Eftersom jag har bott lite överallt genom åren så har jag många vänner som inte bor i min direkta närhet. Som jag har berättat om innan så har jag nästan bara nära vänner, annat göre sig icke besvär. Jag har helt enkelt varken tid eller lust att lägga en massa tid på flyktiga bekantskaper, som att ta en fika en gång i halvåret och bara prata strunt. Eller vad gör man med vänner som inte är så nära? Vad fyller dem för syfte?

Hur som helst så hörs vi med ojämna mellanrum och det kan gå väldigt lång tid mellan gångerna eller så gör det inte alls det.   Jag känner att vi kan prata om allt med varandra och att varje vän är speciell och fyller ett eget litet tomrum i mig, de kompletterar mig och förhoppningsvis kompletterar jag dem.

Stridsparskamraten: Bor över 130 mil från mig och vi ses någon gång per år. Vi gjorde lumpen ihop för tolv (!) år sedan och hon har samma yrke som jag själv. Stridsparskamraten är smart, varm, fin och orkar lyssna. Jobbet gör att vi kan ses lite oftare än vad vi annars hade gjort och jag saknar våra kvällar på luckan där vi satt och åt avocado med chili-creme fraiche och pratade om det riktiga livet, livet utanför grindarna.

Läkaren: Bor 60 mil från mig och vi ses lite då och då. Vi gick på Militärhögskolan samtidigt och kom nära varandra då. Läkaren är sjukt smart, energisk, gudomligt snygg och en jättefin vän. Han är väl det som alla tjejer vill ha, tänker jag. Alla utom jag, för jag har Militärpappan! Läkaren tar tillvara på alla chanser att uppleva och lära sig något nytt och kan allt från att surfa, åka motorcykel och räkna konstiga tal till att klä sig snyggt, reflektera och säkert fem språk flytande, minst! Vi har ofta långa konversationer om livet och sakers mening, om chanser och misstag och vad man lär sig genom livets hårda skola. Nämnde jag att han var singel?

Polisen: Jag flyttade till en ny stad och kände inte en kotte. Hon tränade på samma gym som mig och bjöd plötsligt med mig på en fest en kväll. Underbart! Vi sov ofta över hos varandra i samma säng och delade allt som kom i vår väg. Idag bor hon 35 mil bort och vi har inte träffats på många år, men vi pratar telefon emellanåt och försöker få till en helg när det kan passa att ses. Hon är så fin, Polisen och så snäll. Jag vet att när vi väl ses så kommer det vara som att vi sågs igår, trots att det gått flera år sedan sist!

Entreprenören: Vi hängde mycket i stallet som tonåringar och har hållit kontakten sedan dess. Hon ger mig galet mycket energi och vi masserar alltid varandra när vi ses, för att vi älskar det båda två! Kvinnan är en mycket engagerad själ som startat och drivit minst tre företag som alla gått väldigt bra, hon har rest runt hela världen och bland annat skrivit en bok åt en hjälporganisation. Sa jag att Entreprenören är 28 år? Vi pratar och pratar och tiden tycks aldrig räcka till för våra långa och djupa samtal! Jag saknar henne, ibland så det gör ont och jag hoppas innerligt att vi kan ses snart, kanske redan i jul?.

Jag har fler nära vänner som bor långt borta men här är fyra av dem. Innan jag fick barn pratade vi i telefon ofta, men tiden tycks inte räcka till för långa telefonsamtal med en liten eller två i huset. Nu när jag satte lite ord på pränt ikväll om mina fina vänner så känner jag dock att mitt nyårslöfte kommer bli att försöka träffas lite oftare!

Tack för att jag får vara er vän!