Om rimliga gränser trots orimliga proportioner

Näe, det är bara att inse, det går inte. Jag har hela helgen gjort precis allt för att undvika prova de nya uniformsbyxorna som jag hämtade i Torsdags. Jag fick ju ta en storlek större i väntan på garvidbyxorna, men befarade att jag nu även växt ur dessa. Nu, typ klockan mitt i natten och jag omöjligt kan komma på fler saker att ta mig för, var jag tvungen att dra på mig brallorna.

Och min farhåga besannades. Byxjävlarna var för små. På tok för små – över magen. Jag ser det som ett mission impossible att tränga in min runda stenhårda mage i dem. Jag försökte faktiskt, så jag knäppte dem i fem sekunder och har fortfarande ont i magen, mer än tio minuter senare! Så, jag har nu två alternativ, som jag ser det:

1. Bära civila kläder för då kan jag ha mina underbara gravidjeans som militärpappan köpt till mig!

2. Bära uniform, men med öppen gylf.

Hm… Jag är skitskraj för det är inte okej att gå emot reglementet. Men å andra sidan känner jag att det får finns nån jävla gräns för vad som är rimligt även för oss kvinnor med tillfälligt orimliga proportioner!

Om kvinnlig intuition och morotskakor

Söndag. Men först var det lördag!

Tuffbästis var här på middag igår kväll och vi åt den goda lövbiffgrytan. Mums! Jag hade bakat en morotskaka till militärpappans stora besvikelse, då han redan tidigt i bakandet deklarerade för mig att han, trots att att han är något av en expert på området, ogillar morotskakor. Jaha?. Men jag hade redan bestämt mig – och handlat. Dessutom sa min kvinnliga intuition mig att militärpappan bara hittade på, att han i själva verket inte ens ätit morotskaka, i alla fall inte hemgjord och definitivt inte av mig. Så, jag bakade den i alla fall.

Kvällen var mycket trevlig och avslutades med oändligt många youtube-klipp, där militärpappan och kärnkraftsfarbrorn bedyrade att vart och ett av klippen var det absolut bästa på hela youtube. Mycket märkligt, men ganska underhållande måste jag medge.

Nu är det söndag och vi har städat typ hela dagen. Men gud vad fint det är här nu! Målarfarfar har verkligen gjort ett fantastiskt bra jobb! Alla har vi bidragit med vår lilla del. Målarfarfar har stått för arbetsledningen och målat och tapetserat i en hej dundrande fart, militärpappan och kärnkraftsfarbrorn var hans undersåtar, de gjorde det målarfarfar sa åt dem att göra och det blev ju så fint!

Själv har jag stått för den så kallade markservicen, vilket innefattar att laga mat, motionera hunden och laga mat (skrev jag det?). Tuffbästis bidrog på sitt alldeles eget och mycket genomtänkta vis: Hon hade med sig ett paket till mig och militärpappan. I paketet fanns två jättefina ljuslyktor från Indiska – i LILA! Militärpappan verkade även han gilla dem och utbrast genast: ”De kan vi ju ha här i det nya vardagsrummet. Lila piff skulle bli jättefint här inne!”

Oh, vilken bra idé, sa jag då. (Nej, det gjorde jag inte). Men nu är det i alla fall bestämt: Lila piff till vardagsrummet! (Suck. Och vad var det jag sa…) Tack Tuffbästis för hjälpen! Och morotskakan åt vi allihopa och den var mycket god. Militärpappan gav den högst betyg av alla och erkände att okej, den var faktiskt väldigt god! (Vad var det jag sa…)

Retorik – mycket användbart i parförhållanden

Nu är målarfarfar och kärnkraftsfarbror på besök över helgen för att hjälpa oss att måla om hela entréplanet. Så jäkla underbart! Det blir ljusgrått (som hunden) så att de riktigt stora vita fönsterpartierna får en chans att visa upp sig från sin bästa sida (till skillnad från mina växande tuttar, för er som följt bloggen…) Sen ska det sättas upp en fondtapet på ena väggen, handstora lönnlöv i en enda röra. Så fint kommer det bli! Kort kommer längre fram.

Hela entréplanet går i grått, vitt och svart och innefattar hall, kök, trappa upp och ned samt ett stort vardagsrum i två sektioner. Jag håller på att bearbeta militärpappan för att få igenom min idé med lila piff.

Visst är det märkligt att män i allmänhet måste bearbetas, liksom övertalas, för att gå med på något som sticker ut lite?. Jag menar, det blir ju ändå tillslut som vi kvinnor vill, så varför argumentera mot över huvud taget? En man på mitt jobb har berättat i hemlighet för mig att han inte argumenterar mot sin fru längre då det kommer till inredning. Han vet att hon vet bäst, har schysst stil, ja eller nåt. Eller så vet han att det ändå blir som hon vill, oavsett om hans stil är sjukt mycket snyggare än hennes. Fast det lär ju hon aldrig få veta. Hans sjukt snygga stil, alltså.

Och när jag tänker efter: Undrar vad militärpappan har för stil? Hur hade huset sett ut om jag inte sa något alls när det kom till inredning? Det lär vi aldrig få något svar på.  Liksom vi aldrig kommer få något svar på frågan om militärpappan tycker att mina inredningsförslag är sjukt bra eller att jag bara är exeptionellt bra på att övertala?

Den förberedde överlever

Imorgon ska jag jobba. Egentligen är jag ledig tills på måndag, men jag tycker att det är så himla kul så jag går dit ett par dagar innan! Haha!! Nu skojade jag bara, men det är inte ovanligt att jag känner så. Jag brukar tycka att mitt jobb är både himla roligt, spännande, utmanande, utvecklande, varierande och ibland ganska krävande.

Jag åker till jobbet ett par dagar innan jag egentligen börjar för att jag vill känna mig väl förberedd på måndag när jag egentligen börjar jobba. Då slipper jag lägga ”riktig” arbetstid på att komma in i matchen. När alla andra är där och fumlar för att försöka få koll – då är jag redan där och gör mål! Jag fullkomligt älskar att ligga steget före!

Som jag har skrivit innan: Jag älskar mitt jobb! Och hatar det. Just nu mest det sistnämnda. Inte att jag avskyr det direkt, men starkt ogillar, skulle man kunna säga. Och jag vet så väl vad det beror på, men vad fan hjälper det?! Det jag kan göra är att försöka sätta lite piff på det runt om, för då finns i alla fall en ärlig chans att jag överlever ett tag till.

Piff kan tillsättas i vardagen genom bland annat följande:

– Bära kjol och stövlar istället för byxor och lågskor

– Lägga på en mörkare färg på den annars så trensperanta ögonskuggan

– Köpa en rosa allmanacka

– Måla naglarna

– Använda pennor med glada färger hela dagen

– Ha P3 på i bakgrunden när man har kontorstjänst

– Äta lunch ute trots att man har matlåda med sig till jobbet

– Jobba i smyg eller i dubbel hastighet för att ligga steget före till och med sig själv

Imorgon ska jag göra alla piff som jag bara kommer på! Den rosa almanackan inhandlades redan igår och matlådan står redo i kylen att tas med till jobbet. Bara för att få stå kvar där i ett par dagar – oöppnad. Nu känns det genast mycket bättre att strutta iväg till jobbet tre dagar för tidigt, bara för att få känna den underbara känslan av att ligga steget före mig själv!

Nu ska jag sova, så det blir morgon snabbare!

Så olika

Nyss hemkommen från spelkväll hos militärkompisen hittar jag militärpappan och vackraste hunden där jag lämnade dem fyra timmar tidigare, nämligen framför tv:n, kollandes på fjärde (!) ”Johan Falk-filmen” i rad, på en kväll! Fatta fyra lika dana filmer i rad! Fatta fyra filmer på en kväll! Fatta ens fyra filmer på en månad!

Ja, vi är verkligen olika när det gäller vissa saker, jag och militärpappan.

Det får bli allt för ikväll, jag bara måste verkligen se slutet på sista ”Falk-filmen” för ikväll (för militärpappans del, för i år för min del)…

Jag tar tillbaka mitt nyårslöfte

Dag ett i vecka ett – för alla oss som inte troget började infria våra nyårslöften den 1 januari – är det hög tid att börja nu. Man skulle faktiskt kunna säga att det är idag som gäller, första dagen i första veckan på det nya året. Jag startade denna dag med att för typ första gången i mitt liv sova till klockan tolv! 

Militärpappan hade tagit med sig vackraste hunden för att köpa mina älsklingsfrallor. Efter han hade plockat undan i köket kom han och väckte mig sådär försiktigt med en puss på kinden och talade om att eftersom jag var världens finaste militärmamma, så stod frukosten serverad en trappa ned. Underbara man! (Jag tar givetvis genast tillbaka allt ont jag skrev om honom här på bloggen igår.)

Hur som helst så var detta år, så långt jag kan minnas, det första år som det inte var självklart för mig vad jag skulle ha som nyårslöfte. Trots att jag alltid har tränat ganska mycket så brukar löftet ändå alltid handla om träning av något slag. Kanske att lägga in ett extra pass, att bli snabbare eller att ställa upp i någon speciell tävling.

Jag var verkligen i toppform, på alla plan, när jag blev gravid. Aldrig har jag trivts så i min kropp, sprungit snabbare, varit så disciplinerad eller fokuserad och aldrig har jag heller tyckt att det varit så otroligt roligt att träna som jag gjorde då!

Sen blev jag gravid. Och såklart är jag lycklig över detta, ingen får tro något annat, men det var en omställning som hette duga, det vill jag lova! Vråltäppt i näsan i över åtta veckor, trött som ett as och konstant illamående blev det inte någon som helst träning på ett bra tag. Och det där ”taget” varar ännu, av någon anledning, trots att jag både kan andas genom näsan, är ganska pigg och inte alls illamående längre. Hur kommer detta sig? Jag känner knappt igen mig själv längre!

Jag tror mitt nyårslöfte blev att ta det lite lugnare och i så fall så har mitt nya år börjat bra. Men jag känner, såhär redan första dagen, att jag inte är nöjd. Jag är onöjd med mitt nyårslöfte. Kan man ändra? Eller är det så att man måste bryta sitt jäkla löfte om man återgår till att vara lika galen och aktiv som innan? Är det verkligen samma sak jag gör då som när jag för många år sedan lovade att inte äta godis och sen började jag att äta godis igen ändå? Det känns i alla fall inte lika kriminellt att avvika från årets nyårslöfte. Avvika – inte bryta. Ha! Där har vi det!

Jag trodde verkligen att jag skulle vara så dödens trött under hela min graviditet som jag var i början. Jag hade ställt in mig på att inte kunna andas genom näsan på minst nio månader. Men jag hade inte i min vildaste fantasi föreställt mig att det skulle gå så långt att jag till nyår skulle lova mig själv lugnare tider, mindre träning och mer sömn. Ibland blir man överraskad. Som i morse när militärpappan hade gjort världens finaste frukost!

Underbara värld!

Äntligen hemma – med allt vad det innebär

Nu är vi äntligen hemma igen efter nästan en vecka hos militärpappans föräldrar. Vi har haft det så himla bra utan att varken behöva ägna en tanke åt att laga mat, städa eller några som helst ”måsten”. Ändå är det av någon underlig anledning så urbota skönt att komma hem!

Jag har inte ens behövt gå ut med hunden en enda gång under hela vistelsen, det har militärpappan gjort. Jag blev rätt förvånad när han för tredje gången i rad sa att han tog ut hunden på promenad – till och med nattakissen! Och inte ville jag ifrågasätta, inte ens fråga varför han blivit så omtänksam, gullig, omsorgsfull och rar, då kanske han skulle ändra sig. I smyg försökte jag studera hans kroppsspråk för att se om jag kunde utläsa något underliggande budskap, som att något så mycket värre väntade mig alldeles strax. Men icke.

Annars är det här med hunden mest min ålagda sysselsättning, såsom även undanplockning av diverse prylar i hemmet, vattning av blommor och initiativ till städning – för att nämna en bråkdel av dem. Militärpappan har andra sysslor att bära ansvaret för, mest självpåtagna, såsom dammsugning av bilen…

När vi kom hem åt vi Mc Donald´s-mat och tände en brasa. Sen mös vi under yllefilten i väntan på att värmen skulle nå oss. När vi hade det som mysigast, då ville hunden promt gå ut. Typiskt! Militärpappan försökte säga åt henne att gå och lägga sig, men förjäves, hon skulle ut och det var nu! Då kom det som jag i smyg har väntat på och därmed även förberett mig på, och det kanske inte var mer än rätt. Militärpappan sa: ”Militärmamman, kan du gå ut med hunden (i 20 minusgrader, gravid och jävlig)” Och hade han stannat där så hade jag inte sagt något, men meningen fortsatte: ”…Det är faktiskt din tur, minst sagt.”

GRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag gick lite motvilligt ut med hunden men väl där ute infann sig snart det lugn som jag bara kan känna när jag är hemma. Min kropp fylldes med känslor av hur mycket jag älskar vår hund, militärpappan och att få bo i vårt fina hus – bara vi tre (okej, snart fyra). Jag sprang runt hela kissrundan i rent lyckorus över att äntligen få vara hemma – med allt vad det innebär!

Bambi på hal is

Igår var jag och frökenfarmor på spa och bara tog det lugnt. Vi bubblade, bastade och relaxade i största allmänhet. Och det bästa av allt var att vi nästan var ensamma där inne. Tyst, lugnt och stilla och så skönt det var att kunna ligga raklång i bubbelpoolen! Helt underbart!

Militärpappan drog ut på sjön för att vinterfiska och med följde alla hundar i släptåg. Fyra hundar flängde runt på isen – nästan fler än vinterfiskarna själva. Vår egen vackraste långbenta hund for som vanligt runt som Bambi på hal is, snubblade, reste sig, halkade, sprang otroligt fort – bara för att halka omkull snabbt igen.

Hennes nya lila täcke till trots frös hon så hon skakade, men vägrade gå i närheten av elden. Hon skulle promt stå och vakta vid sjökanten tills det pangade ordentligt när det blev napp. Vid ”panget” börjar alla hundar skälla och springa i en rasande fart mot hålet där det blivit napp, halkandes, gnabbandes och helt galet! Sen sov de tills idag. Vinterfiske är en klart underskattad hundaktivering!

Andras begär – mina besvär

Jaha. Otaliga historier har jag hört i mina dagar om hur gravida brudar suktar efter något ytterst speciellt. Nu är jag en av dem. Det trodde jag ju aldrig!

För ett par år sedan var jag och militärpappan på fest, eller parmiddag, parfest… Whatever! Hur som helst var vi sex par denna kväll och fyra utav dessa var gravida. Följdaktligen var vi endast två ogravida, högst normala par den där kvällen. Det pratades en del graviditet kan jag erkänna. Eller lyssnades, för oss ogravida då. Jag och militärpappan hade inte varit tillsammans särskilt länge och att skaffa barn fanns inte riktigt med på vår karta just då. Och jag tror faktiskt att denna gravid-snack-parfestkväll var starkt bidragande till att vi väntade ytterligare lite längre. Faktiskt.

Det pratades mest cravings. Begär. Förbannade gravid-begär! Gravidkvinnsen berättare långa otäcka historier om hur de vaknade mitt i natten och tvingade sin yrvakna (och något dumma) man ut för att köpa korv med bröd i bara mässingen. Männen bevittnade hur de fick laga all mat då deras gravida kvinna inte för något i världen förmådde hålla i en kökskniv, hur de gärna åt sallad, men absolut inte klarade av ljudet av att skära grönsaker. Vi ogravida bara satt där och jag vet inte vad vi tänkte faktiskt. Jo, jag tänkte att jag ska i alla fall inte bli någon som går på fest och bara pratar om min graviditet. Min gräns gick när en av kvinnsen med fotbollar till ögon och stor inlevelse beskrev hur mycket hon längtade efter doften av fuktig asfalt! ASFALT?! Då stängde jag av.

Nu är jag där själv. Gravida jag, med alla så kallade cravings. Just nu: Jag fullkomligt vräker i mig kolasnören och flygande tefat. Men inte fan försöker jag underhålla en hel fest genom att stolt berätta om dessa – jag skiver om dem för er istället!

Själv gillar jag att laga mat, håller mer än gärna i en kökskniv (kan vara mycket användbar när hormonerna sprutar) och korven som jag blir sugen på – den köper jag själv. (Passar utmärkt att kombinera med flykt hemifrån…) Mina cravings ligger långt ifrån fuktig asfaltsdoft och salladsskärarfobi. Men vem vet, kanske är det snart min tur?

Att bära herrbyxor ger mig ångest!

Urk, vad jag inte längtar efter att komma tillbaka till jobbet igen efter dessa tre veckors julledighet. Jag har helt enkelt ångest. Inte vanlig jobbångest att allt är trist eller vad det nu kan vara, utan klädångest. Min mage spänner nu så att jag inte kan använda vanliga byxor längre, så här har jag struttat runt i mysbrallor och mammabyxor hela julen, vilket innebär att jag måste fortsätta med detta även på jobbet om en vecka, då magen troligen spänner ännu mer.

På mitt arbete har vi arbetskläder, i form av uniform och den är, precis som vanliga kläder, såklart inte anpassad att kunna gå gravid i. Men, hör och häpna, vi har faktiskt en speciell mamma-uniform med plats för magen! Så innan julledigheten startade var jag på förrådet för att beställa en sådan, så jag skulle kunna jobba precis som vanligt även 2010.

Kvinnan på serviceförrådet talade uppriktigt om för mig att den uniform jag kom för att hämta ut var en beställningsvara och kunde ta ett tag innan den kom hem. Så, under väntetiden som kunde ta månader (!), för att slippa gå utan byxor, bestämde jag mig för att byta in mina vanliga uniformsbyxor till någon storlek större. Det borde fungera ett tag, tänkte jag optimistiskt.

Såklart är storlekarna inte desamma som i vanliga kläder, så det tog ett tag innan jag äntligen hittade ett par byxor som passade min ständigt växande mage (och rumpa!). Men. Eftersom vi inte är särskilt många kvinnor i Försvarsmakten, så var även de en beställningsvara. Förhoppningsvis var väntetiden bara ett par veckor. Kvinnan på förrådet erbjöd mig att låna ett par herrbyxor så länge. Snällt. Jag provade, utan den minsta tanke på att jag kanske inte alls ville gå runt i herrbyxor igen. För det var nämligen inte så länge sedan det kom ut uniform i damstorlekar i Försvarsmakten, så den mesta av tiden gick vi alla runt i kläder anpassade för män. Mer om det en annan gång, här finns mängder att skriva!

Hur som helst satt herrbyxorna förskräckligt! Både fult och obekvämt på min numer extremt kvinnliga kropp. De satt tight över höfterna, men hängde i rumpan och framtill fick jag plats med ett mycket stort paket, för att inte säga en hel julklappssäck! Och där ska man stå framför truppen och se seriös ut! Det går ju inte, det förstår vem som helst.

Jag gick ut från provrummet med herrbyxorna på till den väntande expediten som tittade frågande på mig. Jag utbrast ”Såhär kan jag ju inte gå runt, jag ser ju ännu värre ut såhär”. Det hade kommit in en ganska högt uppsatt äldre officer i lokalen som hörde mitt uttalande och han kontrade med ”Ännu värre? Det var ju bra självförtroende den unga damen hade!” Jag, som redan var störtless på det dåliga sortimentet, på att vara kvinna och att vara gravid – i Försvarsmakten, snäste snabbt tillbaka ”Prova ni själv att gå i damkläder i ett par år, så kan vi se hur ert självförtroende är efter det!” (Som ni märker är jag inte särskilt grad-kåt och just nu orkade jag faktiskt inte bry mig).

Tillbaka i provhytten drog jag en snabb resumé för mig själv av vad jag varit med om och vad jag egentligen stod för. Var det viktigast för mig att vara alla tillags, att gå runt i herrkläder för att följa reglerna eller var det viktigare att behålla min värdighet och respekt för mig själv. Det sistnämnda vann. Gött! Jag beslutade mig för att gå civilklädd tills dess att mina byxor var levererade och hade någon någonting att säga om det, så fick jag väl ta det då helt enkelt.

Och det var det ju. Såklart!

”Ska inte du hålla lektion nu? Frågade Förlegadechefen mig där jag stod i min civila utstyrsel med en turkos halsduk som pricken över i:et. ”Jo, jag är på väg dit nu”, sa jag och började gå. ”Men, ska du hålla lektion sådär”, utbrast han både nedlåtande och frågande på samma gång. ”Syftar du på min piffiga halsduk”, frågade jag i farten och han svarade ”Ja, bland annat”. Jag gick tillbaka mot honom och sa, utan att tveka och med glimten i ögat, som det var (nästan).

”Såhär ligger det till: Jag har blivit så tjock att jag  inte kan ha min uniform längre. Jag har varit på förrådet och beställt en ny, men det tar ett tag innan den kommer. Så jag blev faktiskt erbjuden att låna ett par herrbyxor så länge, men då tänkte jag: Hade Förlegadechefen gått i dambyxor i ett par veckor i väntan på sina egna och jag kom snabbt fram till svaret att du inte hade det. Och då tänkte jag att jag bannemej går i civila kläder tills mina nya kommer”. Jag sträckte på mig och tittade med fast blick på honom. Då sa han efter några sekunders tystnad ”Det tycker jag verkligen att du gjorde rätt i” sen skrattade han lite nervöst, men verkade faktiskt uppriktigt road.

Så nu har jag lagt ribban och gubbarna accepterar att jag går civilklädd tills mina kläder anländer, de kommenterar i alla fall inte min outfit så jag hör det. Ändå har jag ångest för att komma tillbaka till jobbet om en vecka. Mest för att om min nya uniform har kommit, så förstår jag ju att den i alla fall inte kommer att vara lagom längre, den heller. Det är då fem veckor sedan jag beställde den på förrådet. Och på fem veckor i en graviditet händer det en hel del med kroppen, speciellt över jul.

Så, om jag spånar framåt i 2010 kan jag se mig själv i civila kläder tills vår någon gång. Jag spår även att det finns många som kommer att reta upp sig på detta, att jag kommer få oräkneliga kommentarer om min högst opassande klädsel och att jag själv kommer att bli road men tillslut urless och mycket uppretad. Jag spår även att jag kommer att ställa till med ett jäkla liv och kräva fram att uniformer anpassade för gravida kvinnor finns tillgängliga på förbanden. Vidare ser jag att detta i sig kommer att reta upp en mängd gubbar, som inte blir det minsta roade utan tycker att vi ska lägga pengarna och energin på något viktigare än gravida officerare.

Jag ser fram emot 2010!