Tack för era fina kommentarer om min förra förlossning, det värmer ska ni veta! Min första reaktion efter att ha läst igenom min förlossningsberättelse, var att jag kanske gärna hoppade av nu, struntar i att föda det här barnet bara. Fast så är det inte egentligen. Egentligen så känner jag ingen speciell oro och jag har absolut ingen ångest.

När vi bestämde oss för att vi var redo för ett barn till hade jag redan bearbetat klart den förra förlossningen och var liksom införstådd med att jag var tvungen att gå igenom en ny. För mig är det viktigt att få svar på mina frågor om varför vissa beslut togs och om det finns valmöjligheter. Därför besökte jag Ofelia-mottagningen (för förlossningsrädda) på sjukhuset en tid efter Elises födsel. Inte för att jag var rädd utan för att få svar och få ut mina tankar om förlossningen och allt som hände och bli bemött av professionell personal. Barnmorskan jag träffade kunde inte svara på alls mycket av mina funderingar utan erbjöd ett möte med läkarna men jag kände att det inte längre var nödvändigt för mig. Jag hade fått ur mig det jag ville ha sagt och sedan lämnade jag det hela bakom mig.

En nyfödd Elise. Så perfekt!

En klar styrka för mig under förlossningen var min mentala inställning. Jag ville väldigt gärna föda barnet vaginalt, jag ville väldigt gärna bli fri från min graviditet och jag såg på det mesta med självdistans och mycket humor. Utan de två sistnämnda hade jag aldrig klarat mig så bra genom detta, det vet jag!

Den här gången vill jag ungefär samma saker. Jag vill om möjligt ännu mer föda vaginalt den här gången. Har jag klämt ut en unge där och ”förstört” min bäckenbotten en gång så ska den andra fanimej ut den vägen med! Jag vill väldigt gärna bli av med min graviditet även denna gång, för som ni vet så har jag aldrig gillat det här med att vara gravid. Jag bara hoppas att jag har samma mentala styrka även denna förlossning men det borde jag ju ha, tänker jag! Det som inte dödar, härdar!

För att bemöta era kommentarer så skriver jag här: Rebecca – Jag var mycket tydlig med att jag under alla möjliga omständigheter inte ville bli snittad. Jag upplever även att det är så personalen arbetar på detta sjukhus, snitt är en absolut sista åtgärd, på gott och ont. Nori – Jag förstår att du tänkte att jag var galen som frivilligt valde att bli gravid så snabbt igen. Jag var redo ganska snabbt efteråt, snabbare än Militärpappan! Malin- Det skiljer sig mycket mellan sjukhusen i Sverige vad de har för rutiner vid en andra-förlossning, som nu för min del. På vissa ställen låter dem en inte gå över tiden utan sätter igång förlossningen, men i vårt landsting har de inte de rutinerna, på gott och ont.

Jag har skrivit ett förlossningsbrev som min barnmorska på MVC har skickat till chefsbarnmorskan på förlossningen, så det ligger tryggt och väntar på mig i min journal när jag väl kommer så långt som till förlossning. Jag har inte skrivit mycket och jag har fokuserat på de saker som är viktigt för mig. Det är två saker:

1. För mig är det viktigt att få svar på mina frågor. Jag vill veta vad ni gör med mig och varför!

2. För mig är det otroligt viktigt att få röra på mig och inte bara ligga stilla. Om jag måste ligga stilla vill jag få förklaring på varför och vad riskerna med att jag rör på mig är.

Resten känner jag att jag har koll på. Klart jag inte ser fram emot smärtan, för fy tusan vad ont det gör att föda barn! Men det är ändå en lite kittlande förväntan jag har inom mig, att föda barn är en av livets absolut coolaste utmaningar. Och jag bara Älskar utmaningar!

Ja, idag känner jag mig pigg, fräsch och totalt utan krämpor! Här är jag nu på vinterpromenad i rask takt efter en uppiggande fika med en nyfunnen höggravid vän. Visst är det fantastiskt hur fort allt kan vända?!

Jag har nu läst igenom min förlossningsberättelse med Elise som jag skrivit här på bloggen och börjar allvarligt fundera över på att hoppa av nu. Kan man det? Jag är inte alls lika säker på att jag vill föda ett barn till, typ jättesnart! För er som vill läsa allt i sin helhet finns det sparat under kategorin Förlossningsfunderingar, uppdelat i flera inlägg. Det var en lång förlossning…

Ingen mening att försöka fly nu. Jag bearbetar det hela och taggar inför nästa genom att förbereda mig på bästa sätt. Ett av dem blir att ge en extremt förkortad och snabb tillbakablick från förra gången. Här kommer den:

I graviditetsvecka 33 ungefär fick jag havandeskapsförgiftning (preeklampsi) och blev någon vecka senare inlagd på förlossningen med stränga order om att vila, det togs massa blodtryckskontroller och en hel del medicin pillade de i mig med. Enda sättet att bota en havandeskapsförgiftning är en förlossning, barnet måste ut. Därför satte de igång mig söndagen den 4 Juli, en dag innan beräknad förlossning och efter tre dygn nästan helt utan sömn, starka värkar, galet mycket medicin och ständig övervakning av minst en barnmorska kom det äntligen en litet barn ur mig den 7 Juli, mitt i natten! Det blev bråttom på slutet och en barnmorska kom in och hävde sig över min mage (ja, det gjorde ont) och av det ploppade hon ut, lilla Elise. I och med detta hävdes min havandeskapsförgiftning och jag blev mamma.

Mina ögon ”gick sönder lite”, av okänd anledning. Men det gjorde varken ont eller var bestående.

Från det att jag sattes igång sköt mitt blodtryck i höjden och kroppen kämpade emot allt vad den utsattes för, som att den inte var redo att föda än. Jag var under ständig övervakning av minst en barnmorska som fanns i min förlossningssal varje minut tills jag blev förlöst. De fanns där när jag hade ont, när jag åt, när jag drack, när jag kissade, när jag bajsade, när jag pratade… Jag fick inte lämnas ensam en sekund! Jag upplevde detta som drygt, kanske onödigt och djupt integritetshämmande.

Det var även bestämt att jag på inga villkor fick lämna sängen. Det värsta med detta var inte att jag var tvungen att äta, dricka och vila i sängen. Det värsta var inte heller att jag var tvungen att, inför andra människor, kissa och bajsa på ett bäcken (en potta) sittandes i min säng. Det absolut värsta var att ta varenda värk – under tre jävla dygn – liggandes helt stilla! Inget bad, ingen boll, inget vankande fram och tillbaka i rummet, utan bara andning och mental träning. Det var det absolut värsta av allt!

Väl om det. Tillslut kom hon i alla fall ut och jag blev lättad, lycklig och otroligt trött. När de vanliga procedurerna med skrik, amning, moderkaksutkrystning och lite stygn i mig var klara blev jag lämnad ensam med Militärpappan (och Elise) för första gången på flera dygn. I och med födseln var jag fri från min grava havandeskapsförgiftning och därmed även den ständiga övervakningen. Efter födelsefikat mitt i natten somnade vi alla tre av ren utmattning, jag i min säng, Militärpappan i sin och Elise i sin lilla låda på hjul.

Efter några timmar börjar jag krampa till följd av den svåra förlossningen. Min havandeskapsförgiftning (preeklampsi) hade utvecklats till eklampsi, som ett livshotande tillstånd med kramper. Jag fick snabbt motverkande medel i form av en spruta då det av en händelse var två barnmorskor inne hos oss precis just då.

Det blev bråttom och salen fylldes snabbt med folk, narkosläkare, läkare, barnmorskor och undersköterskor, Militärpappan, Elise och så jag då. Jag blev ihopkopplad med en massa slangar och förd till IVA för vård. Jag fick flera mediciner för att hålla mitt blodtryck nere med trots detta ligger det ganska högt och då ligger jag ändå helt stilla precis hela tiden! Jag förlorar för stora mängder blod och det beslutas att jag ska få 2 liter blod. Jag har även kateter. Urk. För att utesluta att inget hänt i mitt huvud, som att jag fått en propp och därför krampat, görs en EEG, med gott resultat.

Lite sladdar, som sagt…

Det är torsdag förmiddag och jag duschade senast i söndags morse. Däremellan har jag legat ner konstant och försökt föda ut ett barn. Plötsligt händer det: Jag får duscha, men inte ensam. Militärpappan sitter på andra sidan dusch-draperiet och håller i mina behållare med urin som sitter fast i mig genom en genomskinlig slang, fylld med urin. Fräscht. Jag är lite vinglig och måste sitta på en pall i duschen, det var ju ett tag sedan jag stod på benen nu… När jag börjar känna mig klar känner jag hur något åker ner inom mig och vill ut mellan mina ben. Jag tar ner handen där och fångar det som kommer ut med ett slemmigt plopp. Det är en dallrig, geléaktig blodklump stor som en grapefrukt ungefär. Så jäkla äckligt! Jag känner att jag nått kulmen för integritet och ber Militärpappan kalla in den vaktande barnmorskan utanför. Jag håller ut blodklumpen i ena handen utanför draperiet och säger lugnt: “Jaha, nu åkte min lever ut”. Barnmorskan förklarar att det inte är min lever utan koagulerat blod som samlats när jag legat stilla så länge och nu kommer ut i samband med att jag rör på mig. Jaha?! Blä!

Blodtrycket åker upp och ned, mest upp och jag får medicin på medicin på medicin. Läkarna säger att de vill få ner blodtrycket innan jag får åka hem men att de inte förstår varför det fortsätter stiga. Min kropp svarar inte på all medicin. De dubblar dosen av en ny typ av medicinen och skickar upp mig till BB under lördagen. Helleluja! Ett steg närmare att få komma hem. På BB är de inte alls lika trevliga och jag vill inget hellre än att slippa vara där. Dock blev det ytterligare några dagar eftersom mitt blodtryck inte gick ned tillräckligt. Detta visade sig dock ha att göra med felmedicinering från medicintantens sida som jag själv upptäckte då jag ifrågasatte henne ett antal gånger. Innan jag fick åka hem passade även min höft på att låsa sig och jag blev fast på en toalett i tre timmar och fick föras med dropp och rullstol därifrån. En annan ganska rolig historia som ni kan läsa om här.

Ja, men varför inte föda ett barn till? Typ om en vecka. Phu! Hur tänkte jag?

Såhär stor kan man vara i graviditetsvecka 39. Hos Tuffbästis äter vi sjukt god mat, som jag knappt får ner… Det tar liksom stopp! Hm…