Var tog superkvinnan vägen?

Igår kom det som jag kanske borde anat, men inte haft en tanke på – Det sa bara Pang(!) och jag typ dog. Alla gravidsymptom såsom ont på diverse ställen i kroppen, sjukt mycket halsbränna, känslan av att kroppen är enormt tung, konstant kissnödig och en total matthetskänsla bara sköljde över mig. På en sekund. Jag orkade knappt ta mig från soffan till sängen och jag sa till Militärpappan något som jag aldrig trodde skulle komma ur min mun: Att jag från och med nu förmodligen inte kommer orka hålla samma tempo längre.

Det sved att uttrycka kan jag erkänna, för den superkvinna som jag är, menar jag… Själva Militärpappan verkade inte det minsta förvånad, mer lättad. Han har väl aldrig hört mig säga något liknande, antar jag utan det brukar mer vara han (och andra) som försöker tala om för mig det jag nyss kom på själv. Fast jag har aldrig känt såhär innan, så det var nytt för mig.

Förutom att jag är höggravid var jag ensam med en kräksjuk tös hela förra veckan, med allt vad det innebär i lite sömn och så vidare. Jag kunde inte alls träna på flera dagar i sträck och när Militärpappan väl kom hem hade jag tusen saker uppbokade som skola, kalas och en sak jag lovat hjälpa en vän med. Bland annat. Inte så konstigt att kroppen säger ifrån kanske. Eftersom jag vet att just träning ger mig energi så såg jag till att köra ett styrkepass med en vän och det gav mig, precis som jag både hoppats och trott, mer energi!

Jag känner mig bättre idag och har tittat över min almanacka för att se vad jag kan stryka framöver för att spara på energin och lyssna på kroppen. När Militärpappan kommer hem till helgen får vi planera en del saker tillsammans så det känns lugnare för mig, allt som är planerat känns lugnare för mig. Jag passade även på att rensa en hög med lite allt möjligt som låg på köksbänken idag när Elise satt där och målade. Ordning och reda och jag känner mig hemma!

4 thoughts on “Var tog superkvinnan vägen?

  1. Även om du är mer kroppsligt aktiverad än mig så ligger vi nog på samma nivå rent mentalt. Sakta ner? Eh… Som när kollegorna frågar om jag vill gå lunchpromenad och jag säger nej – ”Just det, måste ju vara så tungt för dig att gå nu – tänkte inte på det”. Nej, jag känner mig inte tung så, jag bara fryser när jag går ut.

    Eller som den 70 åriga tanten igår på ICA som förmodligen var rädd för att jag skulle föda vilken sekund som helst när jag sprang efter 2-åringen som tyckte det var jättekul att leka labyrint med höggravida mamman.. 😉

    Men så kommer de där dagarna när man bara sjunker lite. Och jag tror de behövs, annars skulle vi nog aldrig ta in i skallen att det kan vara en bra idé att ta det lite lugnt. Synd bara att man glömt bort det morgonen efter!

  2. Då är det alla ggr fullt tillåtet att du får vara lite mindre aktiv tycker jag det låter, och är du högravid och det kommer allt på en gång nu måste du mått bra som gravid kan jag tro ??

    vad har ni för hund?

    Ohh tack, glad jag blir jättetack för dina rader och vad roligt att du gilla mitt pynt, det tog sin lilla tid igår då jag fixa alla gardiner, Ja tomtarna får komma upp för det blir ju lite väl att bara ha dem uppe några dagar så

    Tack för du besökte mig och vilken intressan blogg detta var hit kommer jag igen, ska kika vidare här nu

    Ha det gott

  3. Superkvinnan är där. Det är nog ingen som missar det, som inte ser det. Superpersoner som du, och som jag fast på helt andra plan, kan också lipa för att de slår i tån, klaga på att man behöver gå på toa hela tiden och vara led på att kroppen värker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *