Härom kvällen när jag satte på TV:n så visades bilden bara nere i ena hörnet ni vet, resten var text på. Jag vet ju inte vad det är för något läge men jag har sett att Militärpappan använder sig av det ibland när han ska orientera sig bland TV-utbudet. Själv sätter jag på TV:n och stänger av den. Däremellan byter jag kanal och sänker ljudet. That´s it! Och det räcker!
Tills den där kvällen då när jag inte visste hur jag skulle komma ur det där visningsläget och få upp en bild på hela skärmen. Jag tryckte på de knappar jag kunde tänka mig att det kunde vara, det finns ju ritade symboler på några som kanske skulle kunna ge en hint, men nej. Tillslut tryckte jag på alla knappar men efter vad som verkade som en evighet av runtsnurrande i alla möjliga menyer visade det sig att det helt enkelt inte gick att få upp en helskärmsbild. Jävligt störande!
Under tiden höll Tilia på att kvävas av ett russin som Elise i all välmening gett sin syster och jag slängde alla dosor rakt upp i luften för att vända mitt barn upp och ner fastän att jag så väl vet att det är fel agerat. Det visade sig att det inte hjälpte och jag stoppade då in mina fingrar i ungens mun för att få ut russinen som inte fanns där. Däremot fanns där både en gomspene (uvula) och halsmandlar. Eller var det magsäcken jag kände? Jag grävde liksom i hennes mun… Tillslut konstaterade jag att hon antingen svalt russinet (mest sannolikt) eller att det åkt ut när jag inte märkte det.
Hur eller hur tog jag en bild på TV-skärmen med min telefon och var just på väg att lägga ut den på Facebook för att få veta hur jag ändrade bilden då Tuffbästis ringde. Hon visste inte heller vilken knapp det var men hon tipsade mig om att det kunde vara någon av de andra dosorna. Så jag tyckte på alla knappar på alla dosor och vips så blev allt som jag ville ha det utan att jag över huvud taget registrerade vilken knapp eller dosa som gjorde hela jobbet. Inte heller var det något bra att se på TV så jag stängde av.
Militärpappan hade förmodligen dött om han inte skulle veta vilken knapp som var den magiska i detta fall. Inte för att det skulle hända, men ändå. OM det nu hade hänt så hade väl han suttit där på golvet en meter från TV:n och stirrat på den lilla lilla ruta nere i ena hörnet som visade TV-bilden, tills jag kom hem en vecka senare eller så.
Själv har jag alldeles för lite tid för att inte få svar direkt och dessutom är jag närsynt så jag skulle få sitta så otäckt nära! Och så sätter jag ingen som helst prestige i att veta vilken knapp som är vilken på TV-dosan. Men så stannar jag folk på gatan i en främmande stad och frågar om vägen, säger till kassörskan på Maxi att hon är otroligt vacker om jag tycker det och använder stundtals en mintgrön strandväska till min uniform på jobbet!
Det låter uppenbart med alltid retar det någon!
