Såhär nio månader senare känner jag ett kall av att fortsätta berätta om min förlossning med Elise, om det som hände där jag slutade skriva senast… För er som inte läst om förlossningen eller om någon vill fräscha upp minnet lite, så hittar ni förlossningsberättelsen HÄR. För er som nöjer er med en extremt kortfattad version kommer den här:
I graviditetsvecka 34 ungefär fick jag havandeskapsförgiftning (preeklampsi) och blev någon vecka senare inlagd på förlossningen med stränga order om att vila, det togs massa blodtryckskontroller och en hel del medicin pillade de i mig med. Enda sättet att bota en havandeskapsförgiftning är en förlossning, barnet måste ut. Därför satte de igång mig söndagen den 4 Juli, en dag innan beräknad förlossning och efter tre dygn nästan helt utan sömn, starka värkar, galet mycket medicin och ständig övervakning av minst en barnmorska kom det äntligen en litet barn ur mig den 7 Juli, mitt i natten! Det blev bråttom på slutet och en barnmorska kom in och hävde sig över min mage (ja, det gjorde ont) och av det ploppade hon ut, lilla Elise. I och med detta hävdes min havandeskapsförgiftning och jag blev mamma.
Från det att jag sattes igång skjöt mitt blodtryck i höjden och kroppen kämpade emot allt vad den utsattes för, som att den inte var redo att föda än. Jag var under ständig övervakning av minst en barnmorska som fanns i min förlossningssal varje minut tills jag blev förlöst. De fanns där när jag hade ont, när jag åt, när jag drack, när jag kissade, när jag bajsade, när jag pratade… Jag fick inte lämnas ensam en sekund! Jag upplevde detta som drygt, kanske onödigt och djupt integritetshämmande.
Det var även bestämt att jag på inga villkor fick lämna sängen. Det värsta med detta var inte att jag var tvungen att äta, dricka och vila i sängen. Det värsta var inte heller att jag var tvungen att, inför andra människor, kissa och bajsa på ett bäcken (en potta) sittandes i min säng. Det absolut värsta var att ta varenda värk – under tre jävla dygn – liggandes helt stilla! Inget bad, ingen boll, inget vankande fram och tillbaka i rummet, utan bara andning och mental träning. Det var det absolut värsta av allt!
Väl om det. Tillslut kom hon i alla fall ur och jag blev lättad, lycklig och otroligt trött. När de vanliga procedurerna med skrik, amning, moderkaksutkrystning och lite stygn i mig var klara blev jag lämnad ensam med Militärpappan (och Elise) för första gången på flera dygn. I och med födseln var jag fri från min grava havandeskapsförgiftning och därmed även den ständiga övervakningen. Efter födelsefikat mitt i natten somnade vi alla tre av ren utmattning, jag i min säng, Militärpappan i sin och Elise i sin lilla låda på hjul.
Efter ett tag kom det in två barnmorskor och väcker mig. De sa att jag måste kissa men jag var inte kissnödig. ”Du måste kissa ändå”, sa dem och jag reste mig upp från sängen för första gången på tre dygn. De hade ställt ett bäcken på en stol precis bredvid sängen och det kändes läskigt och otroligt befriande att äntligen få stå på benen! Jag minns att jag sa till barnmorskorna precis innan jag skulle sätta mig på bäckenet att ”Nu känner jag mig väldigt yr”. Sen minns jag inget mer på många timmar.
Det som hände var att jag föll ihop men blev uppfångad av barnmorskorna som styrde ner mig på bäckenet. Där började jag krampa. Min havandeskapsförgiftning (preeklampsi) hade utvecklats till eklampsi, som ett livshotande tillstånd med kramper. Vilken tur att barnmorskorna var där just då och kunde ge mig motmedel mot kramperna i form av en spruta. Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om de inte varit där, om jag krampat i min ensamhet i ett livshotande tillstånd!
Nu var det bråttom och salen fylldes snabbt med folk, narkosläkare, läkare, barnmorskor och undersköterskor, Militärpappan, Elise och så jag då. Jag blev lagd på en säng med hjul och ihopkopplad med en massa slangar. En sköterska försökte väcka Militärpappan som (som vanligt) sov mycket djupt mitt i allt detta kaos. Efter mycket ruskningar och rop fick de liv i honom och han slog upp ögonen mitt i operationsbelysning, ett rum fyllt med folk i vita rockar och så jag på en säng med massa sladdar i mig på väg att rullas ut därifrån.
Tre gånger fick barnmorskan förklara för honom att jag fått ett krampanfall och var på väg ner till intensiven för vård. ”Var är mitt barn?”, frågade han och fick Elise rullad till sig i sin lilla låda. ”Här”. Och sen blev han lämnad ensam med sitt lilla barn. I knappt fyra timmar hade han varit pappa.
Fortsättning följer…
