Idag är vackraste hunden jättehungrig! Hon springer till sin matskål hela tiden och petar med nosen så att det ska låta högt och ljudligt i metallen. Sådär så jag inte ska orka höra mer, så jag ska lägga mat i den. Sen springer hon till mig och viftar på svansen samtidigt som hon tittar djupt in i mina ögon med huvudet på sned.

Men jag har inte gett mig. Ännu. Hon har nyss ätit, men tydligen inte tillräckligt. En timme har hon hållt på i alla fall. Åtminstone var femte minut. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och så lite pip på det.

Tur att inte mormor är här, tänker jag. Hon verkar tycka att jag är en hemsk människa mot vackraste hunden. För att vackraste hunden inte alltid får precis som hon vill. Som till exempel 20 potatisar och en hel gryta med söndagsstek. Och sås. Elaka Militärmamman. ”Hon kan väl få, men hon är ju hungrig, ser du inte det?” Hon är hund mormor! Hon är konstant hungrig och skulle kunna äta ihjäl sig. Men det tror hon inte på. Mormor alltså.

Eller som den gången vackraste hunden var så ivrig när hon skulle ut att hon höll på att välta mig och piskade mig i ansiktet med stenhårda svansen så att jag fick ett rött märke över kinden och glasögonen föll i golvet. En ganska vanligt föekommande händelse i vårt hem i och för sig. Men nu orkade jag i alla fall inte mer, så jag sa ifrån. Ordentligt.

Jag slängde bort vackraste hunden ett par meter in i hallen med ett mindre vrål, mest för att få lite extra krafter. Vrålet alltså. Vackraste hunden skakade lite på sig som vanligt och var påväg tillbaka till mig för att göra om samma sak igen. Också som vanligt. Men hon spydde först på golvet. På militärpappans nylackade askgolv.

Det var ju därför hon hade så bråttom ut! Förlåt, men hur skulle jag veta? När det händer varje dag. Falskalarm 99 ggr av 100. Då får man skylla sig själv, anser jag. Hör du det, vackraste hunden? Man har sig själv att skylla!

Mormor hade dock en helt annan vinkel på historien. Säkert höll vackraste hunden med. Hon fick ihop det till att hon blev så ledsen när jag slängde bort henne från mig – så att hon spydde!

Ja, då är man fanemej ledsen må jag säga!