På grund av min skada i vad man tror sig vara höften eller låret som jag åsamkade mig under Kustjagaren förra sommaren har jag mest sprungit myspass och en och annan intervall under hösten. Efter vad som känns som en evighet av vila och rehab har jag nu friskförklarat mig och idag sprang jag mitt första långpass sedan i somras. Herregud, hur har jag överlevt utan dessa underbara träningstillfällen?!

I oktober sprang jag 9,7 km på ett terränglopp, inte mitt snabbaste men jag gasade på en hel del. När jag springer långpass springer jag jättesakta, sådär så jag skulle kunna prata ganska obehindrat om jag hade någon med mig. Det kunde jag inte hela terrängloppet, men delar av.

Idag hade jag min trognaste löparkompis med mig, Undra. Vi sprang en runda i ett långsamt tempo och jag hade för ovanlighetens skull musik i öronen. Passet tog 70 min och var 11 km långt. Löpningen kändes lätt och skön hela rundan och jag kunde fokusera på att ha rätt teknik, perfekt på pass där man inte tar ut sig fullständigt!

För att få upp sträckan på passen ökar jag nu ca 1 km i veckan under våren, en lagom ökning för kroppen att vänja sig vid, även om jag vet att jag skulle klara dubbla sträckan imorgon på pannben. Men en skadefri och stark kropp är det viktigaste för mig! Dessutom kommer jag ju till de där 20 km-passen så småningom…

Sista biten på rundan är en himla lång min inte så brant uppförsbacke. Härligt!