Ikväll hyrde vi film och enda kravet jag hade var att det skulle vara en komedi, för något annat skulle jag inte orka med idag, med tanke på vad jag skrev innan, om min ihållande nedstämdhet.

Som vanligt, när jag är i detta sinnestillstånd, fastnade jag för en gripande, tung och vacker film, denna gång Paulo Coelho’s ”Veronika bestämmer sig för att dö”. Filmen är ett drama och bara titeln säger ju att den är ledsam, i alla fall i någon bemärkelse. Jag vet, för jag har läst boken. Den ville jag se. För att få lipa lite till.

Men där satte Militärpappan stopp och bestämde att vi istället skulle se ”Prinsessa”. Komedi, stod det på baksidan och jag sa okej. Nu har vi sett den och den var bra. Men vem fan är det som sätter genren, undrar jag? Har man en tärning eller? Jag skrattade nog en gång, sammanlagt fem sekunder, under hela filmen! Och så grät jag resterande 1,5 timmarna…

Är det fel på mig, på filmen eller på gengre-sättaren? Eller kanske är det tärningen det är fel på?!

I brist på annat har jag nu utvecklat min oro, som ni kunnat läsa om innan här i bloggen. Den smög sig ju på lite försiktigt och tog sig i uttryck genom att jag var rädd för att trilla där jag normalt brukar träna snabbdistans, att jag skulle snubbla och slå mig halvt medvetslös i trappan till ovanvåningen som jag studsar upp för varje dag och att jag skulle dö. En plågsam död.

Jag har drömt mardrömmar om att jag blir våldtagen och sen ska jag dö. Men varje gång har jag vaknat av mitt eget skrik där jag sitter upp i sängen. Fy!

Men nu har oron liksom flyttat fokus. Bort från mig. Nu kan man kanske tro att jag börjat oroa mig för militärbebisen istället. Men icke! Jag oroar mig för tillfället för min granne! En kvinna jag pratat med några gånger. Jag är ju inte riktigt klok! Nu har jag i alla fall fått för mig att hon dött. Inte dött hur som helst såklart, kvinnan måste ha blivit mördad. Varför då? Därför att min magkänsla säger mig det.

Men vad fan!

Ja, jag har gått onödigt många gånger förbi hennes hus för att glo in i fönstrena och se om jag kan skymta en döing därinne. Och ja, jag har funderat på att plinga på och se om hon faktiskt är hemma, lever och allt. MEN. Tänk om hon inte öppnar. Tänk om hon är bortrest till exempel. Det skulle ju knappast lindra min oro.

Och nu när jag ändå skriver det, har jag ett svagt minne av att hon faktiskt nämnt att hon skulle resa bort med en väninna…

Jag kanske aldrig skulle slutat gå hos min terapeut ändå…

Jag har ingen som helst inspiration och kan därför inte skriva något blogginlägg av värde idag. Tyvärr.

Sådan är jag. Jag har stora svårigheter att prestera något bra om jag inte har alla mina sinnen med mig. Undrar om jag är en konstnärssjäl då? Eller om jag bara är en typisk 80-talist? 

På sätt och vis skiter jag i vilket. Jag bara konstaterar att jag är jag. Typiskt mig.

Klockan halv nio träffades jag och vacker-bästis för att gå en promenad med våra vilda hundar. Eftersom jag är gravid (nähe?) och vacker-bästis tok-förkyld så tog 6 km hela 90 minuter att gå. Fast det blev ju 90 minuter för vildhundarna att rusa runt på. Bra!

Väl hemma åt militärpappan och jag god helgfrukost. Igen. Mums! Sen städade jag lite. Har kommit in i det beteende jag hade för flera år sedan, men haft uppehåll från ett tag, nämligen att det är så himla skönt att städa när det ännu inte blivit smutsigt. Har städat tre gånger denna vecka… och då menar jag dammsugat (tuff-bästis benämning med a istället för i, gulligt tycker jag) , dammtorkat och torkat golvet. Underbart! Blev så upplyft av detta så jag genast sprang till affären för att köpa nya rengöringsmedel att röja loss med!

Jag blir så otroligt tillfredställd av att ha det skinande rent runt omkring mig! Endel säger att det är sjukligt. Men jag trivs! Och för er som tycker att detta är sjukligt: Ni skulle bara känna mig bättre. Oj, oj, oj… Jag är en mycket sjuk människa i så fall, ni skulle bara veta!

Det var lite tyst och lugnt här hemma för min smak och Militärpappan hade kvalitetstid med sin dator (fotbollsspel) så jag drog hem till Faster med tre små barn och ytterligare fyra på besök. Där var det fullt ös, kan man säga! En timme räckte för att fylla på mitt begär efter livlighet och jag åkte hem igen. Då kom Galenpanna och en annan gammal klasskompis för att gå ännu en hundpromenad och stannade kvar för en kopp te. Mycket trevligt!

Mat inmundigad, räkningar betalade, tre timmars arbete som jag låg efter med från förra veckan och en OS-final senare känner jag mig mer än nöjd med dagen! Nu hägrar sängen och imorgon väntar stressigaste dagen på veckan. I like!