Anna som bloggar HÄR skrev igår om mammabloggare. Intressant inlägg tyckte jag och vill gärna se vad ni andra mammabloggare har att säga om detta.
Hela klippet nedan är från Annas blogg ”En annan blogg”:
”Men alltså! Åååh!
Scannade av lite bloggar på jobbet idag. Jag behövde ta reda på lite mer om barn. De är en …öh, lite otydlig målgrupp för mig. Jag sökte på ”barnen” i bestämd form för att se hur folk pratar om sina barn.
Och ja, ”folk” är kvinnor, ca 35 år. De älskar sina barn. De skriver KÄRLEK och MYYYS med stora bokstäver. De skriver om sina små änglar. Det är fint. Vid sidan av barnen skriver de om heminredning. Bakning. Matlagning. Finns det en man med i bilden är han ofta ”fantastisk” men verkar rätt så passiv. Kanske beror det på att han, liksom de flesta småbarnspappor, arbetar i snitt 120% av en heltid.
Finns det ingen man är kvinnan ofta ”stolt ensamstående mamma”. Mamma var ordet. De skriver som mammor. BARA.
Detta hade inte varit ett problem. Om det inte hade varit så förbannat likriktat. Dessa bloggande mamas manifesterar livet i den lilla världen, livet innanför hemmets väggar. Några politiska åsikter eller ens trevande analys av den egna verkligheten finns överhuvudtaget inte. Vi får inte ens veta vad de arbetar med, om något. Jag får känslan av att hemmafru-wannabe-fenomenet och blogg-versionen av det spär på varandra. Man romantiserar sin puttinuttiga lilla hemmavrå och rättfärdigar därmed vistelsen i den.
Väldigt få män skriver som pappor. BARA. Och om de skriver LITE om att vara pappor så är det med nån smart fundersam vinkel på, nån liten underfundighet. Inte KÄRLEK MYYYS BAKA BULLAR ÅT MINA SMÅ ÄNGLAR ÅÅÅH PUSS SÖTNOSAR.
Fy fan vad hopplöst.”
Jag, alltså Militärmamman, anser att detta är aningen provocerande skrivet, av en skärpt, samhällsintresserad bloggande kvinna runt trettio som inte själv är mamma. Det märks.
Jag blir lite uppretad trots att jag inte själv räknar mig till den typen mammabloggare som Anna skriver om och jag frågar mig varför. Jo, jag tror att det är för att jag är mamma och inte hon. Att jag är en bloggande mamma som älskar mitt barn och bloggar om det, även om jag bloggar om annat också. Men det är ett par saker jag som bloggande mamma vill ge min syn på:
För det första: Jag trodde kanske aldrig på det själv men livet förändras radikalt när man får barn. Punkt. Min syn på kärlek och lycka, min tid på jorden, ja, till och med en del grundläggande värderingar! Alla mammor och pappor älskar sina barn och de som bloggar om sin familj väljer oftast att skriva om sin lycka! Själv har jag valt att spegla mitt liv och även skriva om en del saker som jag upplever frustrerande, jobbigt och vissa nakna sanningar som förlösta underliv och småbråk i familjen. Ibland får jag tänka en extra gång, jag har trots allt ca 200 läsare per dag, vill jag att de ska veta detta om mig? Jag är en öppen, okomplicerad och orädd person som gärna är personlig med de flesta, men inte privat. Jag vill skriva sanningen, den nakna sanningen för jag vill att folk ska få veta. Men jag förstår om många väljer att inte vara lika personliga. Det handlar om hur man själv är och hur man förhåller sig till sig själv.
För det andra: Att många varvar barnbloggandet med att skriva om matlagning, bakning och heminredning tror jag handlar om att de är mammalediga och hemma mycket på dagarna och där utför sysslor såsom just ovan nämnda. Det är vår värld just då och många mammor får en lust att ”boa”, rensa upp och göra fint i sitt hem. Jag tror det kommer med hormonerna.
För det tredje: Att mannen ofta framställs som passiv beror nog mest på att det inte är hans blogg, det är hon som väljer att blogga, att göra en mammablogg. Flera av de bloggar jag läser är just mammabloggar och deras män vill inte vara med, varken med namn eller på bild. Det är ett val de gjort. Att många pappor jobbar mycket är tråkigt och snedfördelat men sant och i de flesta fall behövligt. Vi lever i ett samhälle där männen tjänar mest och ja, vi måste alla göra vårt för att det ska ändras, men som småbarnsförälder kan det vara svårt rent ekonomiskt. Själv ska jag börja jobba redan om två veckor och Militärpappan vara hemma. Vi ville dela så lika som möjligt men när det nu väl kommer till kritan ska jag ärligt säga att jag känner lite ”Fan att vi ska vara så jämställda då!” och så varken vill eller tillåter jag mig inte att känna!
För det fjärde: Många mammor väljer att inte skriva något om var de jobbar, hur jobbet är eller att vara öppen med sina politiska åsikter. Jag tror att det beror på att många vill vara försiktiga och inte blotta sig för mycket för eventuella arbetsgivare eller blivande arbetsgivare. Jag har ju valt att skriva om mitt jobb för det finns synsätt där som jag anser vara förlegade och strukturer som tål att ifrågasättas. Det är ett val jag gjort och det kostar mig en hel del. Det finns folk som känner sig hotade och jag anses vara en besvärlig bitch med vass tunga och penna. Jag får höra det på omvägar. Men jag ser det som min rättighet och skyldighet att ifrågasätta dessa normer och jag får betala ett högt pris för det många gånger. Samtidigt förstår jag dem som väljer att inte vara så besvärliga.
För det femte: Varför behöver man rättfärdiga en vistelse i sitt eget hem, även om den är puttenuttig? Egentligen.
För det sjätte: Det finns inte många pappabloggar. Inte lika många som det finns mammabloggar. Utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning vågar jag mig på att påstå att det är fler kvinnor än män som bloggar överlag. Det finns även en tidning som heter Mama, men ingen som heter Papa. Varför?
Vad tycker ni andra mammabloggare om Annas inlägg ”Brudbloggar”? Är det som hon skriver och varför då? Och har jag fel i mina påståenden och synsätt, vad tycker ni?
Jag tycker inte att en enda av de mammabloggar jag läser tillhör kategorin brudbloggar. Men tydligen finns de där ute någonstans, vad vet jag?
