Inte mitt kön då, utan Militärbebisens… Ni undrar om jag råkade se igår, mot min vilja, för att jag skrev ju faktiskt Han om Militärbebisen i inlägget efteråt?. Jag har alltid haft svårt för att skriva Den om Militärbebisar inuti min mage, det känns så opersonligt och overkligt. När jag var gravid med första Militärbebisen fick det blir en Han när jag skrev, just av den anledning jag nyss nämnde.
Nu arbetar ju jag i en extremt mansdominerad värld där alla benämns för Han i gemene mun, även i litteraturen. I en bok står det till exempel i inledningen att Där inget annat anges menas att Han även kan vara Hon. Det ni! Japp, det får mig att vilja ändra, vara motsträvig eller kanske mer nytänkande. Jag säger alltid Hon om allt och alla. Bara därför att jag kan. Och väldigt ofta missuppfattar folk mig, förstår inte riktigt vad jag menar, de frågar, jag ger svar och de tänker till. Jag brukar fråga mina kadetter varför soldaten kämpar, ja varför kämpar Hon? Hon, undrar de, vem då? Soldaten, sa du väl? En kul grej mest men ändå med en stor tanke bakom.
Just därför borde jag väl kalla Militärbebisarna för Hon… Men… Faktum är att jag alltid önskat att jag någon gång ska få bli mamma åt en dotter. Ni får tycka vad ni vill om det, men så är det. Jag skulle bli lika glad över en pojke såklart men jag vet att jag har en inre önskan om att någongång få en dotter och kanske var det därför jag inte vågade säga Hon om Militärbebis nummer ett inuti mig? Och så på ultraljudet såg det ut som en kille, inte på könet eller så, utan i ansiktet(!), tyckte vi. Haha!! Så det fick bli en Han helt enkelt!
Den här Militärbebisen fick haka på samma trend och bli en kille den med, men jag har ingen som helst aning egentligen. På ultraljudet igår kunde jag inte se, inte ens om jag skulle ansträngt mig för nu är den så stor att jag knappast fattade vilket som var fram och bak ens. Man ser ju bara en liten del i taget just nu, som en arm eller ett hjärta och Överläkaren zoomade aldrig in själva könet. Toppen för mig!
Det viktigaste är såklart att Militärbebisen är frisk och mår bra, tro nu inget annat. Och nu har jag fått en dotter och tar gärna emot en till! Eller en liten grabb, för visst hade det varit roligt att ha en av varje, av det som vi indelar oss i hela tiden och överallt – Kön.
Jag förstår precis hur du menar. Jag skrev alltid hon om lilla Loppan innan jag fick reda på att det faktiskt var en hon (jag kunde ju inte hålla mig utan tog reda på könet på ultraljudet :).. Att skriva den eller h*n känns inte riktigt rätt, det känns så stelt och kallt på något vis och jag ville inte börja min bebis liv med att känna mig stel och kall mot henne 🙂
Jag är glad att allt såg bra ut för din del och att det inte fanns några tecken på havandeskapsförgiftning 🙂
Ha en finfin dag!
hihihi ahh förstod nästan att det kunde vara så – men kunde inte låta bli att fråga 😀
förstår hur du menar med en dotter- finns inget högre som jag önskar mig… suck..
inte för att mina pojkar på något vis är oönskade! men jag vill ha en dotter.. också!:))
jag kallade mina barn för just bebisar innan de kom ut-trots att jag visste vad de hade för kön :))
kallar dem ff för bebisar ibland iof hahaha 😀
skööönt att det inte verkar ha uppkommit några problem ännu!
till mig sa gynläkare med Elvin att OM jag skulle få hf med andra barnet så skulle det komma mycket senare.
Det blev dock tvärtom…. men men hann aldrig bli jättedålig eftersom vattnet gick så pass tidigt som det gjorde 🙂 superskönt!!
tror mina jobbiga förvärkar har hängt ihop med det höga blodtrycket, vattenansamlingarna osv .. känns så iaf!
vore spännande att få vänta en dotter och få se hur det skulle te sig då!:)))
Jag tror att jag skulle köra genuslinjen och säga hen… Också bara för att bryta mot normerna, så klart.
Neo gick ju under benämningen Lillis hela tiden i magen och nu givetvis efter också 🙂
Ohh spännande vad det blir och vore ju kul som du skriver med en av varje =D
Har undrat lite över varför det är tabu att vilja ha det ena eller det andra. Självklart och verkligen självklart är det viktigaste att allt går bra och att barnet mår bra. Faktum är att det är så självklart att man inte ens behöver säga det. Lite som att säga att jag skulle vilja ha det där jobbet, men viktigast är att jag är frisk. Jag menar bara att det är ok att vilja, att kanske tom bli en smula besviken en sekund eller två om det inte blir så, för sen oavsett vilket det blir kommer man ju att älska barnet lika mycket ändå. Det är nämligen också självklart. När jag var gravid sa vi båda att om vi fick välja skulle vi vilja att det var en flicka (och sen la vi såklart till frisk och allt går bra biten också). Faktum är att när hon, för det blev en hon, kom ut minns jag att jag, innan jag fick veta, hoppades att det skulle vara en flicka och jag blev glad att det var det. Hade det varit en pojke hade jag säkert tänkt attans men sen hade jag känt samma lyckorus som jag gjorde nu och hade hon varit en han idag hade han varit precis lika älskad. Jag tror att väldigt många tänker så, men att få vågar säga det.
Ja, det tror jag med. Känns lite tabu som sagt. Men alla har vi inre önskningar och drömmar!