där med konstiga tider, tycker jag. Vad är en konstig tid? Mitt liv är och har alltid varit väldigt varierat, spännande och lustfyllt. Stagnation är inget för mig! Jag utmanar mig själv i det mesta och lever mitt liv fullt ut så långt det är möjligt. Hela tiden. Jag försöker att inte begränsa mig och att alltid tänka utanför ”boxen”.

Jag har nästan aldrig tråkigt, jag ångrar mig sällan och jag älskar att leva mitt liv precis så konstigt som det tenderar att vara!

Bilden är från en av alla konstiga tider i mitt liv. Jag var på utlandstjänst i Bosnien och på en leave (semester) åkte jag via Wien och Barcelona till Magaluf där jag mötte upp Militärpappan och ett gäng kompisar. Det blev en vecka med mycket sol och bad och en hel del festande.

Jag trivdes inte med en del grejer i Bosnien så jag mådde ganska dåligt, var ledsen och bekymrad. Detta tog sig i uttryck att jag emellanåt verkade ganska besvärlig och irriterande för en del andra på resan. Allt har sina förklaringar och jag ber om ursäkt till er som fick stå ut med mig vissa dryga stunder. Jag orkade inte då…

Fast vi hade väldigt roligt också! Och jag blev den brunaste mig någonsin! Och så var jag nykär. Som sagt, en konstig tid i mitt liv. En av dem.

Bild nummer TVÅ: En bild på någon du älskar!

Ja, det här var VERKLIGEN en utmaning! Militärpappan VÄGRAR att vara med på bild här på bloggen! Jag får helt enkelt acceptera detta och ni får föreställa er honom framför er: Han är blond, har blå ögon, rosiga kinder och är onödigt lång. Han är såklart väldigt fin!

Militärpappan...

Ganska så snart efter att det där långa förhållandet tagit slut upptäckte jag att jag hade känslor för Militärpappan. Vi hade arbetat ihop ett tag och det hade funkat mycket bra men inte kunde jag ana att jag skulle vara kär i honom! Nu?! Jag förnekade och intalade mig själv att jag måste känna fel, vara förvirrad. Men jag är en nyfiken typ och kände mig beredd att ta reda på vad jag egentligen ville.

En dag hittade jag mig själv sittandes skriva ett brev där jag satte mina känslor på pränt. Brevet började med att jag ville krama honom för att känna hur det kändes, för att se vad som hände inuti mig, för att märka om det var på riktigt. Jag avslutade brevet med: ”Om du också känner för den där kramen så sitter jag längst ner i trapphuset…”.

Liksom i trans tog jag mig hem till hans lägenhet, tjatade till mig koden från en förbipasserande och tog hissen upp för alla sex trappor. Jag smög mig fram till dörren och slängde ner kuvertet märkt: ”ÖPPNAS NU” i hans brevlåda och plingade på dörren. Sen kastade jag mig bort till hissen och tryckte på BV-knappen med andan i halsgropen och kände mig både upprymd och töntig på samma gång.

Jag bestämde mig för att räkna till 100 innan jag lämnade trapphuset och Militärpappan för gott. ”99, 100″… Ingen Militärpappa hade kommit. Jaha, tänkte jag, hur fan kunde jag vara så dum att jag kunde tro att en så fin kille vill vara med mig? Samtidigt sa min intuition mig att han kanske låg och sov och inte hunnit läsa alla mina känslor i brevet än… Hoppet är det sista som lämnar, ni vet! Jag beslutade mig för att stanna kvar tills jag räknat till 100 igen. En sista gång. Sen skulle jag kanske få skämmas, ha det lite jobbigt och vara olycklig en tid framöver, men det skulle det vara värt! Det var väldigt viktigt för mig att ta reda på mina känslor.

Jag smög upp för alla trappor och satte mig högst upp men så att han var tvungen att komma ut i trapphuset för att se mig. ”99, 100”. Okej, nu ska jag alltså gå. Japp. Jag reste mig och skulle precis gå då jag hörde en dörr öppnas och där stod Han. ”Du är inte klok någonstans”, sa han och gav mig en kram.

Kramen kändes bättre än alla andra kramar jag någonsin fått och från och med då visste jag att Militärpappan var Mannen i mitt liv!

Bild nummer ETT: En bild på en person som du ofta umgås med!

Tuffbästis umgås jag med så ofta jag kan!

Det går i vågor det där, vem jag umgås med. Nu när jag är hemma med Elise träffar jag andra mammor oftare än vad jag annars gör. En som jag alltid träffar ganska mycket och pratar med i telefon nästan varje dag är Tuffbästis. Det känns som att något fattas de dagar vi inte hörts av.

Tuffbästis och jag har inte känt varandra i hundratals år även fast hon bara är ett år yngre och från samma ganska lilla stad. När jag som ensam tjej började arbeta med att utbilda soldater och sjömän för längesedan satt hon och jobbade i samma hus. En dag hände en grej som gjorde mig ledsen och jag stötte på henne på min väg ut till en gömd plats att gråta lite på där ingen skulle se. Men hon såg. Och hon brydde sig. Det var så skönt att få ur mig det ledsna och skönt att hon var tjej. Hon lyssnade och förstod. Tack!

Vi började umgås lite då och då, tror jag, men inte så mycket ändå. Något år senare bröt jag ett långt förhållande och samma dag stod Tuffbästis med en nyckel till hennes lägenhet i handen: ”Här kompis”, sa hon och räckte över nyckeln till mig helt utan förvarning. Vilken vän!

På den vägen är det…