Jag var sjuk hela förra veckan och vilade därför från allt vad träning och promenader heter. Så sjuk var jag. Sen kom fredagen och jag hoppade över att väga mig av lite olika anledningar. Mest för att jag inte ville se bedrövelsen…
Jag känner mig för tillfället som världens största, tjockaste, fulaste och mest misslyckade människa. Sådär så jag egentligen inte borde gå utanför dörren. Jag äcklas varje gång jag ser mitt förfall till kropp i en spegel.
Och så vet jag någonstans att jag omöjligt kan vara världens största, tjockaste, fulaste och mest misslyckade människa och att folk utanför min dörr väl skiter i hur jag ser ut för de har väl vettigare saker att tänka på. Men vad hjälper det?
Jag hatar känslan. Hatar tankarna. Hatar att vara mig. Nu.
Samtidigt känner jag mig oändligt tacksam och lyckligt lottad som har två fantastiskt fina och friska barn! Men vad hjälper det? Jag är ändå mig.
Roger out!














