Spegel spegel på väggen där…

Jag hittade mig själv i omklädningsrummet på badhuset i eftermiddags där jag stod i bikini och äcklades lite över den spegelbild som visade min kropp. Idag såg jag riktigt otäck ut alltså, fet, fläskig, slapp och väldigt opassande en badutstyrsel. Jag hann tänka att jag verkligen såg riktigt osmaklig ut, som om någon skulle äta på mig men liksom klökas av blotta synen av min kropp.

Eftersom jag skulle på ett möte lite senare bytte jag till simgruppen före min egen och där var tre andra tjejer. Jag hade aldrig träffat dem innan men vi hann prata en hel del i omklädningsrummet efteråt och de var väldigt trevliga allihop! Dessutom var de alla mammor med barn mellan 6 och 18 år.

Jag är så van vid att alltid vara ensam tjej så när det väl dyker upp fler som mig är det alltid en glad överraskning! De två absolut bästa sakerna med att vara bland fler tjejer är:

– Att jag får sällskap i omklädningsrummet och får vara social med andra kvinnor.

– Att jag får chansen att kunna vara bäst på fysiska aktiviteter.

Nu kanske någon av er tycker att jag låter märkvärdig, störande eller rent av dum i huvudet som har valt ett arbete med 95,5% män och ändå blir lycklig över att få ha kvinnor i min närhet? För er ska jag nu förklara ett och annat:

För det första valde jag aldrig mitt arbete för att få arbeta med enbart män, utan för att själva yrket intresserade mig. Nu blir det lätt så att de flesta av mina arbetskamrater är män, för vi är bara 4,5% officerare med kvinnligt kön. (Jag hatar att man säger polis och kvinnlig polis- officer och kvinnlig officer – fotboll och damfotboll – uniform och kvinnlig uniform… Varför i helvete ska mannen alltid vara normen, i typ allt?) Det finns många bra saker med att arbeta med män och lika många dåliga. Jag tror på att alla organisationer och arbetsplatser skulle fungera bäst med en någorlunda jämn fördelning av kvinnor och män. Inte en mansorganisation med lite kvinnor som strössel på moset, eller tvärt om.

Jag trivs väldigt bra med min nya kollega! Vi är i ungefär samma ålder, har båda ganska nyligen fått vårt första barn (med varsin partner, kanske bäst att tillägga…), vi har samma militära grad, jobbar bra ihop (vi har jobbat ihop förut, för ett par år sedan) och framför allt har vi väldigt roligt! Eller ja, jag har roligt i alla fall, honom kan jag ju inte svara för, men jag tror att han trivs. Trots detta, så är det så jäkla skönt att ibland få vistas med andra tjejer! Som idag, i omklädningsrummet, som idag, i simbassängen.

Idag kunde jag få vara bäst, snabbast på att crawla 25 meter, få känna känslan av att jag faktiskt inte är så dåligt tränad ändå, utan kanske ganska bra till och med, bäst i den gruppen. Ett välbehövligt avbrott från att ställa upp i en fysisk tävling med hundra deltagare men bara tävla mot tjugo. Det ger självförtroendet en välbehövlig skjuts framåt!

Vid samma spegel som jag hittade mig själv äcklandes framför bara en timme tidigare, stod jag nu igen men spegelbilden var en annan. Som om jag tittade med andra glasögon på min kropp som nu såg ganska fast, tränad och okej ut. En av de andra tjejerna frågade hur gammal min dotter var och jag svarade snart nio månader. ” Och du är redan i den kroppen?!”, utbrast hon då.

En sak ska ni veta: Det finns många bra saker med att ha sällskap i omklädningsrummet en sunkig torsdag i Mars!

6 thoughts on “Spegel spegel på väggen där…

  1. Om tjejerna istället hade varit mer vältränade och smalare, hade du känt dig ännu sämre efteråt då? Fundera på det och fundera på faran i det. Jag har en utvecklingsstörd syster med en cp-skada som gör att hennes högersida inte helt hänger med. Det ger lite perspektiv och jag kan ärligt säga att jag aldrig haft några kroppskomplex eller förstått vitsen med att jämföra min kropp med andras. Inte för att min hyfsat taniga kropp är estetiskt perfekt, utan för att den är min och för att det är så otroligt häftigt att allt funkar och det är jag innerligt tacksam för. Detta är inte menat som en pekpinne, bara som en påminnelse om vad du har, helt utan tävlan, och hur fantastiskt det är!

    • Jag jämförde aldrig min kropp med de andra tjejernas. När jag tänker efter så såg de ”normala” och okej ut. Om de hade varit betydligt mer tränade än mig och smalare så tror jag att jag hade känt mig sporrad., typ: det går!
      Men med killarna kan jag aldrig mäta mig för vi har olika fysiska grundförutsättningar. Jag kan inte snabbast bland så stor andel killar. Smalast? Mest vältränad utåt sett? Ja, den möjligheten finns (men är väldigt liten) och även om fallet hade varit så, så hade jag förmodligen inte varit snabbast ändå.
      Vad jag ville säga med detta inlägg var att jag ändrade min syn som jag såg på min kropp under mindre än en timme och det bara på grund av att jag fick möjlighet att känna mig bra för att jag presterade ett fysiskt bra resultat – att jag jämförde min kropps utseende med någon annans nämnde jag aldrig!

  2. Ens egna hårda blick är inte alltid så sanningsenlig eftersom den inte bara bedömer det man ser utan också så man känner och till och med misslyckad matlagning, platta muffins och blåskärm kan påverka hur man ser sig själv.

  3. Jag vet precis vad du menar… Jag reflekterar över min form lite då och då också. Ena dagen tycker jag att jag är relativt tränad – sen faller jag ner och tycker att jag är otränad osv… Men det handlar precis som du säger om sin egen bild av sig själv – inte i jämförelse med någon annan. Det är klart man är tacksam för det man har. Men, det man har kan man ta hand om fast man är tacksam. Jag kan iaf inte göra det ena eller det andra. Jag ser det som en kombination – tacksamhet och glädje- Tacksam över det jag har och glädje över att kunna göra i stort sett det jag vill med det…

  4. blev först förskräckt och tänkte nu sitter en liten jävel på hennes axel… men sen njöt jag av sista inlägget.
    ibland kan en vanlig sunkig dag vara den bästa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *