Att jag efter min förra mycket komplicerade förlossning, exakt 20 månader tidigare, fick uppleva mitt livs mest fantastiska ögonblick när jag födde min andra dotter, det överträffar alla mina drömmar!

Tisdagseftermiddagen spenderade jag och Elise tillsammans med Finaste grannen i Wämöparken där vi matade djuren. Någonstans mellan grisarna och kaninerna började värkar smyga sig på mig men jag sa inget för jag var rädd för att de snabbt skulle avta. När vi var på väg mot bilarna igen berättade jag för Finaste grannen och vi började klocka dem med appen på min telefon. Värkarna var inte jättestarka, men gjorde ont och var något helt annat än vad jag känt tidigare under graviditeten. Klockan var ungefär 16.00 och värkarna kom ganska så regelbundet, ca 7 minuter mellan och höll i sig i 45 sekunder. Finaste grannen och jag sa hej då och visste båda två att vi inte skulle ses förrän jag också var tvåbarnsmamma!

Eftersom jag hade fått tid för igångsättning på morgonen efter då jag nu var inne på BF+14, hade vi redan bestämt med Frökenfarmor att hon skulle komma ner på tisdagskvällen för att kunna ta hand om Elise. Farmorn kom och vi hade en trevlig kväll och jag fortsatte att klocka min värkar som höll i sig men nu kom något tätare och blev mer intensiva. Strax innan vi skulle gå och lägga oss vid 23.00 tyckte jag dock att det klingade av, framför allt i tid och jag kollade en extra gång på 1177.se för att vara säker på när man skulle ringa in till Förlossningen. Där stod det att man skulle ha 5-6 minuter mellan värkarna när man var omföderska och jag tvekade lite på om jag skulle ringa till Förlossningen och rådfråga. Det var tiden mellan värkarna som ”oroade” mig, kanske var det ändå bäst att ringa? Mer smärta kände jag dock att jag skulle klara av hemma, så jag var kluven. Såklart slutade allt med att jag tog två Alvedon, struntade i att ringa och istället kröp ner i sängen bredvid Militärpappan som hade en helt annan åsikt än mig.

Värkarna blev intensivare och kom tätare och medan Militärpappan förklarar för mig att vi visst borde ringa in och i alla fall höra, så förklarar jag mitt i en värk att jag är så fruktansvärt lycklig och glad att få uppleva det här – Hemma! Och just därför borde vi ringa in, menade han. Runt midnatt kom värkarna med 3-5 minuters mellanrum och när detta pågått i över en halvtimme ringde jag tillslut. ”Hej, jag heter Frida och ska snart föda barn, hoppas jag”… Jag var lugn och andades mig tyst igenom värkarna som jag fick under telefonsamtalet och barnmorskan frågade mig om jag hade en värk nu. Hon gav mig rådet att ta en dusch eller ett bad, att värma med vetekudde och försöka slumra mellan värkarna och när jag kände att jag inte stod ut längre så skulle jag ringa igen och komma in till Förlossningen. Okej, sa jag och gjorde som hon sa. Vilket såklart hjälpte mig i tre sekunder sedan sa jag till en mycket skeptisk Militärpappa att han skulle följa med mig till duschen och klocka mina värkar medan jag duschade varmt och så blev det.

Under min halvtimmeslånga dusch klockade han regelbundna värkar med 3,5 minuters mellanrum och försökte beordra mig att åka in till Förlossningen. Tillslut kände jag att 3,5 minuter kanske är lite väl tight, så vi packade in oss i bilen. Och vad händer? Självklart avtar mina värkar och kommer nu med ca 6 minuter mellan istället. Bilen var varm och vibrerade skönt och jag bad Militärpappan att köra runt mig i evighet så jag kunde få vila lite. Vi körde ett varv runt stan ett halvt varv utanför och vid varje värk, som blev allt starkare, sa jag till Militärpappan att han skulle vända och köra direkt till Förlossningen. Mellan värkarna drog jag snabbt tillbaka mitt beslut, för då var jag opåverkad. Vi körde till en mack och medan Militärpappan köpte kaffe fick jag starka värkar med ca 4 minuters mellanrum igen och mitt i en sådan svarade en barnmorska i telefonen på Förlossningen. ”Hej, jag heter Frida och jag ringde för en timme sedan och sa att jag skulle komma någongång, men jag ändrar mig och kommer nu istället. Ni får skicka hem mig om ni vill med först får ni kolla. Hejdå.” Medan jag la på luren hörde jag ”Välkommen”.

En stark värk kom när jag klev ut från bilen och en väktare som såg oss ropade och frågade om vi ville ha en rullstol? Nej, tack sa jag och när värken väl var genomandad skuttade jag liksom bort till dörren, där nästa värk kom. I hissen upp kom en värk till och med den, den läbbiga slemproppen.

Klockan var 01.40 och jag blev undersökt av en störtskön barnmorska som konstaterade att jag var öppen fem centimeter och för mig kändes det som ett nederlag. Det gjorde det inte för varken Militärpappan eller barnmorskan som direkt stoppade in mig i en förlossningssal. ”Klockan 07.00 slutar jag jobba, sa Barnmorskan, och innan dess har du fött barn”! Jag tittar på klockan och konstaterar att det är ungefär fem timmar dit och fnyser åt hennes urdumma kommentar, som hon såklart bara hittar på för att vagga in mig i någon slags falsk trygghet. Värkarna kom allt tätare och Barnmorskan frågade om jag ville ha något smärtstillande. Jag sa att det ville jag inte, ännu. Inte för att jag är en människa som verkligen är mot smärtstillande och gärna föder utan, utan mer för att jag inte kände att jag skulle dö än och ville gärna vänta tills dess, så jag skulle ha att ta av, om ni förstår? Detta förklarade jag för henne och hon kontrade dirket med att det kanske var lite dumt att vänta tills man kände att man skulle dö. Men jag stod på mig. I en timme.

02.40 var jag i alla fall lite närmare döden och gick med på lustgas, men inte fullt blås, jag ville ju ha att ta av… Barnmorskan, som efter att ha träffat mig i tre minuter, ”frågar”: ”Du är ingen kontrollmänniska, va?!” Hehe… ger mig lustgas och visar Militärpappan hur han kan göra för att hjälpa mig genom värkarna. Han ska liksom svepa med sina händer över min kropp mellan värkarna och tycka på mina knän så svanken rätas ut genom själva värken. Så underbart skönt! Jag ser att Barnmorskan och Undersköterskan klär sig i plast och säger att de ska ta hål på hinnorna så vattnet går. Mitt i en värk ser jag mina byxor på golvet och försöker, genom lustgasmasken, beordra Militärpappan att ta upp dem från golvet. Han fattar ingenting, såklart och jag släpper masken, alldeles för tidigt, och kvider ut ”Ta upp mina byxor från golvet, så att de inte blir blöta!!” och sen panikandas jag i masken igen för att liksom ta igen det jag missade… ”Oj, vilket fokus”, hör jag Barnmorskan säga. ”Ja, men jag får ju se till att kontrollera det jag verkligen kan”, menade jag…

Jag får sitta på en yogaboll och känner nu ett tydligt tryck nedåt vid varje värk som även börjar kännas mer bak i ryggen än tidigare och Barnmorskan erbjuder mig kvaddlar som smärtstillande. ”Aldrig”, blir mitt svar, då jag tycker det verkar dumt att ta bort smärta med annan smärta. Hon förklarar för mig att det gör sjukt ont i 30 sekunder men att det sedan tar bort smärtan i två timmar just där hon satt dem. En värk till och jag övervägde att tro på henne. Hon tycker på olika punkter på min rygg för att få reda på exakt var det gör ont och, helt overkligt, prickar hon precis rätt. Nästa värk sprutar hon in kvaddlarna på de två punkterna och det gjorde ont, ja, men ännu mer overkligt, försvann smärtan helt just där efter det!

Barnmorskan frågar hur jag tänkt att jag vill föda och jag svarar att jag liksom inte tänkt på det mer än att barnet ska ut ur mig och så lägger jag till att jag helst inte vill gå sönder heller. ”Då ska du inte stå upp och föda utan mitt förslag är att du lägger dig på sidan så kan jag hjälpa dig bäst.” Vaddå, NU, undrar jag?!” Klockan började ju inte ens närma sig sju… Utan var bara 03.30. Jag kom ju nyss hit!

Jag gjorde som hon sa och efter en stund säger hon till mig att jag nästa värk måste göra som hon säger för att undvika att gå sönder, som jag önskade. Det innebar att jag nästa krystvärk inte skulle krysta utan istället andas väldigt häftgt och jag gjorde precis som hon sa, för hon var ju grym! Och så en riktig krystning på det och så plopp var bebisen ute.

Jag hann vara på förlossningen i två timmar, få lustgas och kvaddlar under en timme och krysta i tio minuter. Sen var det liksom klart. För mig helt ofattbart!

Eftersom allt gick så snabbt följde Militärpappan med läkaren ut för att suga upp det sista vattnet ur Militärbebisens lungor medan jag under en stund försökte göra mig fri från moderkakan. Det tog ett tag och det kontrollerades att jag inte förlorade så mycket blod, jag fick ett dropp för att hjälpa det hela på traven och blodtrycket var lite högt, men ingen stissade upp sig och jag slapp medicinering.

Efter ett tag säger Barnmorskan att jag kan gå och duscha och jag utbrister ”Menar du att jag kan gå?!” Och det kunde jag ju visst. Lite skakig i benen, lite känslan av att ha sprungit en halvmara och att någon dunkat en tråpåk mellan mina ben ett par gånger, men inget värre än så. Och inte ett endaste stygn!

Redan några timmar senare kände jag mig som vanligt igen. Det känns ju definitivt inte som jag fött barn den senaste månaden eller så!

Jag är så glad att vi fick uppleva en förlossning som denna! Att vi fick träffa detta underbara team på förlossningen, att det fick komma igång helt av sig självt här hemma, att jag fick vara frisk hela tiden, att det gick så snabbt och så bra!

Tänk att den vackraste flickan på jorden bestämde sig för att komma till just oss.