Idag känner jag mig stark och utvilad! Så jag tog en härlig promenad – en av mina första, lite längre. Med mig hade jag Elise i vagnen och Vackraste hunden i koppel. Och mobiltelefonen, som jag annars brukar vilja vara ifred från när jag är ute på mina promenader, men nu hade med mig som en trygghet om något skulle hända. Man vet ju aldrig med mig menar jag… Det kan ju vara allt ifrån att jag blir yr till att det kommer en flygande dinosaurie från ovan och sväljer mig!

Det gick i alla fall jättebra på promenaden, som varade i en och en halv timme. Jag är så himla glad för det! Elise halvsov när vi begav oss ut på rundan och vaknade skrikande efter en kvart. Hon ville inte somna om utan bara skrek och spottade ut nappen som jag försökte pluppa in förgäves för att få tyst på henne. Så jag stannade och ammade på en bänk lite längre fram. Efter fem minuters amning sov hon sött och jag kunde stoppa tillbaka henne i vagnen där hon sov nöjd hela rundan!

Vackraste hunden var med jätteduktig och lunkade på vid sidan om vagnen hela rundan, trots att tempot inte alls passade hennes långa ben. Jag själv kände mig otroligt stark och försökte fokusera på min hållning. Och så kände jag mig lycklig. Mest lycklig för att det funkade så bra och att jag tog mig ut från huset över huvud taget! Bara vid ett tillfälle kändes det som att någonting inuti mig höll på att trilla ur, den vaginala vägen, så att säga… Detta brukar jag känna ofta annars och tycker att det är lite läskigt. Vad är det som känns, liksom? Håller någonting verkligen på att trilla ut ur mig? Är det livmoderframfall, ett litet äckligt djur eller bara luftbubblor? Någon som tror sig veta?

Men jag blev varken yr eller stötte på någon flygande skräcködla, så det blir definitivt fler promenader och jag längtar redan!

Den var lång, vår förlossning, och således även denna berättelse. Men jag ska göra mitt bästa!

Söndag morgon, den 4 juli…

… blev jag igångsatt då man inte ville låta mig gå över tiden eftersom jag hade preeklampsi (havandeskapsförgiftning). Min kropp var inte mogen att föda barn ännu och därför blev förlossningen en utdragen process där kroppen stretade mot alla de ingrepp och försök som gjordes för att förlossningen skulle sättas igång. 

Min livmodertapp var sluten, hård och bakåtböjd och där på söndagsmorgonen sattes det in Propess 10 mg med hormonet prostaglandin för att få livmodertappen att mogna. (Propess består av ett tunt, platt halvgenomskinligt inlägg för vaginal administrering som är rektangulärt till formen med avrundade hörn. Vaginalinlägget är inneslutet i ett polyesternät med band vilket innebär att det lätt kan avlägsnas.) Inget särskilt händer, vad jag känner av.

På eftermiddagen börjar oregelbundna sammandragningar och mot kvällen höjs mitt blodtryck ganska rejält, så jag flyttas till en förlossningssal där de kan ha bättre uppsikt och koll. Blodtrycket fortsätter stiga och jag får blodtryckssänkande medicin genom en nål rakt ut i blodet, vilket gör mig helt slut och jag slumrar till. Känns, vad jag inbillar mig, som att få en spruta lugnande medel eller som att knarka. Man liksom bara försvinner bort och blir totalt avslappnad, lealös. Rätt skönt, men otäckt.

När jag vaknar till liv igen ber jag om att få gå och kissa, men de kommer in med ett bäcken, alltså en jäkla potta(!) som jag måste kissa i och det ställs i sängen! Fatta den ansträngningen att med lite sladdar här och var i armarna försöka kravla sig upp sittande på en potta i sängen. Men det gick. Jag låg liksom på mage över pottan och lutade mig mot Militärpappan för att hålla uppe överkroppen, för att på så sätt pricka kisset rätt i pottan. Vilken prestation! Den tog typ all kraft och jag började fundera i mitt stilla sinne hur jag skulle klara av en förlossning när jag knappt hade krafter till att kissa halvliggande!

Hela den natten kontrollerades mitt blodtryck varje halvtimme(!) genom en vanlig manschett som blåstes upp på armen. Denna var kopplad till ctg-apparaten som också var kopplad till mig och varje gång trycket var för högt, vilket var nästan alla gånger, började apparaten larma genom att tjuta. Detta tjut måste jag själv stänga av genom att trycka på en knapp som jag nästan inte nådde för att i mina armar var det sladdar som satt fast i en annan apparat bakom mig. Det blev inte mycket sömn den natten…

Måndag den 5 juli…

… ber jag om att få gå på toaletten. Jag behöver göra mer än att bara kissa, men ytterligare ett bäcken kommer in och jag vägrar i alla fall att balansera i sängen och bajsa halvliggande, så jag får efter lite övertalning lov att sitta på en stol bredvid sängen. Snällt. En stol med en potta på. Jag ber om att få vara ensam. Tack. När jag precis är ”färdig” och någon varit och hämtat mitt bajs kommer läkarronden in i rummet och undrar hur jag mår idag? Innan jag hinner svara säger barnmorskan: ”Frida har precis bajsat”. Jag ler mot läkarna och gör tummen upp. De skrattar. Jag orkar inte bry mig längre, allt är ju om möjligt ännu mer normalt nu, än när man var gravid – och då är ju precis allt så normalt!

Gynundersökningen som görs visar att det knappt hänt något alls med min livmodertapp, trots ett dygn med Propessen. Den tas ur och istället sprutas det in ett gel med samma verksamma ämne på min livmodertapp. Blodtrycket höjs under dagen och jag medicineras lite hit och dit. Sammandragningarna kommer tätt och regelbundet, men är inte särskilt smärtsamma. Ytterligare en undersökning lite senare visar att gelet inte gett någon speciell verkan, förutom att livmodertappen mjuknat något.

Då beslutas det att sätta in en Bardkad i mig. (En BARD-kateter är en tunn gummislang med en ballong som går att utvidga genom att fylla den med koksalt. Katetern förs först upp i livmoderhalsen och sedan fylls ballongen på insidan av livmoderhalsen. Efter detta sträcks katetern och tejpas fast på låret. Man sträcker sedan upprepade gånger i katetern för att vidga livmoderhalsen. Ofta startar sammandragningarna av detta. När livmoderhalsen öppnas till 3-4 centimeter trillar katetern ut.) Denna var obekväm att få ditsatt. Aj.

Tisdag den 6 juli…

… Klockan tre på natten trillar ballongen ut när jag kissar på mitt bäcken och Syntocinon sätts in. (Syntocinon, ett värkstimulerande dropp, som innehåller hormonet oxytocin. Man får Syntocinon intravenöst, och hormonet sprids i blodomloppet genom ett litet rör som förs in i en ven på armen. När värkarbetet kommit igång regleras mängden dropp, så att livmoderhalsen vidgas utan att värkarna blir alltför kraftiga.)

Droppet höjs och höjs och höjs, men inget händer och jag känner mig som vanligt. En gynundersökning visar att livmodertappen dragit ihop sig igen. Klockan sju på morgonen börjar jag få värkar och jag vill inte att de ska höja droppet mer just nu. Ytterligare en undersökning visar att jag inte öppnat mig någonting ännu. Vid tiotiden tar man hål på mina fosterhinnor och vattnet går. Det kändes varmt och skönt… Nu borde det väl hända något snart! En skalpelektrod sätts fast på bebisens huvud.

Ytterligare en påse med värkstimulerande dropp kopplas in och jag börjar få ont på riktigt. Det som jag känt de senaste fyra timmarna var tydligen bara på låtsas… Nu har jag cirka 4 värkar på 10 minuter och jag sneglar upp på den digitala skärmen som sköter droppet och ser att den står på 96 ml/h. Vi började på 6 ml/h och 100 ml/h är max!

Jag försöker andas mig igenom mina allt starkare och tätare värkar och det går ganska bra. Jag är lycklig att det äntligen händer något och håller Militärpappan i handen hela tiden. Känns tryggt. Någon timme senare gör det dock sjukt ont och jag funderar över om verkligen alla kvinnor som föder barn står ut med en smärta som denna utan problem, om det är jag som är klenare än de flesta… Jag som lite trodde att min smärttröskel var ganska hög.

Tillslut står jag inte ut längre och frågar en barnmorska om det finns något man kan få mot smärtan, eller om jag bara ska härda ut? Hon undersöker mig och meddelar att jag plötsligt öppnat mig 4 cm på mindre än en timme! Så det var inte så konstigt att det gjorde ont sa hon och gav mig lustgas. Vilken äcklig befrielse! Blev helt groggy, men smärtan var så enkel att tackla! De stängde även av droppet. Thank God! Och så fick jag lite akupunktur. Alltid värt att prova, tänkte jag. Jag vet inte om det hjälpte, men det stjälpte i alla fall inte.

Efter ett tag avtog mina värkar och nytt dropp sattes in. Och höjdes, så värkarna kom tillbaka i en hiskelig fart och ett par timmar senare fick jag EDA (Epiduralbedövning i ryggen) Vilken befrielse! Jag sover en stund, mycket välbehövligt då jag knappt sovit sedan i lördags natt! Värkarna kommer tillbaka och jag hanterar dem med andning och lustgas i ytterligare fyra timmar sen kommer påfyllning av EDA. Ahh! Blodtrycket fortsätter stiga och jag fortsätts medicineras…

Vid elva-tiden på kvällen är jag öppen 10 cm och barnmorskan säger att vi ska prova att krysta. Dock utan resultat. Kroppen är inte mogen (nähe?) och barnmorskan säger att vi ska avvakta en stund. Droppet höjs och jag har jävligt ont! Jag känner lite panik inom mig varje gång (var tionde minut) jag ser dem höja droppet för jag vet att det gör så att jag snart får ännu mera ont. Men jag låtsas som jag inte märker det. Vad skulle det hjälpa om jag sa att det kändes obehagligt som fan?! Och vem har någonsin påstått att det ska vara behagligt att föda barn?!

Onsdag den 7 juli…

… Nu har det blivit onsdag och jag är sjukt trött och har det väldigt jobbigt. Vi har testat krysta vid ett par tillfällen, men utan resultat. Det gör så jävla ont och jag är så fruktansvärt trött att jag bara gråter! Sådär så man kippar efter andan, men hur som helst så får den gråten mig att kunna hantera smärtan. Jag känner det som att jag aldrig kommer att få en bebis! Krystningarna går mycket trögt framåt men jag tror inte de går framåt över huvud taget. Jag hör att barnmorskan och Militärpappan säger att jag är så duktig, men det har de ju sagt jättelänge nu och ingenting verkar ha hänt. Så, jag tror inte på dem!

De höjer droppet. Snart måste det tydligen komma ut en bebis, för jag orkar inte mycket längre, läser jag såhär efteråt i min journal. Jag hade ju varit mer eller mindre vaken sedan i söndags… och jag kände själv hur jag liksom inte kunde ge allt jag ville. Kände att jag inte hade styrkan, men jag sa inget. Jag orkade väl inte, antar jag.

Barnmorskan talar om för mig att vi måste ta till hjälp och jag visste att de pratade om sugklocka eller kanske tång, det hade de berättat för mig innan. Innan de ens satte igång mig i söndags morse. Då berättade även läkaren för mig att om min kropp inte ger med sig så kan de vara tvungna att göra kejsarsnitt. Det ville jag inte. Och absolut inte efter allt detta jävla slit! Det fanns bara inte i min hjärna! Jag frågar vad de tänker göra och hon berättar att en annan barnmorska ska trycka på min mage. Jaha, sa jag. Det låter väl bra.

En annan barnmorska kommer in i rummet och presenterar sig gulligt och trevligt och ler sådär som alla barnmorskor gör. Sen häver hon sig, fortfarande med ett leende på läpparna slår jag vad om, men jag såg inte, över min mage och trycker med hela sin tyngd när jag krystar. ”DIN JÄVEL, VAD ONT DET GÖR!”, skrek jag åt henne. Hon ler sådär gulligt bara. Efter två krystvärkar med barnmorskan hängande tryckande över mig, tittar hon på mig och säger ”Nu tar vi en krystvärk till, Frida, sen är bebisen ute”. Jag ser frågande på henne, eller jag såg nog mest vansinnig och dödstrött ut, men jag kände mig frågande inuti. ”Bara en, tror du det? Jag trodde det var typ fem timmar kvar!”

Så en brinnande jävla känsla mellan benen i några sekunder och så var den ute. Just då sa jag: ”Jaha, var det bara detta? Det kan jag tänka mig göra om.” För just då kom jag liksom bara ihåg de senaste tre minuterarna av mitt liv… Sen tittade jag ner mellan benen och såg en vitkladdig liten människa hållas upp mot mig. ”Åh, det blev en flicka! Och hon har hår!” Och genast blev jag världens lyckligaste! Hon lades på mitt bröst och började suga direkt. Jag var bara sjukt trött men Militärpappan grät av lycka och av lättnad. Klockan var 01.34.

På slutet hade tydligen bebisens hjärtljud gått ner och det blev bråttom att få ut den. Detta var inget jag förstod förrän efteråt. Jag var så fokuserad på att krysta och att gråta eller vad vet jag… De stod redo för att snitta när hon flög ut med ett plopp med navelsträngen runt halsen. En tryckte på magen, jag krystade, en drog i bebisens huvud, en höll mig i handen och sa att jag var världens bästa kvinna och en fanns någon annanstans där emellan och pushade mig att kämpa lite till! 

Vilka underbara och professionella människor! Alla var så fantastiska, genuina och härliga! All heder till dessa människor och för det enorma arbete de utför!

Och jag skulle ju få möta dem allihop i rätt så många dagar med flera tillhörande osannolika situationer, men det var inget någon av oss visste då…

Fortsättning följer.

Nu har vi haft en massa besök och själva varit bortresta hela familjen, så vi bestämde oss för att vara bara vi i helgen. Bara jag, Militärpappan, Elise och Vackraste hunden. Dagarna går så fort trots att i alla fall mina dagar är betydligt längre än förut! Hur går det ihop?

Jag äter Cetirizin, en tablett som motverkar allergi. BTW är jag inte allrgisk mot något enligt konstens alla tester, men om jag inte äter den så kliar det galet mycket i näsan, ögonen och efter ett par dagar även på hela kroppen, typ i handflatorna, i ansiktet och på fötterna… Jag är ett mysterium. Jag vet. Och jag är trött på det, tro mig. Äter jag en tablett Cetirizin om dagen så kan jag leva som vanligt, utan kli. Men, nu var det någon som efter två veckors amning kom på att man inte får äta den när man ammar… Så jag fick en annan medicin, Tavegyl. En sådan som man blir dödligt trött av. Jag har inte ork att bli tröttare. Inte nu, tänkte jag, och svalde en tablett igår.

Det gör jag inte om på ett tag, om jag säger så! Frågan är hur länge jag kan hålla mig? Jag får helt enkelt klia tills jag blöder, kanske till och med förblöder, för det var en otäck tablett, den där Tavegylen!

Jag sov typ hela dagen, kvällen och natten och var helt groggy den ”vakna” tiden. Jag var så trött och liksom borta att jag nästan grät för att jag inte orkade amma. Av natten kom jag knappt ihåg något alls, mer än att jag låg ner på sidan och ammade med Elise liggande i sängen. Jag vet inte hur mycket hon åt, för jag sov, var helt borta.

Känner även att min blodtrycksmedicin är för hög dos på för tillfället. Jag svimmar nästan av att resa mig upp när jag suttit eller legat ner. Jag vågar inte bära på Elise för jag är rädd att falla ihop och skada henne. Så, Militärpappan får ge mig henne när jag väl satt mig på plats. Säkrast så.

Får se om jag kan stå ut tills på fredag då jag har tid för kontroll av trycket, eller om jag går till vårdcentralen och sätter mig sönderkliad med alla 90-åringar för att få trycket taget redan på måndag. Lutar åt det.

Annars har jag blivit jävligt bra på att göra typ ingenting, måste jag säga. Kanske hade läkarna som gett mig mina medicindoser det i åtanke när de skrev ut alla dessa piller till mig… Man kan ju undra?.

Kanske skulle ta och skriva lite förlossningsberättelse i detta helt galna oväder som härjar utanför dörren. Det lär ju ta ett tag, för min journal från förlossningen blev till en hel pärm!

Känns som att jag äter ett kilo blodtrycksmedicin om dagen. Känns som att ingen har koll, att mitt tryck lever ett eget liv, som ingen förstår sig på. Ingen kan stoppa. Känns riktigt läskigt. Och ledsamt.

Fortfarande ligger blodtrycket på 190/110. Trots att jag då legat och sovit i fyra(!) timmar. Och innan dess legat och stirrat i taket minst lika länge. Och innan dess legat nästan blixt stilla i tre veckor! Med undantag för en förlossning på tre dagar då… typ.

De tar trycket. Ser oroliga ut. Tar trycket igen. Ibland igen en gång till. Sen ringer de läkaren. Efter en stund kommer de in med ännu en tablett. ”Ta denhär”. Också. Jag somnar.

Jag som trodde jag blev lite, lite bättre för varje dag fick idag ett bakslag som tog ganska hårt på mig. Mitt blodtryck hade plötsligt höjts till nästan 200/120. Och jag som bara ligger här!

Så istället för att slippa min svans (katetern) och få komma till BB, ligger jag nu kvar på förlossningen med ytterligare dropp i armarna och en massa mer medicin.  

Som tur är har jag Elise att titta på. Hon ligger på mitt bröst och sover så ofta hon kan, Hon är så underbar!

Hoppas på svanskupering imorgon istället då.

I onsdags morse strax efter halv två kikade hon ut. Världens finaste lilla flicka! Hon mår mycket bra!

Anledningen till att jag inte skrivit förrän nu och nu skriver så kort, är att jag ett par timmar efter förlossningen drabbades av ett krampanfall till följd av min havandeskapsförgiftning. Jag minns inte så mycket, men vaknade upp på intensivvårdsavdelningen med slangar överallt. Nu är jag tillbaka på förlossningen med Militärpappan och underbara lilla Militärbebisen! Jag har fortfarande sladdar överallt, med bland annat kateter och blodtransfusion.

Jag mår efter omständigheterna bra, men vi kommer att få stanna på sjukhuset ett tag till. Bland annat måste jag kunna stå på benen, en förutsättning jag nyligen tog för givet…

Förlossningsberättelse kommer. Lite senare. Men allt gick ju tillslut bra! Det tog lång tid då de satte igång mig redan i söndags… Det gjorde ganska ont. Det var sjukt slitsamt. Men definitivt värt det!

Tack för alla fina ord! Nu vet ni i alla fall lite…