Just nu är det ganska jobbigt. Jag har inte haft tid men framför allt inte energi till att blogga. Dock har jag börjat känna att jag verkligen saknar bloggen. Jag tänker dagligen på människorna bakom alla de bloggar jag vanligtvis läser varje dag, undrar hur de har det, vad de hittat på och hur de mår. Och jag saknar att skriva av mig. Men den här gången har det helt enkelt varit för mycket för att jag ens skulle kunna ta mig för att öppna datorlocket. Jag har mer stängt mig ute från allt. Inte typiskt mig.
Vackerbästis ringde för en stund sedan och hunden började skälla åt ingenting så att Elise vaknade när hon äntligen somnat. Med Vackerbästis i andra änden grät jag.
Jag känner mig mest snorig, nedstämd, hostig, likgiltig och att andetagen är tunga. Jag har mina skäl men känner samtidigt att jag är på bättringsvägen och att jag börjar komma tillbaka. Jag har en tuff tid framför mig på många sätt men jag känner att jag börjar kunna andas lite försiktigt igen.
Såklart längtar jag efter att Militärpappan ska komma hem och förgylla min dag men det dröjer ett tag tills dess. Fast idag fick han täckning på mobilen och ringde hem. Det var skönt att höra hans röst. Jag blev varm och glad!
Nu ska jag sova så jag har större chanser att orka med morgondagen med allt vad den har att erbjuda.
Å, ibland bara samlar livet på sig en massa tradigt, tufft och svårt samtidigt. Man kan behöva klappa ihop ibland. Då är det bra med sådana bästisar. Hoppas du hittar nya tag, det är lätt att vänja sig vid att läsa här.
Tack, Caroline! Blogg-energin har redan börjat göra sig påmind! =)
Hoppas inget allvarligt har hänt utan att det ”bara” är en jobbig tid just nu! Pepp på dig och hoppas snart allt blir bra igen, kram.
Jag vet inte vad som hänt eller inte hänt för den delen men jag har saknat dig och dina inlägg. Tänker på dig. Kramar
Usch jag känner igen det där. När jag var gravid med Lexie var det allt annat än en dans på rosor att ta hand om Lenox. Hundarna var billiga många gånger när de skällde och väckte han. Ofta när man beklagade sig lite för nån så svarade de: jobbit nu? Vänta bara till lillan är född – då blir det jobbit. Men ack så fel de hade – så fort jag fått tillbaka min kropp för mig själv så kom energin tillbaka. Det är inte alls jobbit att ta hand om dem nu – jämförelsevis med när jag var gravid. Jag kände att lyckan o ”meningen med livet” kom tillbaka till 110%. SÅ det jag vill säga är väl egentligen att håll ut, kämpa på, VILA, – det blir lättare sen.
Skönt att höra, Cissa! Tack!
Å man kan bli galen på hundarna ibland. Ibland är det skönt att bara bryta ihop och komma igen.
Och jag måste läsa din blogg och se vad ni hittar på så jag hoppas du får lite energi över till det. Kram
Stackars dig! Om jag bodde närmare skulle jag komma över och avlasta dig en stund så att du fick vila.
Ursäkta att jag är så dålig på att skriva till dig just nu, jag har ju börjat plugga och det är jättemycket att göra på jättelite tid så jag läser bloggar från mobilen och då är det mycket jobbigare att kommentera… Men jag läser allt och tänker på dig supermycket!
Hoppas Militärpappan ringer dig snart igen så du får höra hans röst!
Kramar!
Fy. Det låter jobbigt. Hoppas verkligen att det känns bättre snart. Och låt inte bloggen stressa dig om du inte känner för att blogga =).
Stärkande, peppande kramar sändes
Pepp på dig och hoppas att det vänder snart. Kanske sömnbrist och förkylning kan göra sitt till, eller så är det bara så det är ibland. Oavsett är det jobbigt när det känns så! Stor kram
Styrkekram till Dig.