Gympa för snippan

Hittade in på en för mig ny sida här om dagen, Snippgympa. Helt fantastiskt att någon har tagit tag i detta alltså! Nu fattas bara en bra app till telefonen som med jämna mellanrum påminner oss lite glömska om att knipa. Läs mer om Snippgympa HÄR.

Jag gillar Snippgympa på Facebook och ser minst ett eller två  inlägg om dagen i flödet som på olika och lite roliga sätt påminner mig om att ta några knip här och nu.

Kvällen senaste status till exempel:

Kvällens utmaning för er som kollar på X-factor : knip varje gång Orup blir kränkt, Serneholt tjuter av gläde eller Carlsson rynkar pannan!

 Fantastiskt!!

Resultat vecka 27

Senast jag registrerade en vägning och mätning var för elva veckor sedan. På ett sätt känns det som att det inte hänt så mycket sedan dess men samtidigt kommer jag plötsligt i nästan alla byxor i garderoben. Nästan alla… Förutom två par och ett par av dem finns inte längre för dem drog jag på mig och när jag satte mig ner sprack dem i rumpan! Den ni!! De andra hade jag när jag var så smal som jag helst inte vill bli igen. Fast å andra sidan vet jag att jag kommer att komma i dem inom en inte alltför lång framtid. Fast med mer muskler i benen och då känns det okej.

Mått: 

Midja: Sedan senaste mätningen för 11 v. sedan: – 1,5 cm (Sedan förlossningen – 18,5 cm) 

Rumpa: Sedan senaste mätningen för 11 v. sedan: – 2 cm (Sedan förlossningen – 16,5 cm)

Lår: Sedan senaste mätningen för 11 v sedan:  – 1 cm (Sedan förlossningen – 7 cm)

Arm: Sedan senaste mätningen för 11 v sedan: + 0,5 cm (Sedan förlossningen – 3,8 cm)

Vikt: 

Sedan senaste mätningen för 11 v sedan: – 3,1 kg (Sedan strax innan förlossning totalt – 27,9 kg)

När jag ser det såhär på skärmen så ser jag att det är fantastiska resultat jag uppnått! Jag är så glad över vad min kropp klarar av att gå igenom, för min beslutsamhet och för mitt pannben att aldrig någonsin ge upp! Tänk att jag ännu en gång har visat för mig själv att jag klarar av vad jag företar mig genom att aldrig tvivla på mig själv och på min förmåga!

Inskrivningsvikten på MVC som många hakar upp sig på (jag förstår aldrig varför, vad säger den?) har jag gått förbi för längesedan och har nu bara 2,1 kg kvar till vad jag vägde innan jag blev gravid med Tilia. Det är ju ett delmål. Jag har inget direkt viktmål utan ska bli tightare. Dock kan jag tänka mig att det kommer att hamna på en siffra som är cirka 5 kg ner från idag.

Översta bilden är tagen några timmar innan Tilia kom till världen. Nedre vänstra är från 16 veckor efter förlossning och elva veckor från den nedre högra bilden som är tagen igår. Från magbilden till den nedersta högra bilden skiljer det 27,9 kg!

Ikväll kör jag ett cirkelträningspass intill Lyckåvallen för alla mammor som har lust. Klockan 19.00 kör vi så häng på om du har en timme över!

Rakt in i medelåldern

Idag har jag varit på sjukhuset på återbesök för mina polyper i näsan, ni vet och fått en kamera uppkörd i hjärnan, genom näsan och ut genom ena örat. Typ.  Uärk! Direkt därefter hade jag, genom jobbet, lyckats få en tid hos en sjukgymnast i grannstaden. Ja, ni vet jag hade ju ryggskott för två veckor sedan och har knappt vågat röra mig sedan dess… Eller så har jag knappt vågat vara stilla. Vad hände? Plötsligt känner jag mig som en gammal gubbe!

Hur som helst fick jag träffa världens skönaste sjukgymnast i form av en monsterbiff som jag fick klä av mig alla kläder för och vika kroppen åt olika håll och vinklar.

Varför valde jag just idag ett par hudfärgade genomskinliga trosor?! Och varför rakar jag benen alldeles för sällan?

När jag sa att jag fött två barn under 20 månaders tid och att jag gått upp 30 kg båda graviditeterna skrattade han hysteriskt och kunde liksom inte sluta. Hur roligt var det då på en skala?! Han frågade vad jag vägde som mest och jag svarade ärligt, varpå han skrattade ännu mer. Då frågade jag vad han väger och han svarade 102 kg. ”Då förstår du ju varför jag inte tyckte det var så roligt, sa jag. Jag såg ju ut ungefär som dig då, fast med lite mer mage bara.” Det fick tillslut tyst på honom. Fast då började jag skratta istället.

Förbannat professionell och duktig måste jag säga och jag kände att han verkligen gjorde allt för att kunna hjälpa mig. Han konstaterade att jag har tränat helt rätt och mycket bra sedan Tilia kom till världen (det var den tiden vi gick igenom) och att jag har mycket bra kontakt med mina inre magmuskler. Det känns ju fantastiskt bra! Tillslut hittade han ett ställe där jag var svag och jag vet med mig att aldrig någonsin varit stark just där.

Ni vet när man ligger på rygg och trycker hela svanken ner mot golvet och så lyfter man benen ett par centimeter upp i luften samtidigt som svanken är lika pressad mot underlaget.

Det går inte, för mig. Än. Nu har jag fått tre fantastiska övningar och dem ska jag flitigt träna. Jag vill vara lika stark överallt!

Jag har ju min egen teori om att min midja är relativt tunn jämförelsevis med min enorma rumpa och kolosser till ben och att jag därför inte har kontroll utan att allt bara svajar runt där under midjan och att det är därför jag får ont i ryggen. Oavsett så tror jag stenhårt på att hans övningar kommer att hjälpa. Jag provade dem på plats och han trodde jag gjort dem innan, för det såg så bra ut. Härligt att min bålträning gett mig så mycket resultat ändå!

Och denna monsterbiff, vilken klippa!

Oväntad publicering kommer

Okej brudar och en och annan man. Jag visade er bilder på överkroppen, eller i alla fall delar av, för att inspirera och visa er att det faktiskt går att bygga muskler. Det var i det låsta inlägget. Jag har tagit kort varje månad på kroppen för att inte bli hemmablind och hade aldrig någonsin tänkt publicera dem, för så hemskt är det. Oh, gud vad avskydde min kropp. 

När jag publicerade mitt låsta inlägg fick jag mycket respons från många av er som skrev, både via mejl och i bloggen, att ni blev inspirerade och kände att det faktiskt finns en chans. Och kan jag så kan du. Lätt! Under dagen kommer jag därför att publicera två bilder. En vecka efter förlossningen och knappt fem månader efter förlossningen. 

Låst såklart. 

Lösenordet kommer att vara samma som till alla mina låsta inlägg. Vill du ta del av det så mejla mig och berätta vem du är, tack. 

Nosejob

image

Kommer precis från doktorn på ÖNH-mottagningen dit jag fått en remiss för att kolla upp min nästan konstant täppta näsa, pys i örat och mitt numera obefintliga lukt- och smaksinne. Jag har polyper i näsan och haft det såhär större delen av mitt liv och i perioder blir det bättre eller värre.

Nu fick jag cortisondroppar som man visst skulle behöva vara lite akrobat eller iaf ung och rörlig för att kunna ta. Tur för mig då! Att jag väntat till nu är för att jag visste att jag skulle få cortison och nu är jag varken gravid eller ammande, som varit mitt normala tillstånd de senaste tre åren annars, menar jag.

Om en månad ska jag tillbaka så får vi se om medicinen hjälpt, om jag behöver mer eller om de tar bort plyperna genom operation. Fast även om de opererar finns risk att de kommer tillbaka, så vi får vänta och se. Jag litar på Doktor Näsa och hans expertis. Själv är jag bäst på att kräla i lera och skjuta automatkarbin. Det är så olika det där.

Visst är det inte roligt att inte kunna känna någon smak när man äter och den som är mest irriterad över det är nog Militärpappan som frågar om jag gillar maten han lagat och varje dag får till svar att konsistensen var bra… En annan nackdel är att jag hela tiden måste fråga honom om min tröja från dagen innan luktar illa. Haha!!

Dock har det sina fördelar med! Särskilt när man har två blöjbarn. Dessutom kan jag äta hur nyttigt som helst, även om det inte skulle smaka bra. En burk kesella 1% till exempel kan jag svepa utan tillbehör helt problemfritt!

Nu ska jag hem och köra lite akrobatik och lägga upp kvällens pass i gymmet. Ikväll blir det nämligen ytterligare en tvåbarnsmorsa som hänger på!

Lösenordsskyddad: Träningen ger resultat! Bildbevis på det.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Resultat vecka 16

image

Det finns visst både för- och nackdelar med att väga sig varje vecka. Fördelarna är att man har koll och kan analysera vad man gjort bra eller mindre bra under veckan som gått. Att man hinner styra upp sig själv eller peppa till det innan det gått lite väl lång tid. Nackdelarna är att man ibland inte kan se några förklaringar direkt utan att det måste gå någon vecka till för att man ska kunna se mönster och förstå.

Jag tyckte att jag gjorde det mesta rätt och ändå visade vågen på plus, vecka efter vecka. Det var mycket frustrerande och jag förstod inte riktigt vad jag gjorde för fel. För visst att jag inte hade ätit perfekt, men det var inte en massa godis och annat onyttigt som jag frossat i direkt utan det handlade mer om att jag ätit ”vanlig” mat, som lite pasta, några gräddiga såser och mindre grönsaker kanske, fast utan överdrift.

I söndags fick jag mitt svar: Jag fick Mens, med väldigt stort M om man säger så. Att jag inte förblödde! Jag minns att det var likadant när den kom igång igen efter graviditeten med Elise. Usch och fy! Men det tar väl ett tag för kroppen att ställa om och ställa in sig tänker jag.

Och så plötsligt händer det! Överflödigt vatten försvinner från kroppen och min tuffa träning som jag hållit fast vid visar sina resultat. Och det tackar jag alla fantastiska tjejer i Lofsans challenge på Facebook för! Vilken fenomenal motivation, inspiration och pepp dem ger! All kärlek åt er!!

Denna veckas resultat (måtten är på fem veckor och vikten på en vecka):

Mått: 

Midja: – 2 cm (– 17 cm)

Rumpa: – 2 cm (– 14,5 cm)

Lår: – 0,5 cm (– 6 cm)

Arm: – 0,8 cm (- 4,3cm)

Vikt:

– 1,9 kg (Sedan strax innan förlossning totalt – 24,8 kg)

Resultat vecka 12, 13 och 14

Det blir ju lite knepigt när man inte är hemma och kan väga sig på sig på sin egen våg eller vid samma tidpunkt som man borde. När man inte har samma förutsättningar som tidigare veckor alltså och om det har jag ju skrivit om innan. Jag har vägt mig lite hit och dit när jag väl varit hemma och det har gett varierande siffror därför har jag inte velat publicera dem.

Jag ser dock en trend att det börjar svaja i min nedåtgående kurva och på ett sätt skrämmer det skiten ur mig rent ut sagt! Men så sätter jag mig ner i lugn och ro och utvärderar mina insatser, ser till hur hårt och mycket jag tränat, hur strikt jag varit med min kost, hur mycket jag stressat och inte sovit och allt annat som faktiskt spelar en stor roll för den där sablans kurvan som jag bara vill ska dala nedåt och då ser jag mönster som stämmer.

Att jag nu har ökat(!) i vikt två veckor av tre kan ha många orsaker, som att jag stressat som en idiot, inte varit lika glad som jag brukar, var jag befinner mig i menstruationscykeln, att jag sovit sämre och varit mer trött överlag, att jag ökat på träningsdosen styrketräning och mer högintensiv kondition medan jag minskat på de lågintensiva långa promenaderna. Och att jag varit alldeles för tillåtande och slapp med min kost. Vissa dagar har jag kunnat döda för godis och har då gett efter för ofta helt enkelt. Och så har vi varit bortresta och haft flera kalas osv och jag har valt att inte vara krångligare än att jag ätit det som serverats ungefär.

Just det! Jag har slutat att amma med och det har såklart sina nackdelar, men också fördelar! I alla fall för mig. En av fördelarna med att sluta amma är att jag nu kan äta precis vad jag vill och hur jag vill utan att tänka på att jag eventuellt skadar någon annan eller försämrar mjölkproduktionen. Jag kan mixtra mer med min kost, som att plocka bort mer kolhydrater från kosten, vilket jag tänker göra. Men inte nu, jag sparar på det i någon vecka till.

En annan stor fördel är att jag kan byta ut min blodtrycksmedicin med betablockerare som jag varit tvungen att äta när jag ammar. Den medicinen blockerar vissa stresshormoners effekter på hjärta och blodkärl. Pulsen sänks och den volym blod som hjärtat pumpar ut per minut blir mindre. (enligt 1177.se) Vilket gör det mycket jobbigare att träna, jag kommer liksom inte upp i puls hur jag än anstränger mig. Riktigt obehagligt tycker jag! Men snart kan jag alltså återgå till min vanliga blodtrycksmedicin istället, som inte är en betablockerare.

Jag har ju så svårt för att göra något halvdant! Jag kan inte äta ”lagom nyttigt”, jag behöver hålla mig själv kort och ha hård disciplin för att det ska fungera och jag ska må bra. Sen får det låta hur trist och hemskt det bara vill i era öron. Jag vill ha resultat. Jag ska ju komma i mitt livs form!

Vecka 12: + 1,1 kg

Vecka 13: – 1,0 kg

Vecka 14: + 1,6 kg

Inte så roligt precis, men som gurun själv (Lofsan såklart) säger: ”Var snäll mot din kropp. Den har varit med om en svindlande resa de senaste tre åren. Ha tålamod och tvivla inte på din förmåga!”

Amen.

Tabatalöpning

image

Jag hann med ett skönt löppass nu på kvällen efter Elise hade somnat. Perfekt sätt att stressa ner och koppla av! Bara jag och Vackraste hunden och skogens sus. Under den 50 min långa rundan stötte vi inte på en enda människa. Perfekt!

Och det här med löpning i Tabataintervaller, vilket underbart påfund! Det känns knappt att man springer och ändå är man väldigt trött när man är klar. Jag hinner inte dö på 20 sekunders löpning och på 10 sekunders rask gång hinner jag återhämta mig. Perfekt! Idag kände jag för första gången sedan jag började springa efter Tilias förlossning att jag kunde gasa på och få ett bättre löpsteg. Älskar’t!

Ni måste testa!