Om att tänka om.

Jag älskar att vi använder oss av flextid på jobbet! Förra veckan arbetade jag 55 timmar, så jag var ganska trött i början av den här veckan. Så idag lyxade jag till det med att bara jobba halva dagen!

Var på halvtidsbesök hos barnmorskan och fick veta att mitt blodvärde har sänkts från 137 till numera 113! Så det är nån järntablett om dagen som gäller från och med nu helt enkelt. Annars var allt bara bra och hon kommenterade inte ens min vikt. Tur för henne. Inte för att jag tror att jag ökat nåt enormt, utan för att många av mina kompisars barnmorskor verkar ha snöat in på att 8 kg är det enda som behövs. På 40 veckor. Allt annat är överflödigt och dumt. Äckligt och odisciplinerat. (Min tolkning) Jag blir vansinnig bara jag tänker på det!

Sen åkte jag i alla fall till Fina Evelina som har en underbart vacker mage där det bor en bebis som inte har velat titta ut än. Hon bjöd på otroligt goda och fluffiga scones med marmelad och ost. Mums! Och minisemlor! Ja, det slank ner.

Vackraste hunden och jag var på promenad på en fin obebodd ö mitt i ingenstans. Men det blev mörkt och vackraste hunden försvann. Det vill säga hon kom inte när jag ropade. I takt med att mörkret föll började jag känna mig lite orolig. En oro jag inte kännt av i mitt liv förrens nu. Jag tänkte att vad händer om jag trillar ihop i en hög här nu av någon anlening, typ att vackraste hunden kommer springande i sju-helvetersfart rakt in i mig så att jag bryter båda benen på minst tre ställen- vardera! Vad gör jag då? Hur ska någon hitta mig här? Hade ju inte ens mobiltelefon med mig och var flera kilometer från bilen och än längre bort från närmaste hus!

För att om vackraste hunden faktiskt kommer springande i sju-helvetersfart rakt in i mig så att jag bryter båda benen på minst tre ställen – vardera, så kanske jag dör här i snön. Om. I så fall kommer det inte någon militärbebis den 5 Juli. Och det kan jag ju faktiskt inte riskera!

Så jag stod blixt stilla tills vackraste hunden dök upp igen, ca 3 minuter (mörkret faller snabbt så här års), så jag kunde vara med på vilket håll hon faktiskt skulle svänga om mig, så jag hade en chans att veja undan. För hon kom faktiskt springande i sju-helvetersfart. Som vanligt. Och hon är en sjukt bra fintare som alltid stryker sig mot benen i den höga farten. Så det gäller att vara med!

Jag samlade ihop mig själv och släppte vackraste hunden framför mig. Sen gick vi snabbt till bilen och åkte hem.

Konstigt detdär. Hur till och med ens tankevärld förändras. Tydligen inte bara vikten som ökar, järnvärdet som sjunker, tårarna som blir fler och lugnet som infinner sig. Utan tydligen en oro som för med sig ett annat sätt att tänka.

Tänka Om.

3 thoughts on “Om att tänka om.

  1. FY för barnmorskor som säger så! Skönt att din var smartare än så. Jag har bara vägt mig en enda gång på mvc och det var på inskrivningen i v 13. Känns bra att fokus inte ligger på vikten.
    Jag har slutat gå mot rött och börjat gå jätteförsiktigt i det hala vintervädret för att inte ramla på magen. Förstår precis vad du menar med att tänka om!

    Grattis till halvtid!

  2. 8 kg Oj, när jag väntade första (för 10 årsedan) sa de att 12 kg var vad allt (bebis,vatten,tuttar,mm) vägde efter 40v.
    Har ju haft omvänt problem= för liten mage, utom nu med sonen då var vi nästan normala, haha!

    Kram

  3. Jag var på inskrivning (läs invägning) igår och jag har ALDRIG haft sån ångest som när jag äntrade vågen.. BM berättade om ”normal” viktuppgång o trots att jag gillade henne så fick jag en (till) klump i magen.. Vill bara njuta av magen o de nya formerna och må bra! Bra utan våg o ångest.. Tror jag struntar i vågen fr.o.m. nu och åker hem o bakar en sån där maräng-kladdkaka som militärmamman skrivit om 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *