Idag har jag hållt ett föredrag tillsammans med min chef om generationsskillnader och ledarskap. Mycket intressant och bra föredrag på många sätt. Det var cirka hundra personer där för att lyssna. Så himla kul!
Då jag berättade om oss 80- och 90-talister, valde jag medvetet att ha en ganska provocerande framtoning, för att väcka känslor och tankar hos mina åhörare. Och OJ, vad provocerade vissa blir! Med vissa menar jag nu medelålders män. Inte 40-talisterna som jag drev med lite, om deras virkade dukar, furumöbler och analoga sätt att tänka. Utan jag pratar om vissa tidiga 60-talistherrar som liksom hamnar mitt emellan. Som faller mellan furustolarna och fokus på sig själva som världens mittpunkt.
Jag rubbar deras mycket invanda och för dem väldigt bekväma cirklar. Av manlig norm. Oavvikande. Normala. Lojala. Dumlojala?
En av dessa män undrade om jag någonsin hört talas om ordet lojalitet, för han tyckte inte att det verkade så. Så jag gav honom min bild av lojalitet och frågade om han fått svar på sin fråga. Han svarade efter tre olika förklaringar från mig att han så att säga hört vad jag sagt. (Och fortsättningen på den meningen är…men jag skiter i det).
Många kom fram efteråt och uttryckte sin förtjusning och det är förstås väldigt roligt! Endel andra, dock bara några få, gick muttrande därifrån pillandes på mustaschen och röda i ansiktet av provokation.
Själv tänker jag att jag snart ska vara borta från jobbet i nästan ett år, så jag får passa på att provocera medans jag kan! Tänk att det behövs så lite…
Gud så underhållande!! Jag älskar också att provocera! Jag frågade mina långa sextonåringar om de var feminister. Fick fnissande svar att de givetvis inte var det varpå jag upplyste dem om att när de går i samlad trupp bakom en tjej en mörk kväll så är de för oss potentiella våldtäktsmän… De blev förskräckta över detta påstående/faktum varpå jag sa att feminist betyder att man står på den sida där man slåss för allas lika könsvärde… De hade svårt att smälta det jag sa.