Jag blir galen på att hela tiden känna min så ofärdig, nästan framme och allmänt otillräcklig!

Jag vet att jag själv sätter höga krav som ibland är svåra att nå upp till, som att träna nästan varje dag, gå minst en timme med hunden, att varje dag få ut Elise i friska luften, alltid ha ett välstädat hem och att vara glad, trevlig och tillmötesgående mot alla jag möter. Men för att min dag ska kännas fulländad ska jag helst hjälpt en pensionär att skotta snö, en blind pojke över gatan och räddat livet på fem katter! Det är mer den senare delen jag börjar lessna på.

För när det kommer oväntade uppgifter från ett håll jag inte räknat med så blir de sakerna en enorm börda och framkallar stress hos mig. Det kan räcka med att jag får ett brev från en myndighet där jag måste fylla i uppgifter som det krävs lite tid att rota fram. Det läggs på hög, blir fler och jag stressar ihjäl mig! Inuti.

Sådan här stress känner jag sällan av när jag arbetar eller jag blir liksom inte stressad på samma sätt när jag ändå har farten uppe. Konstant. Som det är nu slappnar jag liksom av ibland och bara är mamma. Väldigt sunt, men det leder till osunda beteenden hos mig.

Igår hade jag lite tid till att nästan fixa ordning klart i min garderob. Efteråt kändes det som att världen inte var riktigt lika ond längre. Och då blev jag bara nästan klar. Det tar sig!

Vi har verkligen haft en jättetrevlig, kul och mysig jul- och nyårshelg, eller jul- och nyårslov kanske man ska säga, för vi har faktiskt varit lediga båda två i fyra veckor! Fyra underbara veckor, med sovmornar, lyxfrukostar och en och annan godisbit för mycket. Ni som känner mig förstår redan nu att dessa fyra underbara veckor samtidigt varit rena tortyren för mig!

På resande fot, ouppackade väskor, ett halvstädat hem och näst intill total avsaknad av rutiner. Jag dör!

Möjligen lider jag av någon sjukdom. Militärpappan har ställt diagnosen. Jag älskar effektivitet, ett skinande rent hus, perfekt ordning överallt där vartenda pryl har sin egen plats och doften av nytvättade kläder. Stolarna runt bordet ska vara inskjutna och barpallarna vid köksön stå på rak linje. Ljusen ska antingen brinna eller vara helt nya. Sopsorteringen skina. Mattfransarna kammade, om jag hade några. Hans diagnos på mig lyder: Sinnessjuk HushållsHitleri.

Möjligen har han rätt. Själv skiter jag i viket för nu är jag äntligen hemma och jag är här för att stanna! Nu åker jag ingenstans på ett tag. Som jag längtat efter vardag och rutiner! Längtat till min träning, min kost, min dammsugare och min stora garderob sorterad efter färg!

En utmaning jag antog från flera andra bloggar. Läs om ni orkar. Kanske lär ni känna mig bättre? Ni som vill känna mig bättre, vill säga…

     1.     Hur gammal är du om fem år?

Nästan 35. Hjälp!

1. Vem var den sista du träffade?

Elise, jag håller på med läggningsrutin för henne nu och har nyss stoppat om henne och sagt god natt. Hon ligger i sitt mörka rum och tjoar för sig själv för tillfället.                                                                                                                                                                           

1. Hur lång är du?

170 cm.

1. Vilken var den senaste film du såg? 

Någon Beck, minns inte. Fick fråga Militärpappan. Jag kollar inte så mycket på TV alls.                                                                                                                                                               

1. Vem ringde du senast?’

Pappa.                                                                                                                                                           

1. Hur löd ditt senaste sms och till vem?

”Jag kan tyvärr inte köra intervallträning med dig imorgon. Jag var för vek för att vara utan Elise i 4! Dygn, så jag hängde med till Högsby. Men gärna i helgen! Kan du då?” Till min vän och före detta Personliga Tränare som fick barn en vecka efter mig.

1. Vad är dagens planer?

Kvällens planer, klockan är 21.30… Blogga, lägga upp lite bilder från dagen och sedan förhoppningsvis få sova en hel natt.

1. Föredrar du att ringa eller skicka sms?

Det är lite olika det där. Ringer oftare nu för tiden tror jag. Anser mig inte ha tiden och sinnesron att knappa ett helt sms.

1. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?

<emDe bor tillsammans.

1. När såg du senast din mamma?

I Söndags. Hon hade bjudit hem de närmaste 18 släktingarna. Riktigt trevligt!

1. Vilken ögonfärg har du?

        Blå.

1. När vaknade du idag?

Vaknade av Elise 06.20, väckte Militärpappan som tog henne och jag somnade om till 09.00.

1. Har du någon gång hittat en katt?

Nej, inte vad jag minns.

1. Vilken är din favoritplats?

Vid en klar skogssjö som heter Skälen som ligger i närheten av min Mormor och Morfars lantställe. Där kan man bada naken och vara alldeles ensam vid solnedgången. Dit åker jag för att meditera ibland. Där har jag ro i själen.

1. Vilken plats föredrar du minst?

I det kalla bergrum, där jag stod med en potatissäck över huvudet i ett förskräckligt oväsen under en övning i fångförhör i 18 timmar. Dit vill jag aldrig mer! Fast jag har ju ingen aning om var vi var, för jag såg ju inget…

1. Var tror du att du befinner dig om tio år?

Jag tror att jag bor med min familj, bestående av Militärpappan, mig, Elise och kanske två syskon till henne i en nybyggd villa med lite lantligt läge, förmodligen i Karlskrona-området. Jag försörjer mig på mitt företag som jag utvecklat åt ett hemligt håll som jag inte kan skriva om här. Och en hund. Eller två.

1. Vad skrämde dig som barn?

Att somna ensam. Mörker.

1. Vem fick dig att skratta senast?

Elise, när hon inte ville sova, utan gapskrattade och tjöt av lycka istället. Det var svårt att inte skratta högt.

1. Är du för ung för att äga vinylskivor?

       Ja.

1. Har du stationär eller bärbar dator?

En bärbar.

1. Sover du med eller utan kläder på dig?

Utan. Bara trosor.

1. Hur många kuddar har du i sängen?

Två. Minst.

1. Hur många landskap har du bott i?

Blekinge, Småland, Jämtland, Västerbotten, Västergötland, Halland. 6 stycken.

1. Har du någon gång spytt på fyllan?

Har hänt, ja.

1. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?

Strumpor. Och jag HATAR att bli blöt om strumporna!

1. Är du social?

Sjukligt social!

1. Vilken är din favoritglass?

Som tilbehör är det Ottos Vaniljglass so gäller och Ben & Jerrys Fairly Nuts om den ska avnjutas som den är.

1. Vad skulle du göra om du vann en miljon?

Betala av en del på huset, betala tillbaka csn och köpa mig lite saker som jag vill ha, men tycker är onödigt som läger ser ut idag, utan dendär miljonen.

1. Tycker du om kinamat?

Nej. Bara riset, antar att det inte räknas.

1. Tycker du om kaffe?

Sådär. En lyxig latte med mycket skum är aldrig fel!

1. Vad dricker du till frukost?

ProViva och vatten.

1. Sover du på någon särskild sida?

Sover alltmer på rygg. En vana som jag lade till med under graviditeten.

1. Kan du spela poker?

Tycker jag väl!

1. Tycker du om att mysa?

Ja. Jag har vuxit in i det. Innan hade jag inte ron att ligga eller sitta still en längre stund.

1. Är du en beroendemänniska?

Nej.

1. Känner du någon med samma födelsedag som din?

Ja, min mammas kusin Snygg-Henke!

1. Vill du ha barn?

Jag har barn och vill gärna fler!

1. Kan du några andra språk än svenska?

Engelska och en del tyska.

1. Har du någonsin åkt ambulans?

Nej.

1. Föredrar du havet eller en pool?

Havet, helt klart!

1. Vad spenderar du helst pengar på?

Funktionella ting såsom bra träningsutrustning till exempel och bra ekologsik mat.

1. Äger du dyra smycken?

Nej.

1. Har du någon gång testat att röka?

Ja, men bara testat.

1. Vad var det senaste du stoppade i munnen?

En chokladfondant. Mums!

1. Vem är den roligaste människan du känner?

Oj, jag känner nästan bara roliga personer! Svårt att välja.

1. Välj ett ärr på din kropp?

       Ett litet ett längst ner på vänsterbenet som uppkom i samband med att en häst sparkade av    mitt ben för 11 år sedan.

1. Vad har du för ringsignal?

Vet inte vad den heter, men den som alla andra har. Kan inte byta, för då förstår jag inte att det är till mig det ringer…

1. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?

Min dopklänning och mina första skor. Kanske lagom Elise nu?

1. Flirtar du mycket?

Nej, det behöver jag inte.

1. Vart togs din profilbild för din blogg?

Har ingen, men min gravatar togs i en fotostudio när jag var modell för en dag.

1. Kan du byta olja på bilen?

Ja, såklart!

1. Har du fått fortkörningsböter?

Nej. Jag tycker inte att det är okej att köra för fort.

1. Vilken var den senaste bok du läste?

Det var längesedan! Jag hinner inte ens bläddra ut en tidning nu för tiden. Senaste boken var ”Du är din generation”. Underhållande, skrämmande och helt sann. En faktabok.

1. Läser du dagstidningen?

Nej.

1. Prenumererar du på någon veckotidning?

Jag fick en prenumeration av Vackerbästis i julklapppå tidningen Your Life. Och sedan köper jag varje lösnummer av Mama, Fitnes Magazine, Passion for Business och Runers World!

1. Dansar du i bilen?

Nej. Men sjunger!

1. Vilken radiostation lyssnade du på senast?

P3.  Alltid.

        58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?

Veckans träningsupplägg.

1. När var du i kyrkan senast?

Elises dop i slutet av Oktober.

1. Vilka personer utmanar du?

Alla som vill och har typ två timmar(!) över.

Under min ordinarie blodtryckskontroll igår nämnde jag mina magsmärtor för sjuksyrran där och hon sa att jag tveklöst skulle kontakta vårdcentralen. Det tog emot för jag kände ju mig så pass mycket bättre än i Lördags kväll, även om jag varken kunde gå helt upprätt eller särskilt snabbt, men jag ringde. Jag berättade om mina symptom och sa att jag blivit mycket bättre och avslutade min monolog med en fråga: ”Jag kanske kan gå såhär ett tag och se om det blir bättre?” ”Nej, Frida, det ska du inte”, fick jag till svar och en tid hos läkare 40 minuter senare.

Den trevliga läkaren på vårdcentralen pillade lite på min mage, eller rättare sagt tryckte rätt rejält på den. Det kändes, om jag säger så… Han hade två förslag på diagnoser innan provsvaren gav utslag: Troligast: Utomkvedshavandeskap. Att jag skulle vara gravid nu, redan?! Herregud, vilken främmande tanke! Mindre troligt: Blindtarmsinfektion. Jag var inte havande, varken utomkveds eller inomkveds eller utochinkveds, så då var det blindtarmen kvar. Eftersom mina vita blodkroppar hade ökat i antal och sänkan var förhöjd, vilket tyder på en infektion i kroppen, skickade läkaren mig med remiss till akuten.

På akuten togs det fler prover, sjätte blodprovet för dagen och tredje urinprovet utan att varken ha ätit eller druckit något alls sedan kvällen före. Ny erfarenhet: Det går tydligen alltid att klämma ut lite kiss till om man bara anstränger sig tillräckligt mycket. Det kom en läkare och pillade, ställde frågor och klämde på min mage, sen kom en läkare till för den första var under utbildning. Den kontrollerande läkaren bröt väldigt mycket och till det hade han en väldigt dov röst vilket gjorde att jag inte förstod hälften av vad han sa, utan tittade frågande på underläkaren som svarade på frågorna åt mig. Hon förstod både mig och honom, skickligt! 

Jag blev skickad till en annan läkare som gynundersökte mig. Hon tittade på mina äggstockar som tydligen såg jättefina ut. Jättefina?! Vad har kvinnan för referensramar? Själv tyckte jag att det såg ut som en dödskalle på ultraljudsskärmen, men det var det inte, upplystes jag ganska snabbt om.

Sen fick jag läggas in för observation och efter ytterligare tre timmar som jag slog ihjäl genom fatisk kommunikation med tanten i sängen bredvid (inte grabben i graven bredvid) allt medans mina tuttar växte och växte, kom de och sa att jag skulle stanna kvar på sjukhuset över natten. Jag sa nej, jag behöver hem och amma av mig lite. Jag fick inget svar och efter en stund kom en man som presenterade sig som kirurg och sa att det skulle vara himla intressant att öppna upp mig och kolla in i magen vad felet kunde vara. ”Jaha du”, sa jag. ”Intressant sa du?!” Jag upplyste honom om att det inte kommer att beredas möjlighet att skära i min mage för intressets skull och han sa ”Jaha, det var ju tråkigt, för mig som kirurg.” Sen såg jag inte till honom mer.

Tillslut, vid 21-tiden, fick jag åka hem på eget bevåg, vilket jag gladeligen gjorde! Jag kände mig bättre, provsvaren rätade inte ut några frågetecken för någon och jag har ju bara sju minuter till akuten hemifrån, så jag tog en taxi hem. Jag glömde bort att amma, eller rättare sagt så var Elise galet glad i att se mig så det fanns inte en chans i världen att jag skulle stoppa in min tutte i hennes mun… Galen Elise = Hugg!

Jag åkte tillbaka idag på morgonen och efter nya prover och fyra timmars väntan fick jag åka hem. Ingen vet vad det var med mig, men provresultaten såg bättre ut idag, både sänkan och de vita blodkropparna. Dock har jag fortfarande lite ont nere till höger i magen, speciellt när man trycker där. Läkarna sa att det kunde vara en blindtarmsinfektion som gått tillbaka och att jag måste komma in om jag får ont igen. Och det ska jag. Men först ska jag fira jul! Med mig fick jag de fina bilderna på mina vackra äggstockar! Kanske något att rama in eller kanske ge bort i julklapp?

Militärpappan undrade efter tvättråden på den vita ylletröjan han fick av Elise för ett tag sedan. Han tittade på tvättanvisningarna och sa sen frågande: ”Militärmamman, vad innebär den symbolen som föreställer en kvinna som håller upp händerna?”

What?! Jag drog till mig tröjan och tog en närmare titt:

”Att din mamma ska tvätta den”, svarade jag. Hahaha!!! (ej klorblekning) En kvinna som håller upp händerna… Till Militärpappans försvar vill jag bara tala om att han är väldigt rädd om sina kläder och aldrig har krymt eller missfärgat något plagg, till skillnad från mig (har hänt en gång, jag är med rädd om mina kläder). Hade så inte varit fallet hade jag inte skrivit om det här på bloggen.

Men fatta bara grejen att verkligen tro att det finns en tvättsymbol föreställande en kvinna som håller upp händerna! Ja, ibland kan man undra hur långt vi kommit med jämställdheten egentligen… Men han roar mig ibland, min underbara man!

Jag ser mig inte som en särskilt orolig mamma. Jag är ingen som springer in till Elise stup i kvarten för att se om hon andas när hon sover. Jag tänker mer att andas hon inte så gör hon det inte och vad ska jag kunna göra åt det? För att kunna rädda henne måste jag ju springa in ungefär varannan minut och det är det nog inte så många som gör. Inte jag i alla fall!

Jag ser mig inte som någon särskilt hönsig mamma. Jag klär på Elise det som verkar nödvändigt och känner jag att hon blir kall så tar jag på lite till, en filt eller så i vagnen kanske.

Jag känner mig inte som en särskilt överbeskyddande mamma. Jag lämnar gärna bort Elise till Tuff-bästis eller någon annan som jag litar på, så att jag själv kan träna ett pass i gymet eller gå en sväng med Vackraste hunden. Och jag är inte det minsta orolig eller nervös under den tiden.

Jag känner mig som en sådan mamma som mår särskilt dåligt när kraven hopar sig och blir för många. När det tenderar att bli för mycket inbokat i min mammalediga kalender har jag upptäckt ett nytt beteendemönster hos mig som jag aldrig tidigare uppmärksammat. Jag drar mig undan, går in i mitt hus och stänger dörren, kollar knappt på mobilen och stänger av datorn. Hade jag kunnat hade jag lagt mig i sängen och dragit täcket över huvudet, för gud vad skönt det hade varit!

Egentligen spelar det ingen roll vad för saker som fyller min kalender. Oftast är det roliga aktiviteter, men det kvittar liksom, för jag orkar inte! Jag känner mig matt, orkeslös, trött och får ont i huvudet. Andetagen blir tyngre att andas, ett litet tryck för bröstkorgen, som att vara så jäkla trött i själen!

Jag vill bara vara med mitt fina barn, i vårt fina hus, i  vår fina stad. Och så vill jag att Militärpappan ska komma hem. NU!

För övrigt vill jag bara säga att jag är sjukt less på folk som vill tala om för en att de minsann har det värre. Tro fan det! Det finns ju alltid de som har det värre. Märkligt nog är de oftast män, har jag märkt. Som idag när jag var på jobbet en sväng efter att ha lunchat med NKOK (Nätverket för kvinnliga officerare och kadetter) och jag råkade nämna att jag inte hade lust att stanna på fler ställen och lyfta ur en dödstrött, hungrig och skrikande Elise in och ut ur bilen i ösregnet nåt mer idag och får då som svar att när man har två barn, då är det jobbigt att göra det jag nyss sa!

Och jag säger bara Fuck you!

Jag har fått en award från Rebecca och jag är såklart väldigt smickrad! Tack! Med awarden ska man berätta om tre saker som ligger en varmt om hjärtat och visa en favoritbild.

Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat, helt utan inbördes ordning:

1. Träning: Jag älskar träning i alla dess former! Ju mer variation desto bättre. Jag testar gärna nya sporter och när jag inte är gravid eller nyförlöst (…) cyklar jag ofta till och från jobbet (ca 11 km enkel väg), springer i löparklubb, styrketränar på gym, kör pass såsom bodybalance, box, bodypump, dans, step, spinning och cirkelfys. Jag har även ridit i hela mitt liv och tävlat i både hopp och dressyr. Jag går gärna i skogen, springer hinderbana eller simmar, spelar squash eller varför inte badminton! Som sagt, variation förnöjer!

2. Utmaningar: Det var så jag först kom i kontakt med det yrke jag har idag, officer. Finns det något härligare än att tänja sina gränser, upptäcka sidor hos sig själv man inte trodde man hade, klara av något riktigt, riktigt jobbigt, fysiskt eller psykiskt och att växa som människa? Jag lever för det!

3. Engagemang: Jag är en engagerad själ. I det mesta som jag företar mig. Engagerad i mitt jobb, engagerad i min träning, engagerad i största allmänhet. Jag är en såndär som suttit med i elevrådsstyrelser, matråd, styrelser inom ridsporten, facket och brukshundklubben… När jag vill någonting så vill jag det riktigt mycket och jag är mån om att det ska bli 110% bra. Annars kan det kvitta. Jag tror på att engagemang är väldigt viktigt och det är en egenskap jag uppskattar mycket hos andra människor!  (Och människor med brist på engagemang kan jag bli helt galen på!)

Min favoritbild:

Min älskade dotter! Här två månader.

Med awarden ska man även skicka den vidare till fem andra bloggare. Jag har valt dessa:

Caroline: Skriver med sylvass penna om allt som verkar korsa hennes väg. Jättefina bilder och henner texter är så välskrivna att jag kan läsa om samma text många gånger, bara för att den är så jävla bra!

Marina: Även hon skriver väldigt bra, gärna långa inlägg, om allt mellan himmel och jord. Feminist, lärare, engagerad eller som hon beskriver det själv: Hur just jag lever mitt liv fullt ut – utan hämningar.

Emma & Jocke: Föräldrar till Axel, 5 månader, som föddes med hjärtfel. Bloggen skrivs av både mamma och pappa vilket är spännande och ovanligt, tycker jag. De skriver om Axel och hans sjukdom och om vardagen som småbarnsföräldrar. Ibland skrattar jag, ibland gråter jag. Ibland gråter jag av glädje!

Lofsan: Blivande tvåbarnsmamma, personlig tränare och idrottslärare som bland annat skriver om hennes vardag med sonen Sixten, 1 år, träning och shopping. Massa fina foton! Min stora inspirationskälla när det gäller träning!

Hanna: Skriver och fotar sin vardag med coola sonen Arvid och bebis i magen. Otroliga foton som måste ses!