Jag är nu gravid i vecka 32 och har lite mindre än två månader kvar tills beräknad förlossning. TVÅ MÅNADER?! Hur i hela friden ska jag kunna överleva i två månader till med (i?) denna kropp? Ärligt talat.

Hela kroppen har svällt upp likt en ballong och magen är stor nu. Fast det är låren, ansiktet och brösten också. Senaste veckan har jag märkt av vattenansamling i kroppen, både i benen och i fingrarna och jag hoppas till min Gud att det inte rör sig om havandeskapsförgiftning den här gången med och det får jag veta imorgon, för då ska jag till barnmorskan för kontroll.

Stödstrumpor är något jag aldrig använt innan men fick lov att gå och köpa mig ett par här om dagen då jag ser att mina ben tar mycket stryk i form av urfula åderbråck som börjar kika fram på flera ställen. Det är ju ärftligt det där och jag har inte goda förutsättningar om jag säger så! Ska jag vara ärlig så vill jag bara gråta när jag tittar ner på mina ben men det är ju ändå inget jag kan göra åt saken så jag håller på tårarna till förlossningen, då kan det krävas en del för att liksom hjälpa smärtan lite på traven. Och det positiva med att vara helt jävla enorm är ju att jag inte ser mina ben så ofta, för det är en stor mage i vägen!

För ett par månader sedan skrev jag ju om en smärta ovanför bygdbenet och fick reda på att det var foglossning. Jag hade lite känningar i ett par dagar med sedan försvann allt och jag har inte känt någonting. För kanske tre veckor sedan började jag däremot få ruggigt ont i ljumskarna och jag förstår att detta med beror på foglossning. Jag känner mig stel och klumpig och har ont så om kvällarna haltar jag omkring här hemma och jag reser mig inte frivilligt upp om jag inte absolut måste. Tvärt om mot innan, då jag är en person som inte frivilligt sätter mig ner om jag inte absolut måste!

Jag känner emellanåt en tyngd tryckas nedåt inuti mig men är inte det minsta orolig för att det är en bebis på väg ut. Dock har jag nu börjat känna att bäckenbotten tar mycket tyngd och kan när jag nyser eller hostar känna att den sviktar. Uärk! Knipet är det inga problem med alls än så länge och jag hoppas att det så får bli. Jag kniper och kniper för att träna så ofta jag kommer ihåg, för jag vet ju vad som väntar och det gäller att vara förberedd.

Min näsa är mer täppt än vanligt men jag får till skillnad från förra graviditeten i alla fall luft genom en näsborre i taget. Jag har lite knasiga polyper och läkaren har lovat att vi efter denna graviditet och amning ska ”laga” mig i näsan så jag kan andas. Det ser jag fram emot!

Oftast behöver jag inte kissa på natten, skönt då det annars stör min sömn. Jag kan numera endast sova på rygg för allt annat gör ont. Jag är en magliggare i vanliga fall men det är bara att vänja sig, sakta men säkert. Halsbrännan kommer och går och jag är i alla fall lycklig att den inte kommer varje dag för det är så obehagligt. Så har jag ju ett enormt blåmärke som visar sig med jämna mellanrum på höger knä och jag har ingen aning om var det kommer från och det gör inte ont. Och så ryggen då, jag är överrörlig och böjer och knäcker och håller på mest hela tiden i vanliga fall men min mage är nu i vägen och jag är på tok för orörlig för att kunna hålla på så. Det hjälper när Militärpappan masserar lite, för stunden.

Jag tittade tillbaka i bloggen och ser att jag under min förra graviditet mådde ungefär precis samma som allt det jag skrivit här och nu. Konstigt att jag inte minns… Men det är det som är det fina med blogg! Hur klarar sig människor genom livet, som inte bloggar?!

Nej, nu har jag kanske gnällt tillräckligt för den här veckan. Kanske till och med för det här året? Tur att det är nytt år alldeles snart.