Jag saknar Vackerbästis som flyttade tio mil bort för ett år sedan.
En ruskig höstkväll för fyra år sedan var jag som vanligt ute med Vackraste hunden. Men det visade sig att det inte var en vanlig kväll, det kom att hända något som förändrade mitt liv för alltid. Jag träffade Vackerbästis!
Hon såg ut att vara i min ålder och hade en hund ungefär lika galen som min egen, med lika kort päls och busiga blick. Det visade sig att Pinschern hette Figo och att matten hette Vackerbästis. Vi började prata och jag märkte snabbt att hon var lika pratglad, lättsam, spontan och galen som jag och vi klickade direkt! Efter promenaden frågade jag henne om hon ville hänga med hem till mig på fika och det gjorde hon. Sedan den dagen sågs vi ofta och hon blev snabbt min bästa vän!
Vi gick långpromenader med vildhundarna nästan varje dag och hann alltid reda ut världens orättvisor och prata i mun på varandra i flera timmar. Så underbart! Jag minns att jag njöt av det redan då. Att jag förstod hur lyckligt lottad jag var som hade en så fin vän som jag kunde träffa nästan jämt.
Vackerbästis och jag har upplevt mycket tillsammans, som de känslomänniskor vi båda är har vi haft mycket skratt ihop och även en del gråt. Jag har delat saker med henne som jag inte sagt till någon annan i helaste världen och hon vet saker om mig som jag knappt vet själv… Vi har varit på de vildaste festerna, på de lugnaste hemmakvällarna och på de vanligaste vardagarna. Hon har lyssnat på alla mina föreläsningar och kommit med synpunkter och kommentarer, vi har tränat löpning och styrka tillsammans, vi har rökt ett helt paket cigg ihop på mindre än en timme, trots att någon av oss absolut inte röker egentligen, men det krävdes liksom för stunden. Vi har till och med skrivit en bit av en ironisk bok ihop som tills vidare är strikt hemligstämplad och undangömd!
Vackerbästis är en så fin människa! Hon har ett hjärta av guld och en knivskarp tunga. Hon är lika energisk och temperamentsfull som jag. Kanske till och med lite värre – hennes pappa är jugge, så hon har att brås på, menar hon – och jag älskar det! Hon är ärlig och okomplicerad, rak och obekväm. Underbara människa! Tänk att jag hittade en så fin vän under en vanlig promenad med hunden mitt i den ruskiga hösten. Jag är lyckligt lottad!
Hon har också ett löfte som hon aldrig kommer att svika: Att om jag någon gång skulle bli ensamstående och plötsligt komma på tanken att jag blir kär i en man, så kommer hon inte låta mig gå på det. Om det någonsin blir en nästa gång i mitt kärleksliv (hoppas såklart inte), så ska jag gifta mig med en Kvinna! Vackerbästis uppdrag är att påminna mig om detta – tills döden skiljer oss åt.
Saknar också Helena, vi flyttade ju typ tio mil åt olika håll (och konstaterade båda att vi verkligen gillar Karlskrona…). Uppskattar också folk man kan prata i mun med om allt och inget:)! Kul att jag också känner henne via Figo, vi gick valpkurs tillsammans för fyra år sen, min hund är ju dock en motsats till era. Ingen vildhund här inte:)
Ja, visst är hon underbar!!