Fotoutmaning del TRE: En bild på någon i din familj!
Jag har alltid gillat hundar, inte direkt sådär för gos och mys, utan mer att arbeta med dem. Hemliga Marie lät mig gå på hundungdom med en av hennes jakttaxar och det var som att få ha en egen hund en kväll i veckan, vilken känsla! Jag byggde agilitybanor och försökte lära taxarna små konster. Tröga djur, det där… I lumpen blev jag uttagen till hundförare och fick ha hand om en ”egen” schäferhund i nästan ett år. Jag fick en tik, hon hette Sara och var 2,5 år. Sara var inte riktigt färdigutbildad tjänstehund men det var inte långt kvar. Hon var med mig hem och delade säng under helgerna och liggunderlag under granen i skogen om veckorna.
Sara var, jämfört med taxarna, väldigt lättlärd. Hon hade många saker på sin lyra och kunde allt från att leta upp personer enligt vissa mönster till att vinka på kommando. Hon var stor och mörk, lite trubbig nos och väldigt snäll. Och skarp, som en tjänstehund bör vara. Jag lärde mig mycket om hundar under mitt år som hundförare i Försvarsmakten.
När tiden kom för mig att skaffa egen hund visste jag inte längre vad för ras jag skulle satsa på. Jag höll just på att läsa jägarexamen, mest för skojs skull och jag tittade runt länge innan jag bestämde mig. Mina kriterier var att satsa på en stor, korthårig, frisk hund som jag kunde göra allt med. Trots endast fyra kriterier begränsar det antalet raser drastiskt och kvar fanns några få intressanta alternativ. Efter ytterligare research och besök av hundar och kennlar bestämde jag mig: Det var en Weimaraner vi skulle ha!
Liten, blåögd och grå med en vit fläck på bröstet och långa öron busade hon järnet ur oss båda under ett halvår. Större blev hon, ögonen blev gula men buset och energin bara växte och växte. Vilket energiknippe! Vi gick på blodspårskurser, lydnadskurser och arrangerade hundpromenader. Hon älskade allt och var både lättlärd, trevlig att jobba med och totalt outröttlig.
Undra och jag har genom åren hållt på med allt från tävlingslydnad, blodspår och rallylydnad till fågelhundsträning och viltrenhet. Det största fokuset har dock alltid legat på vardagslydnad så att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Undra går nästan alltid lös nu för tiden, stannar för vilt i skogen, kan både vinka till grannen och bli skjuten på kommando. Jag har bra lydnad på henne när det gäller allt – utom mat. Hon är snabbare än en kobra och det har hänt fler än en gång att både en, två och tre hela fäskfiléer slunkit ner innan jag fått tag i henne. Ibland lyckas jag få tag i den sista filén på väg att sväljas och kan dra denna upp ur halsen på henne. Men vad ska jag ha den till? Det enda jag vet säkert är att hon i alla fall inte ska ha den!
Kanske kommer det inte som en överraskning för er läsare… Undra trivs bäst med fasta regler och rutiner. Vi har klara direktiv hemma och hon vet vad som förväntas av henne och vad som är okej och inte. Sin fristad har hon i källaren där hennes säng och matskål står. Där sover hon om natten och kan komma undan Elise om hon vill. Hon får såklat inte vara i vår säng eller soffa. Hon är hund. Mattiderna är ganska exakta och motionen oftast tillräcklig. Hon väntar på ett ”varsågod” innan hon äter, springer iväg eller hoppar ut ur bilen. Hon hämtar saker på kommando, drar inte i kopplet och går och lägger sig om hon blir tillsagd.
Om hon bara får tillräckligt med motion är hon världens härligaste hund!
Undra är en fin hund. Den Vackraste hunden.
En del kan uppfatta att man är hård mot hunden men de vill ha regler att följa.
Vi kan kasta bacon på Keeta men hon skulle aldrig äta det innan ett varsegod.
Bilden på Undra ser nästan ut son två hundar som satts ihop. En väldigt slät bakdel och en lite skrynklig framdel. Men hon är så vacker!!
Hej!
En liten fråga bara; vad menar du med att er fina hund inte får var i soffa/säng ”därför att hon är hund”? Det låter nämligen som en replik från det riktigt gamla hundträningsmetoderna baserade på dominans och jag tror inte riktigt du är den typen…
Vi tränar olika saker med hunden och olika träning kräver olika metoder. Viss del av vår träning går ut på dominans. Gammalt kanske men jag tror på det. Jag har haft olika typer och raser och med denna typ av hund vi har nu är det viktigt att vara en tydlig ledare. Om hon skulle få välja skulle hon ligga i både soffa och säng och spatsera på köksbänken hela dagarna. Jag vill inte ha hundhår, grus eller en stor hund på dessa ställen. Hon har en egen säng, soffa och matställe. Hon får vara på avsedda platser i huset men inte överallt, det ser jag ingen anledning till.
Keeta får inte vara i vardagsrummet och kliver inte över tröskeln. Tycker inte heller de behöver vara överallt, hennes hår smyger sig dock in överallt.
Att vara en ledare för sin hund står utom rimlig tvivel – det är jag också för min hund. Men måste man vara dominant för att vara en bra ledare? Ledande etologer pratar snarare om ”lärarskap” än ”ledarskap” – en intressant förändring av begreppet ellerhur?
Verkligen intressant! Var går gränsen mellan ledarskap och lärarskap? Alla lärare är ledare, men kanske med en annan inriktning..?
Jag tränar som sagt med olika stilar och metoder beroende på vad som ska läras. Som att sitta eller vinka eller göra konster till exempel skulle ju aldrig funka att lära med hjälp av dominans, tycker jag. Där använder jag med fördel klicker med godis.
Vid vardagslydnad använder jag mer vad man kanske skulle kalla dominans, men inte förrän jag vet att hon förstår vad jag förväntar mig, att hon redan kan det jag säger åt henne att göra. Jag förstår inte hur jag med annat än dominans skulle kunna få henne att välja att inte jaga rådjur, utan att istället komma till mig? Just i fall som detta tror jag att jag måste vara dominant för att vara en tydlig ledare.
Sedan kan man snurra in sig lite i vad dominans betyder? Är det att jag brottar ner min hund på rygg och sånt? Jag har aldrig hållit på med den typen av ”träning”. Jag menar att jag på andra sätt kan visa vad jag vill så att min hund förstår mig och väljer att göra som jag säger. Men hon kommer ju inte till mig istället för att jaga vilt för att jag har en godisbit i handen eller ger henne en puss! Inte min hund i alla fall. =)
Och jag tycker fortfarande inte att min hund har i soffan och sängen att göra. Visst händer det att jag säger åt henne att hoppa upp i min säng några gånger per år så vi kan gosa ihop och det gör hon med glädje! Men hon går också ner när jag säger åt henne. Jag bestämmer för jag är hennes ledare.
Det är inte alla som kan ha en Weimaraner, jag håller helt med dig i ditt hundtänk. De behöver som du skriver, fasta rutiner en tydlig hand och stimulans för att må bra.
Läste att du har pysslat med tävlingslydnad, har du tävlat nåt? Själv ligger vi i träning för trean och elit just nu 🙂
Vilken hund behöver INTE fasta rutiner, tydlig hand och stimulans? Oavsett ras är ju just detta nyckelord….
Jag har en Groenendael. Erkänt speciella och ”krävande” med behov av extremt fast hand och konsekvens i träningen. Inte det lättaste när man är 19 och fortfarande växer själv, men det blev bra till slut det med. 11 år senare är han min bästa vän.
Intressant att se hur olika man kan tänka kring det här med hund. Benny sover på min kudde, eller på min arm, eller intill Vega i hennes säng. Har hyfsat bestämda mattider, men annars inga rutiner eller regler alls i princip. Jag går minst en timme, men oftast mer, i skogen varje dag och då är han lös, men i stan får han ha koppel. Har inte lagt många timmar på lydnad, fast å andra sidan är det en hund i princip helt utan drifter (till skillnad från Undra), vilket gör att man får mycket gratis. Jag ville ha en egensinnig hund, fast ändå enkel (jag är helt ointresserad av spår, agility etc.) som man kan ta med överallt och som gillar att gosa och det fick jag. Hur hård man behöver vara mot sin hund och hur den gillar det beror nog väldigt mycket på vilken typ av hund man har. Kul att valet av hund och tänket kring säger ganska mycket om personen, eller hur:)?!
Ja, det har du rätt i. När jag skrev att Undra inte får vara i soffan och sängen ”för att hon är hund” så kanske det inte innefattade alla hundar… Eller det var inte så jag hade tänkt i alla fall. Jag kanske skulle skrivit: För att hon är en stor, klumpig och oförsiktig hund. För att hon är Min hund! Jag struntar i hur andra gör och varför de har hundar. Det säger en del om personen, som sagt. Så Benny sover bredvid Vega ibland? Hihi! Gulligt! Det skulle inte kunna hända här även om Undra fick tillåtelse. Då hade Elise mosats och kvävts. Det är nära att man själv gör det när man ligger bredvid henne…=/
Även min vovve sover i sängen. Eller, hon vandrar runt; non börjar UNDER sängen, sen efter nån timme kravlar hon upp på fotänden, och till slut ligger hon på min kudde. Lite mer tvättande av lakan än utan hund såklart – men det bryr jag mig inte om 🙂
Var det gäller träning tycker jag det är intressant att diskutera olika metoder. Så länge ingen drar upp Cesar Milan och säger att han metoder är bra – för då går jag. Anyway, min lilla dam visar på det hennes ras ursprunligen var tänkt till; jakt. En utmaning i träningssammanhang när det ränner kaniner i klungor där jag bor – men med positiv förstärkning och klicker har jag lyckats. Att träna hund är (och ska vara) kul!