Idag är det exakt en månad till beräknad förlossning, vad det nu innebär, men ett riktmärke är det ju i alla fall. En månad. Känns jättelänge och inte alls på samma gång. Jättelänge för att jag känner mig så otroligt peppad och sugen på att börja min resa mot mitt livs form! Jättekort för att jag har massor av saker jag gärna hinner med innan jag blir tvåbarnsmamma. Delade känslor det där. Så hur man än ser på det så är det nog lagom med tid kvar.
Jättelänge/Jättekort=Lagom med tid.
Nu kanske en del av er tänker att jag måste skrivit fel som inte skriver att jag längtar efter Militärbebisen men ni läste precis rätt. I åtta månader har jag gått runt och konstant längtat ut från min kropp, hatat den och nästan kräkts bara jag sett mig i spegeln. Åtta månader! Plus nio månader när jag var gravid med Elise. En gång under denna graviditet fick jag en känsla av längtan efter att få hålla Militärbebisen i min famn, en känsla av äkta kärlek. Den höll i sig i ungefär åtta sekunder. När jag var gravid med Elise tror jag inte att jag kände så en enda gång.
Åtta sekunder eller 17 månader, där har vi skillnaden som talar om varför jag längtar mer efter att kunna påverka min kropp och må bra i den jämfört med hur mycket jag längtar efter själva Militärbebisen.
Och för er som behöver förtydliganden: Jag är så otroligt tacksam över att få möjligheten att bära mina egna barn, att ge liv åt fler inuti mig, tro inget annat! Och jag älskar mitt barn över allt annat på denna jord och kommer älska nästa barn precis lika mycket! När de är på andra sidan, på utsidan. När jag få ha min kropp för mig själv, när jag kan påverka vad som händer den. Då kan jag lägga nio månaders energi på att älska mina barn istället för att hata min kropp.
Jag älskar att vara mamma men hatar att vara gravid!
En månad.
