Utmaningen som jag antar!

För ett par dagar sedan skrev jag om en utmaning som Militärpappan föreslagit för mig. Ni gissade hej vilt mellan att jag skulle köra en Ironman, inte äta en godisbit på hela 2014, köra ett triathlon, inte skriva en endaste lista på ett år, ställa upp i Tough Viking, springa ett marathon… Vi kan göra en sak klart redan från början: Min man tycker att jag tränar alldeles för mycket som det är redan. Han skulle alltså aldrig föreslå en utmaning som skulle innebära att jag skulle lägga ännu mer tid på träning! Så, alla träningsutmaningar går bort.

Att inte skriva en enda lista under 2014… Annika, du är galen som föreslog det där! Det hade varit en ungefär lika svår utmaning som den jag nu antagit: Att inte äta socker.

Jag skulle nog ”vilja” kalla mig för sockerberoende. Och det där vet han som lever med mig… och han som jobbar med mig, som jag mötte häromdagen i affären och berättade om utmaningen varpå han svarade ”Det där klarar du aldrig! Ok, jag ger det en vecka!”

Och såhär ligger det till: Jag älskar godis. Det är kanske min enda last, men det är en last, för mig. Om det gick (och jag inte hade någon som helst karaktär) hade jag gärna bytt ut alla måltider mot godis, så mycket älskar jag det. Förstår ni då? Nu äter jag inte godis varje dag utan kan vara utan det om jag bestämmer mig för det. När jag skulle gå ner de där trettiio graviditetskilona efter Tilia till exempel åt jag bara godis på fredag och lördag kväll efter barnen somnat och i begränsad mängd. Det funkade bra, men ska jag vara helt ärlig så gick det ungefär ett halvår innan jag slutade tänka på godis varje dag, på vad jag ville äta när fredagskvällen väl skulle komma. Efter det där halvåret kunde jag plötsligt komma på att det var fredag kväll och att jag fick äta godis om jag ville, men jag hade glömt köpa något, glömt att tänka och sukta och planera. Det hände då att jag köpte godis ändå och åt i förebyggande syfte liksom, tänk om jag skulle ångra mig när måndagen kom eller så.

Herregud, vilket liv?! Så ville jag inte leva och när jag gått ner alla kilon efter åtta månaders hård satsning släppte jag på mina riktlinjer och åt mer godis när andan föll på. Det funkar väl ganska bra men samtidigt vet jag att jag mår bättre utan. Det finns massor med fördelar med att inte äta socker:

Tänderna har en större chans att må bra utan socker. Och det är både obehagligt och dyrt att gå till tandläkaren!
Utrymme i min hjärna kommer frigöras till annat istället för att längta efter det godaste godiset.
Jag vill inte vara beroende av någonting sådant dåligt. 
Kroppen mår bättre utan sockertoppar och dalar.
Det är en utmaning – och det är jag sällan sen att hoppa på, speciellt inte när den har såhär många fördelar!

Många frågar mig var jag tänker dra gränsen. Är det bara godis jag ska undvika? Får jag äta kolhydrater över huvud taget? Och hur blir det med frukt? Sakta i backarna! Jag har satt upp mina egna mål med detta och det tycker jag att alla bör göra där de utgår ifrån sig själva. Mitt ”problem” är godis. Kakor, bullar, efterrätter, glass och annat uppenbart sockersprängt äter jag sällan så det är ingen direkt utmaning för mig att avstå ifrån men jag väljer här att inte äta det heller så jag inte har möjlighet att byta ut mitt godis mot annat lättillgängligt socker. Självklart äter jag mat och däribland pasta om jag vill och definitivt frukt!

Det är alltså bara godis och kakor som jag inte ska äta, jag ska inte äta helt sockerfritt.

Jag har satt upp ett mål att avhålla mig från detta i ett halvår. Det är tillräcklig tid för att utvärdera hur kroppen reagerar och hur jag mår för att se om jag vill fortsätta, tycker jag! Militärpappan är lite skeptisk till att jag kommer klara det men vet mina styrkor och Bästa kollegan gav det alltså en vecka. Sex månader säger jag! 1 januari till 1 Juli.

Utmaningen är antagen!

12 thoughts on “Utmaningen som jag antar!

  1. Haha, jag visste det! Lycka till nu tjejen!!! Håller alla tummar jag kan & skulle själv behöva anta en sådan utmaning! 😉

  2. Grejen är den att nolltolerans är så himla mycket lättare än lite eller lagom. Vad är lagom egentligen? Hur ofta är lagom?

    Du kommer att lyckas galant med din utmaning. Jag har skippat allt vad godis och efterrätter heter sedan juli och jag märker inte av något egentligen förutom att jag har blivit en mästare på att lura på andra efterrätter på bröllop och dylikt.

  3. Heja heja! Jag har gått på samma utmaning :)! Min störta last är dock chips, fast lucky me så gillar jag inte det nu när jag är gravid. Jag tänkte hålla upp hela 2014, när msn väl satt igång är det ju nemas problems. Själv kommer jag att unna mig en chokladboll eller två då andan faller på 🙂 är inte heller så förtjust i efterrätter och kakor!

  4. Det är min enda last med. Lösgodis. Omöjligt. Måste sluta helt i så fall. Men avsaknad av karaktär gör det omöjligt

  5. Det där godiset är en last här med . Under julen har jag vaknat och det första jag tänkt på är skumtomtar och choklad . Helt sjukt .
    Men jag gör som du och ska inte äta godis vilket är sjukt svårt.
    Jag tror ju att du klarar det så kämpa på .

    Kram

  6. Jag kanske skulle utmana maken nu med detsamma 🙂
    Jag tror att jag själv inte skulle ha några problem att vara utan godis och kakor, problemet ligger i att den andra hälften så lätt drar med mig och då tar man ju en bit eller två (tror man, innan skålen är slut)… Har slutat med socker i teet och äter mycket mindre av allt annat. Och som du säger – inget är lättare än lite!
    Kanske får bli en gemensam utmaning – för honom att sluta fråga om vi ska köpa och för mig att säga nej vi ska inget ha innan vi kommit dithän… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *