Idag var jag på ett ställe i stan och ”gjorde mina fötter”. Helt fantastiskt och jag känner mig som en ny människa!
Nu är mina fossingar så lena och mjuka att jag innerligt önskar att jag nådde ner till dem, så jag kunde se och klappa.
Det bästa av allt är kanske att jag slipper ha strumpor på mig under förlossningen som jag annars tänkt…
Gravid vecka 37 (en dag från 38)
Igår var jag på läkarbesök och vi tittade med ultraljud så att Militärbebisen låg kvar åt rätt håll och så var det. Skönt! Dock är han inte fixerad än utan ligger högt och ruckbart med huvudet, vilket tydligen är vanligare hos omföderskor, enligt läkaren. Elise var fixerad sedan en vecka tillbaka.
Vi bokade in ett återbesök den 23 februari, alltså dagen efter beräknad förlossning, om det nu skulle vara så att Militärbebisen är kvar i min mage då. I så fall kan vi alltid reta den lite så det kommer igång, sa läkaren. Jaja, vi får väl se!
Hon erbjöd mig även en sjukskrivning på heltid och jag tog emot den för allt går så fruktansvärt långsamt och det gör ont att röra sig, i fogarna och ibland i magen. Bara att hitta kläder att ha på sig varje dag som inte trycker och spänner är ungefär ett heltidsjobb just nu, tycker jag. Dessutom vill jag sakta ner och känner ett behov av att rensa upp, vila, förbereda hemmet och kunna fokusera på det som komma skall. För att inte krabba till det med Försäkringskassan bestämde vi att läkaren sjukskriver mig på heltid i två veckor, då är det jobbet som betalar och FK är inte inblandad, och sedan tar jag ut föräldradagar bara sista veckan. Perfekt!
Jag jobbade nästan hela dagen idag med och fixade det sista så jag nu kan släppa jobbet och lägga tankarna på, för tiden, mer väsentliga saker. Som att föda barn!
…hur det kommer sig att Undra blir allt tjockare trots minskat matintag? Idag när jag hängde tvätt i rummet intill fick jag svaret:
”Här lilla Undra får du lite mat”! Märkligt nog äter hon för typ första gången i sitt liv endast torrfoder… Hm!