Så har jag efter sex års studier på universitetet på halvfart, vid sidan om mitt riktiga liv, tagit kandidatexamen. Vi som 2011 var 80 stycken som började studera och blev sex stycken kvar vid examen. Med det riktiga livet avses här mitt heltidsjobb som officer inom Marinen, mitt liv som mamma till två kids som då var ett, min roll som VD i Uppenbart AB, som tränande, bloggande småbarnsmilitärmamma tillsammans med en Militärpappa osv, osv. Om det varit värt det? Alla gånger!
Det har ibland varit svårt, somliga gånger helt jävla svinsvårt! Inte att få ihop det, utan att prestera det jag vill och ska. Nivån höjs ju hela tiden! Och som jag älskar det där totalt svinsvåra! När jag sliter mitt hår och pulsen är på max trots att jag sitter helt stilla där jag funderar och klurar på hur något förhåller sig eller när jag gör mitt yttersta för att formulera mig riktigt skarpt.
Efter ett par år på programmet för Ledarskap och organisation blev jag introducerad i sociologiämnet och kände direkt att ”Aha, det här är mitt ämne!” Känslan! Mina två uppsatser inom sociologin, en på B-nivå och en på C-nivå, båda med högsta betyg, handlar om olika perspektiv på Försvarsmakten och kvinnor i minoritet. Uppsatsskrivandet har lärt mig otroligt mycket om både sociologi, akademi och inte minst hur jag och andra kan arbeta med frågorna i organisationen.
Jag har fått förmånen att ha en fantastisk handledare och sociolog vid Linnéuniversitetet, som dessutom blev utsedd till universitetets bästa lärare i år. Dessutom har jag fått en extra handledare från Försvarshögskolan, en sociolog till med inriktning mot mina forskningsfrågor. Priviligerad är bara förnamnet! Jag har fått så otroligt fina omdömen från Linnéuniversitetet och blivit ombedd att studera vidare på Masternivå, vilket jag börjar med redan i höst. Det ena ger det andra och i höst ska jag även föreläsa vid Försvarshögskolan.
Jag är så tacksam för det som varit. Tacksam för att Militärpappan gett mig utrymme och förståelse för min aldrig sinande kunskapstörst, överdrivna nyfikenhet och starka driv. Jag är tacksam för att han låtit mig få vara Frida, trots att jag vet att han ibland är både frågande och förundrad till mina prioriteringar när jag hellre läser vetenskapliga artiklar än ser på en lördagsfilm i soffan, min ständiga vilja i att alltid sträva efter alla rätt och när jag varje kväll somnar med en tjock bok över huvudet som jag inte ens kan uttala titeln på. Tack!
Och mina fina vänner. De som går promenader och mer än gärna lyssnar på hur jag bestämt mig för att klippa i ett papper, som lagar mat och bjuder hem mig när de tror att jag inte prioriterat att äta till förmån för att skriva och som bara finns där i med- och motgång. Tänk så fina vänner just jag har!
Sen finns det skeptiker, pessimister och tråkmånsar i världen med, men jag har inte så många såna i min närhet och tur är väl det! Men det tar vi en annan dag, för nu firar jag!
