Vi är inne på slutspurten av vår långa sommarledighet, eller i alla fall jag, som går in i min sista semestervecka på måndag. Övriga familjen är lediga ytterligare några dagar.

Vi tillbringade gårdagen på Astrid Lindgrens Värld och sedan väntade avlämning av barn och hund hos olika snälla släktingar. Vid midnatt var vi hemma ensamma i ett så tyst hus att det nästan slog lock för öronen.

Nu sitter vi på tåget mot Köpenhamn och har precis avlyssnat en mindre intressant diskussion om könsbyte från högljudda medpassagerare. Vi har ett par dagar i Köpenhamn på tu man hand framför oss med god mat, mycket prat, långa promenader, rolig shopping och nya upplevelser. Utan barn.

Och herregud vad skönt för oss att resa utan barnen! Och detsamma tycker nog dem, som inte hade velat strosa i affärer, äta frukost länge, vandra i timmar för att titta på omgivningarna, dricka kaffe och äta chokladpraliner.

Det ska bli skönt, avkopplande och roligt. Och kanske lite skrämmande?. Jag menar, vem är han den där mannen som sitter mitt emot mig på tåget med handen på mitt ben? Och hur gör man nu igen när man har tid bara för varandra, i flera dagar?

Värsta cliffhangern! Fortsättning följer…