Och det här med föräldrarledigheten…

Vad roligt att gårdagens inlägg engagerade så många! När jag läser igenom alla kommentarer känns det viktigt för mig att skriva att jag inte vänder mig emot det Anna skrivit. För mig finns här ingen för- och emotsida. Jag ville med mitt blogginlägg ge en annan vinkel på det hon skrivit, en vinkel från en mamma. Jag ville, liksom Anna, skapa debatt och det lyckades vi med! Det här är viktiga ämnen som jag anser bör diskuteras mer, oftare, djupare och framförallt av fler!

Mycket mynnar ut i föräldrarledigheten och hur vi väljer att dela upp den. Alla väljer olika men i de allra flesta familjer är det kvinnan som tar ut den största delen föräldrardagar och det verkar som att den ekonomiska faktorn i många fall är avgörande.

Och visst blir man förbannad! Män överlag tjänar flera tusen kronor mer i månaden än kvinnor – av det skälet väljer många att kvinnan ska vara hemma och mannen fortsätta arbeta. Det i sin tur gör att mannens lön går upp mer (eftersom han jobbar) och kvinnans inte alls lika mycket (eftersom hon är föräldrarledig). Sen kommer ett barn till. Och kanske ytterligare ett barn till. Samma visa här, för nu är klyftan ännu större i mannen och kvinnans löner.

Hur fan ska vi bryta cirkeln?

Är svaret att bita i det sura äpplet och i många familjer ha väldigt ont om pengar, väldigt mycket mer ont om pengar, i ett par, tre år när föräldrarledigheten ska tas ut av pappan? Är svaret att låta staten låsa föräldrardagarna till lika många på varje förälder? Kanske ska man först nå toppen av sin karriär och därefter klämma ut ungar, då när vi är runt 50? Kanske om alla blir homosexuella, då skulle det bli mer lika uppdelat i alla fall, eller?!

Men vad är jämlikt och vem bestämmer det? Och vad är en mans rättighet och en kvinnas skyldighet och vice versa? Är det varje småbarnsförälders plikt att underlätta för andra småbarnsföräldrar i kommande generationer genom att uppoffra en bit av sitt liv, sin ekonomi och kanske sin vilja? Vinner alla på det? Var går gränsen? Vem bestämmer och framförallt, hur vill vi ha det?! Ska cirkeln brytas? Vem är beredd att betala priset?

Är vi bara lata, kärleksblinda, kortsiktstänkande och bekväma eller är vi kärleksfulla, ansvarstagande småbarnsföräldrar som gör det som vi anser vara absolut bäst för våra barn, för vår familj?

En svårare nöt att knäcka.

PS! Fler som bloggat om förra inlägget hittar ni här:

http://en-annan-blogg.blogspot.com/2011/02/brudbloggar.html

http://en-annan-blogg.blogspot.com/2011/02/kronika-om-foraldraforsakringen.html

http://min.bakel.se/2011/02/mammabloggar/

http://lela.bloggplatsen.se/2011/02/24/4692486-het-potatis/

8 thoughts on “Och det här med föräldrarledigheten…

  1. ”Är det varje småbarnsförälders plikt att underlätta för andra småbarnsföräldrar i kommande generationer genom att uppoffra en bit av sitt liv, sin ekonomi och kanske sin vilja?”
    Ja, kanske. Hur hade det sett ut annars? Då hade kvinnan kanske fortfarande varit livegen vid spisen och fortfarande sakna rösträtt.
    För att få ett mer jämnställt samhälle ligger det nog på kvinnans lott att få till en förändring, offra något om man vill uttrycka det så, för jag tror inte att mannen kommer att göra det åt kvinnan.

    • Det är mycket möjligt att det är som du funderar, men jag är osäker på om kvinnor i alla tider just har uppoffrat sig på olika sätt endast för att det ska bli bättre för andra i framtiden. Visst finns det dem som gör det, men de flesta, kvinnor som män, ser väl oftast till sitt eget bästa framför andras lycka?
      Jag är ju själv en person som ofta tar ställning för kvinnor och vår plats i den mansdominerade världen. Jag gör det för att efterföljande kvinnor ska få det lättare och jag gör det för att jag själv brinner för det, för jag vill, för att jag ser det som min uppgift. Men trots att priset ibland står mig högt tycker jag att det är värt det – för det jag gör vinner jag själv på även kortsiktigt.
      Att däremot ”uppoffra” en del av min ekonomi och mitt liv under en så pass lång period och att just förlora så mycket på det rent kortsiktigt, är jag inte beredd att göra för att underlätta för efterföljande. Och jag vågar mig på att säga att jag har de flesta med mig. Men visst, jag kan bara ändra på mig själv, inte på andra.

  2. Min sambo kommer inte att vara föräldraledig någonting innan Isak börjar på förskola i höst. Han är egenföretagare med ett kreativt yrke, finns ingen som kan vikariera för honom och om han var ledig flera månader finns risken att hans företag går omkull.
    Om det var jag som hade eget företag hade min sambo varit hemma mest, det är jag övertygad om. Trots att vi på pappret inte är speciellt jämställda så ser vi oss själva som ett av de mest jämställda paren vi känner. Hur kan det komma sig?

    • Det jag vill säga är att jämställdhet är så många olika saker.

      Jag har väldigt många tjejkompisar som tjänar mer än deras män. Men de vill ändå ta nästan hela föräldraledigheten! I min umgängeskrets ser jag inte så mycket av ett hemmafruideal, därför har jag kanske svårt att engagera mig i detta… Men jag förstår att det är ett problem och det är väldigt intressant att tänka på hur mycket man själv är villig att offra för att kommande generationer ska få det bättre. Tyvärr vill jag inte leva på existensminimum för att nå dit…

  3. Det jag reagerade mest på i Annas inägg var att hon insinuerade att många mammabloggare romantiserar sin tillvaro och att hon hånade oss mammabloggare genom att med versaler skriva det som hon verkade vara töntigt som MYYYYYS osv.

    Det där med föräldraförsäkringen är en helt annan femma. Och det är ett riktigt problem. Till skillnad från om man skriver MYYYYS.

  4. Jag håller med dig om att det var kul att läsa det från ett annat perspektiv, för riktigt så har jag inte tänkt innan! Är naturligtvis jättebra att lyfta fram det ur detta perspektivet också!

    I vårt förhållande tjänar vi ungefär lika mycket och bara genom att få barn och gå på föräldrapenning gör att vi går ner fruktansvärt mycket i inkomst och lever snålt, men vi klagar inte! Är absolut värt det för att få vara hemma med vår fina lilla son! Men jag tror, att alla hushåll skulle klara att låta den högavlönade mannen vara hemma en stor del också, om man bara vill det! Innan jag gick hem på föräldraledighet trodde jag aldrig vi skulle klara oss ekonomiskt, men det gör man!

    Jag ska definitivt inte säga hur andra ska göra med sin föräldraledighet, det tycker jag alla får avgöra själva, vad som är bäst för just dem! Så jag tror inte på att regering ska bestämma hur många dagar just mamman ska ha och hur många dagar just pappan ska ha, för det passar olika i olika hushåll!

    Men tack för att du tog upp just detta ämnet! Tycker det var intressant läsning!

    Kram till er och trevlig helg!

  5. På tal om något helt annat….

    När du/ni gjorde Buff metoden, höll du/ni på med den där ramsan man ska säga då?

    Junie har börjat vakna vid fyra på natten igen och vi vill gärtna få bort det, så vi funderar på buff metoden.

    Sover Elise fortfarande hela natten? Utan undantag?

  6. Bra skrivet! Både detta inlägg och det föregående.

    Jag tjänar mer än min man, så vi har delat ganska lika på ledigheten. Men jag kan erkänna att innan ledigheten var jag inställd på att vara hemma 6 månader….det blev drygt 9. Som mamma ”måste” man ju ta första tiden och jag tror att det är många som har svårt att slita sej sedan (i alla fall jag).

    Jag tror att vi måste göra förändringen genom att, upplysta som vi är idag, lära våra barn allt det här om att det finns en mamma och en pappa men för den skull inte mamma- och pappagrejer. Killar kan vara känsliga och tjejer kan vara tuffa. Inte genom information utan som en självklarhet.

    Jag tror även att fackets kämpande för individuell lönesättning ställt till det tyvärr. Tanken var god…kanske. Men lika lön för lika arbete? Snarare Högre lön ju större käft du har.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *