Ja, igår smällde det till rejält hemma hos oss! Vi bråkade. Utav bara helvete. Ja, eller jag bråkade. På militärpappan och på servitrissystern. Jag vet inte ens hur det började, vad som utlöste min tickande bomb. Det enda jag med all säkerhet vet är att bomben hade satts på nedräkning redan tidigt samma morgon. Eller kvällen innan, eller kanske till och med veckan innan..? Vi säger förra året, så är jag på den säkra sidan!

Samma morgon gick jag i alla fall upp först, som vanligt. Jag kände på ytterdörren, också som vanligt nu för tiden. Upplåst. Vår ytterdörr hade alltså för fjärde gången på sju dagar varit upplåst hela natten. Välkommen tjuvar! Och jag tycker inte att det är okej. Jag vill inte sova med upplåst ytterdörr! Den har ju ett lås och tyvärr bara ett, men då ska det för fan vara låst också!

Vad är jag rädd för? Militärmamman som ibland sover helt ensam i ett tält eller under en gran utan någon som helst jävla dörr, mitt i en skog i kolsvart mörker. Men det är en helt annan sak. Då är man liksom med på det (dessutom har man ett vapen lättillgängligt i sovsäcken).

Hur som helst, dagen fortsatte. I samma stil – allt var fel. Militärpappans fel såklart! Det var alltifrån små missförstånd och dåliga bortförklaringar till rent matyrskap och ond bråd död. Typ. Tick, tack – bomben räknade ned, tiden var knapp och ungefär i samma stund som servitrissystern kläckte ur sig sin enorma medkänsla för militärpappans fruktansvärda situation, att leva ihop med en sådan förskräcklig människa som militärmamman, ungefär precis just i den millisekunden small bomben. Pang.

För att inte orsaka mer lidande för vare sig mig själv eller någon annan (mest mig själv) rymde jag. I bilen. Just då var jag i min olycka väldigt glad att jag var gravid. Gravid innebär nämligen att vara nykter. Jämt. Nu brukar jag i och för sig vara nykter jämt även när jag inte är gravid, men ändå! (Det gäller ju att se det positiva i allt.) Nu var det så påtagligt. Och svinkallt ute.

Jag åkte till en mack och tröstköpte en kokt korv med bröd som jag sedan tröståt, men slängde halva då jag kom på mig själv att egentligen inte alls vara det minsta hungrig. Varken jag eller bebisen faktiskt. Det var egentligen första gången på över tre månader som jag hade en gräns när det gäller att trycka i mig mat. Och då blev jag så glad att jag genast startade bilen och rymde hem igen. Till militärpappan och servitrissystern som var lika glada att se mig som jag själv blev då jag upptäckte min mat-gräns.

Så levde vi lyckliga i alla våra dagar! Ja, eller ett par minuter i alla fall…

 … det är inte riktigt min grej. Dagar emellan, känns inte så viktiga, inte riktiga. Bara som något att ta sig igenom, förbi, för att komma fram till det som verkligen gäller, just nu: Nyårsafton. Fast i år är nyårsafton inte något riktigt för mig. Klart det är på riktigt, det händer ju, men inget jag längar efter att få fira. Inget jag ens vill fira. Inte i år.

På nyårsafton ska man gå på en jättefin fest med en jättefin klänning med alldeles för mycket smink och glitter överallt! Så var det förra året och förra igen och alla andra år som jag minns.

I år är det annorlunda. I år är jag gravid. Inte sådär vackert gravid, sådär så man bara glittrar, med världens finaste mage som står rakt ut, som får alla i ens omgivning att öppna dörrar och kommentera den fina magen. Nä, jag ser bara lönnfet ut. Det enda positiva utseendemässigt är mina bröst som växt en del. =) Men med tanke på mitt nyinförskaffade heltäckande vinterhull, så visar sig tuttarna inte från sin bästa sida. De får liksom ingen chans att träda fram. Typiskt!

Detta nyår liknar jag mest en lönnfet, otränad, finnig tonåring. (jag fick faktiskt åka på barnbiljett på bussen förra veckan. Fastän att jag är typ 30!) En tonåring som är dödstrött vid klockan 18 och somnar vid 21… Med ett fruktansvärt humör emellanåt som jag inte vill att de som inte känner mig riktigt väl ska få lära känna. En finnig, trött, uppsvälld, illamående brud som klöks vid bara tanken på rött kött, (Klök!) som blir galen av höga ljud och som bara vill äta salt godis.

En sådan kan man inte ha med på fest en nyårsafton. En sådan borde sitta hemma iklädd kalasbyxor som inte spänner över magen helt osminkad och utan nåt jävla glitter. Som gravid glittrar man ju av sig själv!

Jaha, så kommer snart det oundvikliga. Att berätta för chefen att jag är gravid. Att jag ska vara borta i typ ett år. Det låter ju helt galet! Jag som har svårt att vara borta från jobbet en helg ibland!

Jag inbillar mig att det hade varit lättare att kläcka ur mig detta om chefen hade varit en kvinna. Då hade hon kanske, ja vad fan vet jag? Blivit glad? Men vad förväntar jag mig egentligen? Att chefen ska säga grattis och uppriktigt bli glad att hans tveklöst mest arbetsamma och producerande anställde försvinner med vinden i ett år? Knappast! Han kanske tänker längre än så… kanske att jag kommer tillbaka om ett år och är utvilad och full med ny kraft och energi? Inte så hög sannolikhet där heller.

Men det är väl bara att säga det då. Rakt ut. Till sommaren ska jag och militärpappan ha en liten bebis. Svårare än så behöver det ju inte bli. Strunt i reaktionerna och alla möjliga konsekvenser. Om det blir problem så är de inte mina, det är ju inte jag som är chef (än). Jag gör bara min plikt, förser världen med en bebis. Högst naturligt och fullkomligt normalt. Tänk om chefen ändå vore en kvinna. En gravid kvinna! Ljuva tanke.