18.000 sekunder senare

Så länge fick jag vänta innan läkaren kom tillbaka till mitt rum. Och inte kom han självmant! Efter 14.400 sekunders väntan kände jag på mig att jag blivit lite lurad, eller bortglömd. Kanske bortprioriterad, vad vet jag?. Men i så fall tycker jag de gott kan kamma in och tala om det för mig. Inte bara låtsas som ingenting och tassa förbi mitt rum för att jag inte ska märka att det faktiskt jobbar folk här, vars jobb till stor del går ut på att undslippa svara på frågor från patienterna!

Tillslut ringde jag på min alarmklocka och in kom en barnmorska som jag frågade om läkaren hade uttalat sig något om  mina provresultat ännu, eller om han hade tänkt komma hit, eller om någon tänkt något, förutom jag då?! Lite nervöst svarade hon att någon läkare nog inte hade tänkt komma hit, men att han tittat på provresultaten.

Och? Undrar jag. Vad sa han då? Varför känns det som att jag måste dra ur alla allting här? Är det något som är hemligt, så säg det då! Att det är hemligt alltså.

För att få barnmorskan att prata berättade jag för henne vad läkaren sagt till mig i morse. Att han skulle kolla på provresultaten och därefter besluta om eventuell igångsättning. Barnmorskan stammade fram att någon igångsättning skulle det nog inte bli idag. Och att värdena såg ganska okej ut, eller i alla fall ingen förändring sedan igår. Så som hon hade fattat det när doktorn pratat med henne.

Nu skiter jag i hur hon har fattat det hela! Speciellt eftersom det känns som att folk döljer saker för mig, eller är rädda för mig. Herregud! Jag förklarade att mitt liv just nu går ut på att ligga här och överleva. Varje sekund är ganska lång när jag inte riktigt är med på vad som gäller eller förväntas av mig. Därför. Undrar. Jag.

Jag var väl tillräckligt obehaglig för hon sa att hon skulle ringa läkaren så han fick komma upp och prata med mig. Det vore snällt, sa jag. Men bara om han har tid.

Efter en halvtimme kom läkaren. Inte överläkaren, utan en annan man. En dansktalande kurd. Tror jag. Han förklarade att eftersom att min livmodertapp är helt sluten, så vill man inte sätta igång mig och mina värden är inte bra, men stabila. Jag sa att jag tydligen mår för bra för att man ska vidta några åtgärder, men för dåligt för att vara hemma. Eller? Då sa han att vi skulle ta ett blodtryck i eftermiddag och se efter det om jag skulle kunna få åka hem över natten.

Nu har jag legat här i ytterligare 7200 sekunder och haft dåligt samvete. Känns som att jag pressar på för hårt. Till och med jag känner mig obekväm med att vara obekväm. Stackars läkaren, tänk om han inte kan stå emot min enorma retoriska förmåga…

Nyss kom en ny barnmorska in och tog ett blodtryck. Hon sa i förbifarten att hon hört att jag ville hem. Då fick jag dåligt samvete igen. Så vi hade ett litet avlastningssamtal där jag ställde mina frågor och fick raka svar. Typ. Hon var mån om att jag skulle förstå. Blodtrycket låg bra: 147/87. Hon ringde läkaren och kom tillbaka efter 180 sekunder för att meddela att jag kunde åka hem! För att vila och komma tillbaka för nya tester imorgon klockan 08.00.

Militärpappan bokade bord på Montmartre till ikväll och jag ska få sitta utomhus och njuta av min vila. Underbart!

2 thoughts on “18.000 sekunder senare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *