Jag blev inspärrad på förlossningen och min högst ovetenskapliga undersökning av läkarutlåtanden kopplat till kön visade sig stämma ännu en gång.

Dagens värden: Blodtryck ca 135/75, vilket är mycket bra! Äggvita: +3. Inte alls bra, men samma värde som senast. Blodproverna vet jag inget om. Mina fötter är som två stora bollar. Eller rättare sagt är vänster fot är som en liten boll och höger mer som en medicinboll. Den kliar. Jag hade även gått upp lite mer än 2 kg på två dagar och så mycket åt jag faktiskt inte igår! Vatten, vatten bara vanligt vatten…

Nu ligger jag här igen i alla fall. Och detta för att läkaren var av kvinnligt kön idag. Nu har just den läkaren kanske alltid varit kvinna, men det var i alla fall en kvinnlig läkare idag. Jag har nämligen underhållit mig genom att göra en högst ovetenskaplig undersökning av alla mina olika läkarkontakter här på förlossningen hittills.

Resultat av undersökningen så här långt:

Han-läkare: Vet oftast inte så mycket om mig som patient, eller det verkar i alla fall så. Pratar ofta om igångsättning och att det borde göras väldigt snart. Skickar hem och skriver ut mig.

Hon-läkare: Kan oftast min journal utantill, vilket känns respektfullt och förtroendeingivande. Pratar aldrig om igångsättning och på mina frågor om det svarar de undvikande alternativt att det inte alls är en bra idé. Spärrar in och frihetsberövar mig.

Slut undersökning. So far.

Jag måste erkänna att det är lite förvirrande att vara här, för alla har olika svar på samma frågor. Nu har jag slutat fråga. Jag ligger väl här i min ovisshet och bloggar istället. Nu är det i alla fall lite folk i rörelse här. Hela förlossningen är full och det pluppar ut ungar hela tiden, verkar det som. Inte Militärbebisen dock. Han ligger där han ligger.

Den barnmorska som jag har bäst kontakt med här, för övrigt en väldigt fräsig kvinna, förklarade följande för mig (och det är i den tron jag lever nu, i brist på annat och för att det lät tillräckligt tillfredsställande för mig för tillfället): Min livmodertapp är sluten och då menar den kvinnliga läkaren att de inte vill sätta igång mig ännu, då det skulle medföra en väldigt jobbig förlossning för min del. Samtidigt säger samma läkare att Militärbebisen är färdig att komma ut och att jag inte ska gå till vecka 42. Men jag undrar hur detta går ihop? För det kan ju vara så att livmodertappen inte mognar eller vad man nu säger, förrän vecka 42… om det nu är det vi väntar på. Den fräsiga barnmorskan förklarade då för mig att det bland annat finns ett gel som stimulerar livmodertappen att börja vidgas. Hon trodde att läkarna tog ett nytt beslut om det varje dag. Om när de ska sätta igång mig.

Jag ser det såhär: Jag mår ju bra och det är svårt att förstå, för jag borde inte göra det, om jag fattar det rätt. Jag verkar må alldeles för bra för att man ska vidta några åtgärder. Förutom att spärra in mig då… Mina värden lär ju knappast bli bättre heller. Just nu är det fullt ös här och ingen verkar ha tid för någonting. Jag tror att de väntar tills det är lugnt här och då tror jag att de sätter igång mig. Dock senast på beräknat förlossningsdatum den 5 Juli, alltså nästa måndag. Jag lever även i tron om att jag nu snällt får ligga här tills Militärbebisen kommer ut.

Min tro alltså, även den högst ovetenskapligt grundad. Som all tro.

Tror – det gör man i kyrkan. Och på förlossningen.