#metoo och Försvarsmakten, enligt mig.

Idag nådde kampanjen #metoo även Försvarsmakten. Äntligen. Vi är många som väntat på det oundvikliga i det och jag ser med stor spänning, förundran och viss förfäran på vart kampanjen kommer föras.

Självklart har även många kvinnor i Försvarsmakten genom åren blivit sexuellt trakasserade, liksom i övriga samhället. Det är ingen hemlighet. Försvarsmakten är en av Sveriges mest mansdominerade arbetsplatser och speglar även samhället i frågor som kampanjen #Metoo lyft upp.

Aftonbladet har idag gått ut med statistik från Försvarsmaktens årliga medarbetarundersökning, FM VIND, där det framgår att mer än var tionde kvinna i Försvarsmakten känner sig kränkt. Det framgår dock inte hur stor del som består av sexuella trakasserier för en sådan uppföljning finns inte i Försvarsmakten. Och där måste jag ställa mig kritisk till min egen organisation. Om vi inte kartlägger problemen, som vi vet finns, hur ska vi då kunna bli bättre? För bättre vill vi bli, det står att läsa i alla likabehandlingsplaner inom organisationen och på Försvarsmaktens egen hemsida på nätet.

Jag tänker inte ens gå in på att det här inte gäller alla män… men jag vill vara tydlig med att jag nära på dagligen möter män i min organisation som inte ser att kränkningar mot kvinnor pågår, inte tror på att sexuella trakasserier finns, utan förlitar sig på ett system skapat av män för män och verkar tro att en tydlig policy ska räcka. Här har Metoo-kampanjen varit ett mycket effektivt redskap för många kvinnors röst och jag är stolt över att så många kvinnor väljer att delta. Stolt. Inte förvånad, inte det minsta. Det här pratar vi kvinnor om hela tiden och det är på tiden att världen förstår. Det är även på tiden att fler människor i Försvarsmakten får veta hur det ligger till i organisationen.

Den statistik som finns att tillgå är de fall som nått Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Enligt Aftonbladet ser den statistiken ut som följande:
2016 avgjordes tre fall. Ett skrevs av. De två andra ledde till varning respektive fem dagars löneavdrag. 2015 fanns inget som rörde sexuella trakasserier eller liknande. 2014 skrevs ett fall av. Samma fall åtalsanmäldes – och lades ner.

För att något ska hända behöver det alltså till en regelrätt anmälan. Och många män frågar sig varför det inte görs. Varför anmäler hon inte bara? Utifrån mitt perspektiv är det här i problemet ligger. Kvinnorna vågar i allmänhet inte anmäla. Och det förstår jag. Jag är en av dem. Jag har också utsatts för sexuella trakasserier inom Försvarsmakten, upprepade gånger. Och när inte ens jag som 36-årig, stark feminist med hög integritet och ständig pådrivare inom jämställdhetsområdet väljer att anmäla, då kan jag verkligen förstå att t.ex. en mycket yngre kvinnlig kollega som utsätts för något liknande, inte gör det!

Kvinnorna väger för- och nackdelar med att göra en anmälan, men kommer snabbt fram till att det inte kommer att löna sig. Tvärt om riskerar de en hel del själva, och med största sannolikhet kommer de att förlora mest på det i förlängningen. Otaliga är de kvinnor inom Försvarsmakten som vittnar om detta i samtal kvinnor emellan. Utan någon som helst överdrift har jag minst hört hundra sådana historier.

I båda mina senaste studier om kvinnor i Försvarsmakten framkommer att det finns en ”ryggdunkarkultur” bland männen i Försvarsmakten som kvinnorna inte upplever sig vara en del av. Hon riskerar alltså, i en av Sveriges mest mansdominerade organisationer, att inte bli trodd på. Eller, som flera andra berättelser vittnar om, i bland annat Aftonbladet, att stå ensam. Att stå ensam i en profession är gruppen är en förutsättning, men ingen självklarhet att vara del i, är en omöjlig balansgång.

Så, det är inte bara att anmäla. Kloka män måste släppa mindre kloka mäns ryggar.  Kvinnor måste hålla ihop och samarbeta. Samtliga måste våga se vad som händer, lyfta och ta ställning. Chefer måste ta sitt jävla ansvar! Vi har en mycket bra Överbefälhavare, Micael Bydén, som uppfattat signalerna och tillsammans kan vi göra skillnad. Även i Försvarsmakten. 

Midsommar på Gökhult 2017

Vi har firat midsommar i Småland, som vi alltid gör. Barnen har blivit så stora och det gör allting ännu roligare! Man märker verkligen hur fantastiskt mycket de uppskattar den här helgen. Lika mycket som oss andra. Härligt!

Sammanfattningsvis var det sillunch, snapsvisor, jordgubbstårta och firande av Militärpappan som nyligen fyllde 35 år. Sen hämtade vi sly till midsommarstången genom att åka på traktorflaket ut i skogen. Dunken var såklart med! Vi klädde stång, åt godis, lekte datten och vallade förrymda kor och kalvar. Vi band kransar, pratade och dansade i regnet runt midsommarstången. 

På kvällen grillade vi och barnen plockade nässlor till nässelsoppan de beställt imorgon. På vägen tillbaka plockade de ägg från hönsen. Efter maten dansade vi i pyjamas, ritade läskiga spindlar och barnen valde själva att gå och lägga sig strax efter tio. 

Vi har haft en helt fantastisk midsommarafton!!

Om att ta examen

Så har jag efter sex års studier på universitetet på halvfart, vid sidan om mitt riktiga liv, tagit  kandidatexamen. Vi som 2011 var 80 stycken som började studera och blev sex stycken kvar vid examen. Med det riktiga livet avses här mitt heltidsjobb som officer inom Marinen, mitt liv som mamma till två kids som då var ett, min roll som VD i Uppenbart AB, som tränande, bloggande småbarnsmilitärmamma tillsammans med en Militärpappa osv, osv. Om det varit värt det? Alla gånger!

20170609_201151

Det har ibland varit svårt, somliga gånger helt jävla svinsvårt! Inte att få ihop det, utan att prestera det jag vill och ska. Nivån höjs ju hela tiden! Och som jag älskar det där totalt svinsvåra! När jag sliter mitt hår och pulsen är på max trots att jag sitter helt stilla där jag funderar och klurar på hur något förhåller sig eller när jag gör mitt yttersta för att formulera mig riktigt skarpt.

Efter ett par år på programmet för Ledarskap och organisation blev jag introducerad i sociologiämnet och kände direkt att ”Aha, det här är mitt ämne!” Känslan! Mina två uppsatser inom sociologin, en på B-nivå och en på C-nivå, båda med högsta betyg, handlar om olika perspektiv på Försvarsmakten och kvinnor i minoritet. Uppsatsskrivandet har lärt mig otroligt mycket om både sociologi, akademi och inte minst hur jag och andra kan arbeta med frågorna i organisationen.

Jag har fått förmånen att ha en fantastisk handledare och sociolog vid Linnéuniversitetet, som dessutom blev utsedd till universitetets bästa lärare i år. Dessutom har jag fått en extra handledare från Försvarshögskolan, en sociolog till med inriktning mot mina forskningsfrågor. Priviligerad är bara förnamnet! Jag har fått så otroligt fina omdömen från Linnéuniversitetet och blivit ombedd att studera vidare på Masternivå, vilket jag börjar med redan i höst. Det ena ger det andra och i höst ska jag även föreläsa vid Försvarshögskolan.

Jag är så tacksam för det som varit. Tacksam för att Militärpappan gett mig utrymme och förståelse för min aldrig sinande kunskapstörst, överdrivna nyfikenhet och starka driv. Jag är tacksam för att han låtit mig få vara Frida, trots att jag vet att han ibland är både frågande och förundrad till mina prioriteringar när jag hellre läser vetenskapliga artiklar än ser på en lördagsfilm i soffan, min ständiga vilja i att alltid sträva efter alla rätt och när jag varje kväll somnar med en tjock bok över huvudet som jag inte ens kan uttala titeln på. Tack!

Och mina fina vänner. De som går promenader och mer än gärna lyssnar på hur jag bestämt mig för att klippa i ett papper, som lagar mat och bjuder hem mig när de tror att jag inte prioriterat att äta till förmån för att skriva och som bara finns där i med- och motgång. Tänk så fina vänner just jag har!

Sen finns det skeptiker, pessimister och tråkmånsar i världen med, men jag har inte så många såna i min närhet och tur är väl det! Men det tar vi en annan dag, för nu firar jag!

En vecka på vift 

Efter herrejösses-rengöring och annat röj inför husförsäljning flyttade jag och barnen ut förra måndagen. Militärpappan drog iväg med jobbet en vecka och jag och barnen flyttade hem till Finaste grannfamiljen som också hade en Militärpappa på vift. Vi blev istället en ny familj med två mammor, fyra barn och tre katter. Funkade hur fint som helst! 
Lördagen spenderade vi på Tjurkö hos mina föräldrar där vi åt gott, hängde, sjösatte en båt och mest hade det mysigt. Söndagen bestod av kalas för barnen och under tiden passade Militärpappan och jag på att dricka kaffe och kolla in Mio. Där kunde vi i alla fall konstatera att vi inte gillar samma köksstolar. Allt du nåt! 

Vi var också ute på Trummenäs udde och kollade in Hem 1 som hade visning på tre fina villor. Tillräckligt för att drömma sig bort en stund. Jag avslutade den effektiva delen av dagen med att handlings-dejta med Militärmamman Sofia på Maxi. Bästa för att slå två flugor i en smäll! 

Nu är vi hemma igen och det känns otroligt skönt, trots allt! Vi har verkligen haft det fint hela veckan och är så otroligt tacksamma för vänner och familj som öppnat upp sina hem och hjärtan för oss. Men… borta bra, hemma bäst. Typ så.

Huset på Hemnet!

Nu ligger huset ute på Hemnet, för er som är intresserade! 

Direktlänk
Vilken otrolig respons jag fick på mitt förra inlägg om att vårt hus snart ska säljas. Många fina kommentarer om huset, vilket såklart känns väldigt roligt!

TACK!!

Vårt hus i Lyckeby är till salu!

BaksidaVi köpte vårt hus för snart åtta år sedan och har renoverat genomgående tills idag. Då, 2009, var huset mer instängt och hade träfägrade dörrar, furutak och färgskalan var brun, orange och grön. Idag är det annorlunda även om inte precis alla spår är undanröjda.

Vi har älskat huset! Det höga läget, den insynsskyddade tomten, den fantastiska planlösningen, ett stenkast från naturreservatet och bokskogen, alldeles intill lekparken och bästa pulkabacken, att ha båten på 7 min gångavstånd från huset, allt förvaringsutrymme och att huset var så gediget byggt och genomtänkt!

Plötsligt en dag råkade vi hitta en tomt, utan att egentligen leta. En tomt där vi ser havet, något som vi länge drömt om! Vi känner att vi är redo att ta nästa steg, att bygga vårt hus. Gå vidare. Och någon annan får möjlighet att gå vidare med vårt hus på Häradsvägen 1 i Lyckeby.

Ett axplock av bilderna kommer nedan och ni hittar huset inom kort på både Hemnet och hos Fastighetsmäklare Louise L med fler bilder och mer information om huset.

hall

Välkommen in!

Vardagsrum Vardagsrummet…

köksö

…som är på ett plan tillsammans med det stora köket

coocer

Vi älskar vår kran med 98,9 gradigt vatten och använder den varje dag!

Öppen spis

En braskamin som värmer gott och höjer mysfaktorn.

gästrum

En halvtrappa upp hittar ni en sovrumsdel med fyra sovrum. Här gästrummet.

badrum

Och ett stort badrum.

biorum

Från entréplanet går ni en halvtrappa ned och kommer till biorum/lekrum.

dusch

Där hittar ni även ett större duschrum med bastu.

tvätt

Och en tilltagen tvättstuga som man blir glad av.

stuga På tomten finns ett litet uthus som vi inrett som kontor. Här sitter jag ofta och pluggar utan någonting som stör.

utekök Eftersom vi älskar att laga mat har vi byggt ett utekök med nedsänkt grill och rinnande vatten.

 

Tjoho! Här rullar det på i ett härligt tempo och jag hoppas att ni har det lika bra som jag?!

Jag bytte ju befattning på jobbet vid årsskiftet och det är en del nytt som ska läras, såklart, vilket är både roligt och lite utmanande. Förra veckan var jag i Stockholm och träffade de kadetter som snart kommer ner till Karlskrona och som jag ska följa framöver. Intressant! Nu väntar några veckor i Karlskrona innan nästa tripp och under våren kommer jag mestadels vara i Karlskrona. Härligt, för här är ju så vackert på våren!

Träningen har fått ge vika för studier under en längre tid och även fast jag skriver uppsats i vår igen tänker jag att mer träning ska få ta del i mitt liv. Jag vet ju att det går och jag vet att jag mår så mycket bättre när både kroppen och knoppen känns starka!

Sen har vi ju min skadade höft och den får såklart sätta standard för upplägg och intensitet i träningen. Men utan att vara begränsande, för som ni vet så hatar jag att känna mig begränsad! Oavsett vad. Och jag är ganska bra på att fokusera rätt, så det här blir toppen!

Hoppas ni vill följa mig på min fortsatta resa och att vi kan inspirera varandra!

Träning på resande fot

Jag är, som vanligt, morgonpigg. Semester är inget undantag. Inte heller undantag för kvällströttheten som så ofta följer med morgonpiggheten. Kvällstrött som i att jag varje kväll har somnat innan barnen… men sen vaknar jag först av alla morgonen därpå! Då passar jag på att träna och på det sättet orkar jag vara en pigg och glad mamma hela dagen! 

Jag tränar ofta pass från FMTK, Försvarsmaktens Träningsklubb. Deras app är verkligen kanonbra och erbjuder många övningar utan redskap, precis så som jag brukar vilja träna och som passar sig utmärkt på semestern!

Och så yogar jag en del. Det var ett tag sedan jag yogade regelbundet tyvärr. Men havet och stranden och ensamma soluppgångar inbjuder verkligen till yoga!

Semester vid Atlanten

Plötsligt blev det december och vi hade en resa inbokad i kalendern. Jag har knappt tänkt på den under den fartfyllda hösten trots att vi bokade resan redan i våras. Men nu är vi i alla fall här och vi körde på ett säkert kort, även fast det är lite tråkvarning på det, och tog samma destination och hotell som förra året. Vi var så nöjda och hittade ingen annanstans med de krav vi hade. Ungefär så. Vi är på Lanzarote, på Flamingo Resort och lever all inclusive-liv med galet mycket god mat, sandstrand, flera pooler, bamseklubb och hela köret. Passar oss perfekt just nu!

Elise och Militärpappan snorklar och Tilia leker med hajen Törnrosa som åkt med hela resan från Sverige…Tilia går på Bamseklubben och Elise, som är för stor för det i år, är med på @611 som är något liknande för barn mellan 6-11 år. Under tiden hängde Militärpappan och jag vid poolen med varsin bok, sen somnade jag en stund där i solstolen men vaknade abrupt när en blöt boll hamnade fel och träffade mig på magen. 

Annars är det poolen som är det coolaste just nu. Barnen badar hela tiden! Elise simmar obehindrat och Tilia likaså, fast med puffar på. Det är verkligen stor skillnad mot förra året då Elise knappt kunde hålla sig ovan vattenytan och Tilia skrek så fort en droppe vatten kom i ansiktet! 

Förra året hade vi strålande solsken hela veckan, men vädret levererar inte på samma sätt denna vecka. Oss gör det inte jättemycket och vi kan passa på att göra lite andra aktiviteter tillsammans. Oavsett kan vi gå runt i sommarkläder, bada och vila. En alldeles utmärkt semester alltså !

Plötsligt första advent 

En fantastisk helg, som tydligen visade sig innehålla första advent, lider mot sitt slut.Vi har farit åt lite olika håll och kanter den senaste månaden men just denna helg har vi varit tillsammans hela familjen. Och vi har haft förmånen att ha en familj till på besök, vänner som vi bara träffar någon gång om året. Det får det bli ändring på för vi måste träffas oftare! Gud vad trevligt vi har haft det! Vi har hängt, löst världsproblem, lagat mat, räfsat löv, shoppat, satt upp hår och annat viktigt alltmedan kidsen har lekt oavbrutet i två dagar. 

Det slog mig nyss att detta är första helgen på jag vet inte när, som jag varit helt ledig, utan vare sig jobb eller plugg. I fredags var jag på Linnéuniversitetet för föreläsning hela dagen och där var det som vanligt väldigt bra! Mycket intressanta föreläsningar och lite diskussioner kring stundande uppsats som jag ska skriva i vår. 
Förra veckan var jag i Stockholm och utbildade piloter från TUI fly, med mitt företag Uppenbart AB. Väldigt lärorikt och skönt att stänga av allt annat. På ledig tid sov jag mycket, vilade och passade på att träffa vänner som numera bor i Stockholm. Härligt!

Ikväll ska vi baka pepparkakor och lussebullar, dricka glögg och sätta upp lite adventsstjärnor. Vi kom i julstämning under eftermiddagen då vi julpysslade på Marinmuseum. Och planera kommande vecka såklart, för nu är vi på olika ställen igen. Men sen..!
Hoppas ni med har en fantastisk första advent !