Idag har vi varit på en stor gård här i Högsby och fått se på kor, kalvar och folk. Vi har ätit kanelbullar och druckit mjölk, ridit ponny utan hjälm(!), klappat kalvar och åkt tufftuff-tåg.
Såhär fick man se ut i den fantastiskt fina ladugården!
Vi åkte mini-tåg till gården och tillbaka. En upplevelse bara det!
Från jobbet. Nu tar jag helg!
Jag har ny telefon och är i fasen ”på vilken knapp svarar man?” Tur att jag har en hel helg framför mig! Kameran verkar cool i alla fall. Såhär blev det plötsligt när jag tog ett foto. Den tar både fram och bak på samma gång.
Samsung Galaxy S4 it is! Återkommer.
Igår var det alltså dags för Blodomloppet och det blev en fin kväll med trvligt sällskap och ett himla håll igång. Ett väldigt litet lopp jämförelsevis men vilket kalas! Jag måste springa fler lopp för det här var ju riktigt kul!
Men hur gick det då?
När vi stod vid starten gick jag iväg från mina vänner för att lättare kunna fokusera inåt. Jag hade bestämt mig för att göra det här på mitt sätt och jag brydde mig inte om någon annan i spåret. Det är fantastiskt skönt att kunna gå in i sig själv för att fokusera bland tusentals andra. Det tackar jag min mentala träning för!
Under hela loppet försökte jag hålla uppe tempot och Tokiga Idas ord malde i mitt huvud ”Våga springa med smärta”. Men smärtan kom aldrig och inte en enda gång på 10 km tvivlade jag på mig själv, på om jag skulle orka eller kände att jag var tvungen att sakta ner.
Jag sprang på och hade inte alls koll på någon kilometertid utan bara sprang. Och njöt! Visst kippade jag efter andan, men det ingår ju faktiskt! Med trehunda meter kvar till mål kom en oväntad backe som sög rejält i benen men jag kunde öka på ordentligt sista biten in i mål och kom in på tiden 50.56.
Väl i mål tog det bedömt två minuter och jag kände mig som vanligt igen. När går nästa start, ungefär. Det känns ju skönt inför min ”riktiga” tävling Kustjagaren, menar jag!
Jag är nöjd med min insats och kände att jag utmanade mig själv i att pressa kroppen på längre sträckor. Jag fick också bevis att min mentala träning fungerar och jag vågar lita på mig själv och min kapacitet. Att springa milen under 50 min känns som ett väldigt rimligt mål inom kort.
Att trycka ner tiden mot 48 minuter känns lite mer orimligt men det är ju precis så jag vill ha det, så det ska inte vara några problem!
Tack för allt stöd på Facebook och Instagram! Ni är fantastiska!
Ikväll ska jag springa Blodomloppet här i Karlskrona och vi är två lag från Team Militärmamman som ställer upp. Ett för varje distans som är 5 respektive 10 km.
Jag ska springa 10 km och jag är lite nervös. Mest för att jag inte har en aning om i vilket tempo jag kan springa en mil idag och just det vill jag så himla gärna få reda på. Som ni känner till löptränar jag men inte specifikt för att bli bra på 10 km. Jag ska springa och simma över 30 km om en och en halv månad och det är mot det min träning är riktad.
Min utmaning ikväll kommer vara att ta ut mig, att springa på och utnyttja trycket i steget. Jag kan lätt lulla runt över två mil i ett bekvämt tempo och tycka livet är fantastiskt, men att öka hastigheten och prestera en bra tid har jag inte lika lätt för.
Några menar att kvällens bana är missvisande då den är förskräckligt kuperad, främst de första kilometrarna. Själv tänker jag att vad tiden nu än blir så är det just på denna bana och just idag. Jag vet inte ens vilken tid som verkar rimlig men har ju mina önskningar. Och höga krav på mig själv.
Vanligtvis är jag fantastiskt duktig på att pusha andra att springa bra och tänka positivt och ikväll blir det en utmaning att bara ha mig själv att tänka på. Jag ska göra mitt bästa och springa mitt fortaste. Och så ska jag ha roligt!
Och så tänker jag lite såhär:
Det är bara 10 km.
Det må vara bekvämt för mig att springa en mil på 60 minuter. Att pressa ner tiden kommer kräva slit och pina.
Smärta är en högre form av njutning.
Nyutslagen bokskog, vitsippor och havslukt. Fina vänner, pigga ben och hela helgen framför sig.
Kan det bli bättre?!
Natten till idag bjöd inte på många timmars sömn. Tilia vaknade stup i kvarten och när hon väl somnat om ordentligt vaknade Elise strax efter fem. Som tur väl är händer inget av detta särskilt ofta. Elise lyckades somna om och jag själv hade ställt klockan på halv sex så jag kunde lika gärna stiga upp. Jag hade planerat för ett pass i simhallen innan jobbet men var inte störtsugen direkt efter en krånglig natt. Jag tänkte:
– Kommer jag bli piggare av att sova 20 minuter till? Svaret blev Nej.
– Kommer jag vara nöjd med mig själv efter träningspasset? Svaret blev Ja.
Så jag steg upp och åkte in till simhallen och simmade tusen meter crawl som jag bestämt mig för. Det gick både snabbare och lättare än vad jag förväntat mig så det var med lätta steg jag gick ner till jobbet sen.
Ikväll har jag hållit Crossfit Anywhere-pass på Lok&Motion och hade med mig cykeln för jag har ont i ena foten då jag antar att den är lätt överansträngd och behöver vila från löpning några dagar. Fast jag kände mig tillräckligt bra för att våga ta utmaningen att springa på den och det gick fint. Hoppas det även gäller imorgon!
Man ångrar aldrig ett träningspass. Eller två. Eller hur?!
Det bästa med att jobba igen är nog ändå att få komma hem till barnen efter en dag på arbetet. Mina fina, fina flickor!
Elise plockar blommor från alla rabatter i trädgården och ger stolt till mig. Tilia envisas med att gå ner för trappan från altanen som en vuxen människa, rätt ut sådär. Och så stupar hon med huvudet före… ”Rumpan först-taktiken” biter inte på henne.
Idag åt vi middag på altanen och det var rester från igår så allt gick snabbt och smidigt, skönt! Tilia somnade sedan utan ett ljud men Elise var det värre med. Hon höll på att böka, byta kläder och vrida och vända på sig i två timmar(!) innan jag slutligen fick henne att slappna av helt genom att smeka henne på ryggen i tjugo minuter. Fast det var bara mysigt för mig. Hon lär dock vara trött imorgon. Jag antar att hon somnade under vilan på förskolan idag, men det brukar bara hända någon gång i veckan och räta ut sig ganska snabbt som tur väl är.
Har ni sett vad vackert det är i naturen nu med alla vitsippor? Där jag brukar gå med Undra är det som stora hav av vita blommor. Överväldigande!
Under eftermiddagen passade jag och ett par killar från jobbet på att springa första delen av banan till Kustjagaren. Hela tävlingen startar med den längsta löpningen och sträcker sig från Torhamns udde till Stora Hammar brygga. 8,2 km är sträckan och vi sa att vi skulle springa i ett 6-minuterstempo ungefär.
Nu blev det lite snabbare och jag kan ta på mig en del av skulden:
1. Jag kände mig pigg i benen(?!)
2. Jag hatar att ha folk framför mig när jag springer.
3. Mitt sällskap idag var snabbare än vad jag är van vid och då hängde jag på helt enkelt.
Det var skönt att känna att jag kunde hänga med och att jag hade växlar att leka med. Förbannat fin utsikt delar av banan gör ju inte det hela värre precis. Det är som jag brukar säga, vi bor i en redig idyllajävel! Vad som däremot gjorde det hela värre var att jag blev påmind om att jag i slutet på juni kommer springa här iklädd våtdräkt, badmössa, simglasögon, snorkel, ryggsäck och kanske dolme.
Så jag bestämde mig ganska snabbt för att sluta tänka på det under dagens löptur.
Idag sprang vi på helt enkelt och ökade något för varje kilometer. Det hela slutade med att vi hade hållit en snitthastighet på 5,13 min/km. Jag är nöjd!
Killarna står på bryggkanten där vi ska slänga oss i vattnet för att simma de drygt 800 meterna över till Möcklö. Vi hoppas på medvind, tidvis duggregn och mulet väder.
Ännu en härlig dag på mitt underbara arbete!
14 = Antal trappsteg upp till mitt tjänsterum.
25 = Ungefärligt antal centimeters höjd på varje trappsteg.
100 = Antal procent av förstagångsbesökare som kommenterar trappans överjävlighet.
140 = Antal graviditetsdagar jag gått baklänges upp för denna då magen varit i vägen för de kliv som krävs.
Det är på rövarna man ser vilka som arbetar på vår sektion!
Vilken helg jag har haft! Så skön med fint väder, härliga vänner, god mat, tuff träning och tid att bara vara här och nu.
I fredags kom Vackebästis och vi sprang Verkö-sträckans del av Kustjagarebanan under kvällen. Vi testade att springa med snodd och fick uppleva både hur mycket det faktiskt hjälpte den som blev dragen och hur lite det krävdes som extrainsats av den som drog. Vi fick också uppleva exakt hur ont det gör att få ett gummiband smäckt mot ljumsken när man ivrigt knytit en knyt istället för att slå en riktig knop.
Inget är så bra för minnet som en stark upplevelse…
Under lördagen laddade vi med frukost i solen på altanen innan det var dags för Veckans backpass med Team Militärmamman. Vi blev sex tuffa tjejer som sprang tillsammans och började en liten bit upp i backen för att sedan fortsätta springa och runda utkiksplatsen för att öva kroppen på att fortsätta springa efter krönet, då det annars är ganska vanligt att man istället stannar och dör i en hög, ni vet. Fem gånger gjorde vi detta för att sedan gå ner till backens absoluta början och springa i en kortare och brantare backe med lite längre utplaningssträcka efteråt, ytterligare två varv.
Ett tungt pass men med fem härliga tjejer runt sig fanns det alltid någon att tävla med. Vi är så bra på att peppa och pusha varandra att man blir alldeles varm och glad kroppen!
Väl hemma bytte vi om och så åkte Vackerbästis och jag till stan för att äta sushi, strosa omkring, shoppa lite och fika. En fantastisk eftermiddag utan stress och massa sol! Jag sliter ju inte direkt ut mina vanliga kläder, just för att de för mig är ganska ovanliga… Uniform på jobbet, träningskläder några timmar på det och sen kanske ett par mjukisbrallor och ett linne innan jag somnar…
Vi kom hem igen strax efter fyra och slängde genast i oss en Skyr var som mellanmål innan träningskläderna åkte på igen. Dags för ett lugnt löppass för att varva ner, motionera hunden och filosofera lite. Vi sprang ut till Fäjö och kollade var en simsträcka på Kustjagarenbanan låg någonstans. Rundan blev ungefär 9 km och vi sprang i sexminuterstempo och babblade ikapp om allt möjligt. Ett promenadsällskap som mötte oss kommenterade att vi verkade ha himla trevligt, och det hade de precis rätt i!
En snabbfix efter det och vi var festfina för en middag på Montmartre med Läkaremamman och hennes kollega. Maten var god och sällskapet trevligt och till råga på allt fick vi skjuts. När vi kom hem strax efter tio kom Militärmamman Sofia hit och sedan satt vi uppe och pratade till halv två(!). Så ovant nu för tiden att det nästan kändes lite busigt!
Både Vackerbästis och Militärmamman Sofia sov över och efter en god frukost kom två mammor till hit vid nio och tillsammans körde vi cirkelträning på baksidan. Underbar start på dagen och ett skönt avslut på träningshelgen då jag strax därefter blev ensam med Vackraste hunden igen.
Tio timmar i ensamhet innan familjen kommer tillbaka hem och jag både njuter och längtar på samma gång!
Här får ni passet från morgonens trädgårdsträning:
Vi värmde upp och sedan körde vi 10 burpees innan vi inledde med Block ett. Vi körde två varv på varje block och efter dessa två varv sprang vi runt lekparken innan vi påbörjade nästa block. Passet tog ca 40 min.
Block 1:
Armhävning med vridning (upp som i sidoplanka)
Dips mot altandäck
Enarmsbröstpress på pilatesboll
Djupa knäböj och baksida axel i TRX
LÖPNING runt lekparken i högt tempo, ca 400 meter
Block 2:
Jägarvila med bicepscurl (viktplattor)
Plankan i TRX medbenindrag
Höftlyft på ett ben
Axelkombination (viktplattor)
Rygglyft med viktplatta i cirkel
LÖPNING runt lekparken i högt tempo, ca 400 meter