Bild från helgens tävling Stockholm Brantaste

Strax efter klockan sju i morse var jag med i Sveriges radio P4 Blekinge där jag berättade om min satsning mot Kustjagaren. Ni som inte hörde mig live kan följa länken och lyssna där istället:

Militärmamman mot Kustjagaren

Välj därefter ”Lyssna”. Mellan tiden 1:15:40 till 1:28:00 hör ni mig.

Jag har flera inlägg på gång för jag har så mycket att berätta om men så lite tid att skriva på… Det kommer! Bland annat kommer jag snart ha en tävling för Karlskronabor.

Håll utkik! 

Maria, Jag, Lovisa och Ida.

Kvällen före Stockholm Brantaste frågade Ida vad jag hade för mål med loppet. Trots att jag vetat om att jag skulle springa ganska länge hade jag inget svar att komma med, för jag hade liksom inga referensramar. Ett vanligt lopp på en viss sträcka hade jag kunna både ana och hoppas på ungefär vilken tid jag skulle presterat, men i detta fall visste jag överhuvud taget inte vad jag hade att vänta.

Jag pendlade mellan oron att komma sist till att inte alls bry mig om vad andra skulle prestera och fick tillslut nöja mig med tanken att ha som mål att ta mig runt.

Med facit i hand är jag glad att jag inte tillät mig att spekulera mer kring min kommande prestation. Jag hade aldrig för mitt liv kunnat föreställa mig vad som väntade! Det var både längre och brantare backar än jag någonsin tagit mig uppför och fler än en gång under loppet förvånades jag över hur sinnessjukt tungt det kan vara att GÅ uppför en backe. Benen var möra, pulsen hög och jag kippade efter andan, som alla andra.

Jag sprang en del uppför men gick mestadels för att sedan springa nedför istället. Uppför sista backen sprang jag förbi folk som bokstavligt talat kröp på alla fyra upp och andra som slet tag i grästuvor för att ta sig snabbare framåt. Några gick till och med baklänges upp. Som sagt, jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta.

Efter målgång

Jag kom i mål och jag kom varken först eller sist. Jag kom i mål, något piggare än vad jag borde, men med en erfarenhet rikare: Alla backar jag hittills i mitt liv tränat i räknas inte längre till backar utan som små, små gupp. Om jag skulle få för mig att göra om detta nästa år kommer mitt mål vara att förbättra min tid. Det är ingenting jag kommer träna specifikt inför men det kan vara en kul utmaning att ha på tävlingsagendan som nästa år kommer vara mer gedigen än i år, frågan är bara med vad? Ida skrev ett tänkvärt inlägg om detta häromdagen HÄR.

Sammanfattningsvis: En kul upplevelse, en stor utmaning, en rejäl pannbensförstärkare och två ömma fotleder. Och träningsvärken från helvetet. I hela mig. 

När vi praktiskt taget åkt på ändan ner från målgången kom Ida med den briljanta idén att springa hem till Karlberg, en runda på ungefär nio kilometer. Jag hade kanske aldrig kommit på tanken själv… men jag är ju sällan sen att hoppa på en knäpp idé så vi sprang tillbaka genom Stockholm, pratade, tittade på utsikten och fick lite mer insikt i oss själva. Underbart!

 På väg hem genom Stockholm