Kände att en förändring behövdes i mitt liv så håret åkte av. Lite mer än jag tänkt mig kanske, eller vad vet jag, jag hade inte tänkt nåt särskilt. Men det är ju lite ovant måste jag medge. Ungefär så att jag hajar till varje gång jag ser mig i spegeln och undrar vem som tittar på mig?!
Och jag är inte ensam. Mina barn verkar känna likadant. Elise undrar varför jag ser ut som Tuffbästis och Tilia har under morgonen frågat mig fyra gånger vad jag heter!
Kort o snyggt! Svårt att låta bli att klippa kortare när man en gång börjar korta av sitt långa, tycker jag. Hade på utväxt under förra året men med kojobb o dusch varje dag så funkar inte en page på mig. Ja, du har ju sett hur jag ser ut på fb… 🙂
Vilken bra fråga! Till sig själv, när livet knackar en på axeln.
Hjälpte det med hårklipp som förändring, eller söker du något mer?
Att inte känna igen sig själv (eller barnen heller färden delen) kanske inte bara hänger på håret?
Vem är du? Vad är det för förändring du behöver?
Kram
Den här gången hängde det på just håret, förändringen som ville till. =) Jag är en reflekterande själ och söker ständigt inom mig, för att jag mår bra av det. Precis som du skriver kan det vara en berättigad fråga till sig själv emellanåt. VARFÖR, är en annan mycket bra fråga tycker jag!