Garnisonsmästerskapet i löpning gick över all förväntan för min del. Jag nådde alla mål jag satt upp och kände mig typ urstark hela loppet!

Jag brukar tänka väldigt mycket när jag springer, på lite allt möjligt, men inte igår. Jag är övertygad om att min yogaträning är den starkt bidragande orsaken. Och den ”mentala programmering” som jag gjort det senaste halvåret. Jag har överlag ändrat mitt sätt att tänka.

De enda sakerna jag hade i huvudet under hela loppet var ”jag är stark”, ”jag älskar att springa” och ”vad roligt jag har”!

Ett par gånger kände jag av min höft och hoppade då till som ett litet indianhopp, sträckte ut benet och skakade lite på det. Vips så var smärtan som bortblåst! Ytterst märkligt men uppenbarligen verkligt och framförallt alldeles jävla fantastiskt!

Hur som sprang jag in som tvåa i damklassen på tiden 50.51 och vann en sport-BH och denna fina löparmössa. Jag är mer än nöjd!

Idag var Militärpappan ledig och jag skulle bara in till jobbet under eftermiddagen så jag gick upp med kidsen idag och Militärpappan fick sovmorgon. Jag väckte honom lagom till min frukost smält och gav mig sedan ut för att springa långa intervaller.

Fem stycken fyraminutersintervaller stod på schemat med en minuts gåvila mellan. Härligt att kunna gasa på och veta att det ”bara” är för fyra minuter som det gäller. Fyra minuter är ju väldigt lite tid och så galet lång tid samtidigt!  Även om jag hade tryck i steget vet jag att det inte var längesedan jag kunde hålla samma tempo i 50 min… men skam den som ger sig! Jag får ibland påminna mig om att min höftskada gett mig förmåner som att jag hittat yogan till exempel.

I lördags lämnade jag Tilia på kalas och tog sedan med mig Elise till lekparken i allén i Spandelstorp. Där kan jag ha god uppsyn över henne när hon är på lekplatsen. Själv sprang jag femton stycken enminutsintervaller med trettio sekunders gåvila mellan. Funkade kanon!

Alltså, inga ursäkter här inte! Kan jag så kan du osv…

Korta intervaller stod på schemat idag och jag snörade på mig skorna fast besluten att värma upp kroppen genom att jogga i tio minuter. Jag hade inte kommit långt innan jag kände att jag faktiskt mycket hellre sprang ett längre pass idag. Med lite tempo. När jag springer långt har jag medvetet ett väldigt lågt tempo vanligtvis.

Och det här med vad långt är, är ju otroligt subjektivt. På grund av min höftskada har jag som längst sprungit 8 km det senaste året (!) och det för ett par veckor sedan på Öland.

Idag sprang jag 10 km i 5.30-tempo. Det vill säga att milen tog 55 minuter. Jag kände mig pigg, ansträngd och jag kände av att jag hade växlar att leka med i steget. Jag fullkomligt älskar den känslan! 

Kontentan: lyssna på din kropp. Den vet bäst vad den behöver. Och som jag behövde det här!

I veckan som gick var jag på Öland och jobbade med mitt företag Uppenbart AB. Jag fick en lucka på två timmar innan middagen och valde mellan tre saker:
1. Jobba åt mitt ”riktiga” jobb en stund. (Synd när jag är ledig)
2. Sova. (Jag var väldigt trött)
3. Träna. (Vet aldrig när nästa tillfälle ges )

Valet föll såklart på att träna! Jag ville ändå duscha innan middagen och man slösar ju inte en dusch bara sådär.

Jag bestämde mig för att springa till havet och jag visste att det var 4 km dit. Således lika långt hem. Jag har inte sprungit så långt på åtminstone ett halvår pga höften, men kände att det var dags. Jag sprang mestadels långsamt och var nästan lite ledsen när rundan var slut. Hade kunnat mala på i det tempot i några mil tror jag. Men det får bli en annan dag!

Det var otroligt vackert vid havet och middagen smakade säkert ännu bättre än den annars hade gjort.

Äntligen skapade vi möjligheten att springa en runda tillsammans igen, jag och Läkaremamman! Och vad som gjorde turen ännu bättre var att Tuffbästis hängde på!

Vad kan vara bättre än en vacker sommarkväll, en härlig löptur och två av mina närmaste vänner? På en och samma gång! Det stavas Lycka!

För att skapa möjlighet till träning är just vad det handlar om, tycker jag! Och just igår var jag inte så hemskt pepp på det där passet egentligen. Jag var galet trött, hade ätit middag för tätt inpå och tagit en glass till efterrätt. Men vi hade bestämt och jag tänkte att jag såklart inte skulle banga vår dejt. Men var förberedd på att det kunde komma att bli tungt!

Det blev precis tvärt om! Jag var pigg i benen, andningen kändes utmärkt och vi turades om att prata hela rundan. Den där glassen visste var den satt!