Igår kväll kom jag in på en blogg som jag aldrig tidigare besökt och fick läsa en sak som berörde mig djupt. Kvällen igår var tung och natten nästan sömnlös.

Jag känner en bedövande smärta inuti mig och luften är tyngre att andas idag. Jag har aldrig hört talas om människorna tidigare och ändå känns det som om mamman vore min syster. Jag tänker på henne, hur hon mår och hur hon ska orka. Jag vill ge henne all min styrka och liv men vet att jag inte kan hjälpa.

Samtidigt måste jag leva i min verklighet och ta hand om det jag har.

Det smärtar. Att livet. Är. Så. Skört.