På fullaste allvar ska jag erkänna att jag faktiskt hade någon slags ångest över att bege mig ut på den första löprundan på länge. Tänk om jag inte skulle klara att springa i en kilometer ens! För det kan vara så att jag känner mig som lite i mitt livs sämsta form just nu. Och som att jag inte tränat ett enda pass sedan Kustjagaren 2013. Och så är ju inte fallet, det inser jag ju själv genom att slå en kik i denna blogg till exempel. Men ändå, ångest!

Men så kom jag ut. Jag tog löparryggsäcken på och packade den full med barnkläder som jag skulle lämna till Läkaremamman och så sprang jag dit, typ tre kilometer. Hos henne fick jag ett glas vatten och jag lämnade alla kläder och fick en lättare färd hem. Då passade jag på att springa en rejäl omväg när det ändå kändes så bra! 75 minuter senare var jag tillbaka hemma igen! Och jag pratade i telefon hela rundan, först med Syster Yster och sedan med Vackerbästis. Underbara långpass, som jag har saknat dig!

Och mitt livs sämsta form var kanske att ta i. Det har såklart funnits en tid när jag inte alls kunnat springa i 75 minuter. Det kan jag nu! Kan jag så kan du!