Hösten har dragit igång för fullt och vi rivstartar här genom att hålla oss borta från varandra så mycket som möjligt. Först Han, sen jag, sen båda, sen jag, sen han och sen båda. Vi löser det oftast själva men har familj som täcker upp och hjälper till när det behövs. Det funkar bra för oss även om en del utomstående tycker att det är konstigt och inte borde funka bra. För det kan väl ändå inte vara bra, varken för förhållandet, var och en av oss eller för barnen, tycker många.
Fast vi har ju valt det här. Vi visste redan från början vilka jobb vi hade, vilka ambitioner som fanns och hur vi fungerade som människor. Och även om det ibland hade varit härligt att inte vara ensam långa perioder eller när flera perioder borta hänger ihop och vi liksom saxar om varandra, så är jag inte säker på att andra alternativ hade varit bättre. För oss. Att båda skulle ha kontorstider och komma hem varje dag vid 17, känns för mig som ett klart obra alternativ.
Just nu är jag själv med barnen i 16 dagar och jag fokuserar på fördelarna med det. Det är ju så mycket roligare än motsatsen, menar jag!
Några av fördelarna med att vara själv några veckor sådär:
🌟 Jag styr helt tiden själv.
🌟 Vi hinner längta efter varandra. Jag är övertygad om att det gör mig mer kär i min man!
🌟 Mitt hem är precis så som jag vill ha det. Ingen lägger saker där jag precis plockat undan. Och ingen påpekar att jag gjort detsamma.
🌟 Jag bestämmer matsedeln själv tillsammans med barnen.
🌟 Om jag vill köpa något nytt till huset, typ en blå matta från Mio till vardagsrummet, så gör jag det utan att diskutera det innan. När Militärpappan kommer hem finns den bara där!
🌟 Det händer oftare att jag tar sovmorgon med barnen och äter frukost hemma när jag är ensam med dem, när jobbsituationen tillåter.
🌟 Jag träffar mina vänner mer och vi äter ofta tillsammans.
🌟 Barnen och jag leker, pysslar och myser mer när vi bara har varandra.
