Elises bästa kompis fyller tre år idag och eftersom hans föräldrar jobbar sent har vi varit inne i stan och köpt en tårta på Gylles. För även om det är kalas först till helgen vill vi fira idag med! Sen att jag glömde Visakortet och fick ringa Morfarn… ja det är ju en helt annan historia. Tack Militärmorfar!
Elise kom tassande in i mitt sovrum i natt och jag var så fruktansvärt trött så jag lät henne ligga kvar. Hon fick ta Militärpappans plats och så passade jag på att gosa och krama på henne lite extra. Det hör inte till vanligheterna att hon ens vaknar på natten annars. Klockan halv sju vaknar jag av att hon ligger och blåser in luft i min öppna mun och det enda jag tänker på är alla läskiga dagisbaciller som liksom hoppar rakt in i mig!
Efter extra noggrann tandborstning och dubbla vitamintabletter lämnade jag henne på förskolan och har spenderat resten av tiden fram till nu med att försöka mata Tilia som plötsligt bara ska äta själv. Så jag fintar henne med allt möjligt och efter kladd och skrik och mera kladd sover hon sin förmiddagsvila nu. Människa vilket humör den lilla ungen verkar ha. Lik sin pappa! (Hehe, not.)
Nu ska jag hoppa över lite ursäkter. Känner att jag har energi till det idag!
På lördag är det dags för den årliga Kustflottans bal och vi ska såklart dit även i år. Förra året var jag gravid i slutet av sjätte månaden och så är ju inte fallet den här gången. Det innebär både att jag kommer kunna dricka vin till maten och känna mig finare i min klänning. Och förhoppningsvis slipper jag kissa i gräset på en iskall och blåsig ö-jävel med!
Kustflottans bal 2011. Gravid i månad sex.
Jag har provat mina klänningar och tre av fem är för STORA! Så synd! Min gröna klänning som är uppsydd till mig för min studentbal är lite väl åtsittande runt magen för att jag ska kunna känna mig bekväm, vi ska ju liksom äta hela kvällen med. Dessutom var jag hiskeligt smal just vid studenten men kände mig själv väldigt tjock. Hur störd i huvudet kan man vara?! Älskar den visdom mina snart 32 år har gett mig och skulle inte byta bort den för något i världen!
Ett kort på ett kort… Därav suddigheten. Studentbalen år 2000.
Återstår gör en klänning och det var ett par år sedan jag använde den så det passar fint. En en enkel blå variant som jag tänker ha silvriga accessoarer till och håret har jag inte riktigt bestämt hur jag ska ha ännu men det lutar åt något lockigt som hänger ner lite baktill. Hur man nu får ihop det?!
Självklart ska ni få hänga med mig på bal genom inlägg i bloggen!
Äntligen har vi tagit oss förbi alla måsten och nej och inte ork och andra ursäkter och tagit tag i lite småprojekt i huset igen. Militärpappan lade ungefär tre timmar i helgen på att sätta upp en lampa där allt med el och knappar och proppar inte stämde. Jag är fascinerad hur han orkar! Själv kan jag kämpa för att gå ner 30 kg på 8 månader men att försöka sätta upp en lampa i tre timmar hade jag aldrig haft energi och tålamod till!
Visst är det skönt att vi är olika?
Flera lampor har satts upp i huset och nu när de väl sitter där är det ju en omöjlighet att tänka sig att vi ens klarat leva utan detta lyse i flera år! Lampan på bilden köpte jag två av och de ska hänga i det stora fönstret i vardagsrummet men det var visst en massa saker om skulle åtgärdas där först. Nu hängde jag en av dem i sovummet istället och en dimmer till den och där får den bo. Tänk att vi levt utan den också så länge!
Vi (läs: jag) har en hel del målningsprojekt på gång också, av möbler. Jag ska bara tränga mig förbi alla dessa ursäkter jag skrev om nyss, så ska ni snart få se hur fint det blir här.
Heja mig!
Idag tog jag tag i det lilla projektet att åka till Maxi med barnen. Elises medicin mot förkylningsastman hade tagit slut och Tilias blöjor likaså. Oundvikligt att leva utan. Eller jo, Elises medicin var inte slut, bara puts väck! Den försvann spårlöst när vi var på middag hos Finaste grannen igår och hur jag än vände upp och ner och in och ut på både min väska, våra kläder och hela deras hus så fanns den verkligen ingenstans! Jävligt störande, för jag såg den fem minuter tidigare…
Vi åkte till Maxi och köpte det vi skulle och lite till och så glömde vi lite med såklart, men inte medicin eller blöjor. Pjuh! Jag stoppade ner mina små ugglor i en vagn och allt gick bra! Elise hjälpte mig att plocka ner allt i påsen och försökte bara slänga sig ut ur vagnen ett par gånger, för hon ville helst av allt gå själv.
När vi handlat klart fick flickorna åka i bilen utanför och det var uppskattat! Kanske mest av Tilia som fick åka med för första gången. Ungen stod upp och höll i sig i ratten! Hon som inte kan stå, typ.
När jag satte tillbaka Tilia i vagnen såg Elise sin chans och stack iväg i en väldig fart. Jag hittade henne vid en ”pytteliten vagn”, som hon själv kallar dem och den skulle hon köra race med. Eftersom det är det bästa hon vet och vi hade all tid i världen så hängde Tilia och jag efter henne där hon gick snabbt och okontrollerat i gången utanför alla affärer och hälsade på alla hon mötte. Sen stannade hon till vid frisören och talade om att hon minsamm klippt sig där och nästa stopp var fiket där hon hade fikat. ”Mamma, fika nu?”, frågade hon med huvudet på sned och så fick det bli! En mycket bra idé för Tilia skulle ändå äta lunch. Ja, och hur det gick att äta lunch har ni ju redan läst om.
När vi skulle ställa tillbaka den pyttelilla vagnen satte jag den pyttelilla ugglan i den och Elise körde runt henne en stund. Sen ställde hon den pyttelilla vagnen med den pyttelilla ugglan utanför en butik och gick fram till mig några meter bort. Hon tog mig i handen och sa ”Nu mamma och Is åka hem”. Tilia skulle visst stanna där i sin pyttelilla vagn och ingen av ugglorna verkade det minsta bekymrade över det!
Tillslut fick jag med mig båda barnen hem och lite senare kom Finaste grannen över på middag och alla fyra barn vände totalt upp och ner på huset. Men det var det värt! Vi hjälptes åt att plocka upp det värsta och när de åkt somnade Elise på mindre än fem minuter. Tilia somnade med hårt, fast en och en halv timme senare.
BTW så jag är ensam hela veckan med barn och hund för Militärpappan är på sjön igen. Men hey, fem dagar känns ju som en piss i Mississippi!
Kycklingsallad och en klick tatziki. Hann äta tre kycklingbitar innan Elise rymde för femte gången och Tilia ätit klart. Så trevligt kan det vara att äta lunch ute ensam med två ugglor! Pjuh! Bad om en doggybag för första gången i mitt liv, så äter jag upp den hemma istället!
Förra veckan åkte jag och barnen till Landet för att hänga lite med Övermormor och Övermorfar. Undra var såklart med och sprang lös på ängarna och i skogen. Elise hjälpte Övermorfar att hämta potatis från jordkällaren.
Vi gick en bit i skogen och Elise är så duktig på att gå själv och verkligen kämpa sig över stock och sten! Kan man få hålla handen är det ju bara extra mysigt!
Övermorfar hade samlat dagens fångst av möss på en sten för andra hungriga djur. Elise var fascinerad!
Vi hittade massor av slånbärsbuskar, så kanske blir det någon flaska saft eller två framöver.
Älskar tapeten i trappen!
När jag planerade in förmiddagens cirkelträning med Team Militärmamman härom dagen hade jag alldeles glömt bort att jag och Läkaremamman skulle köra ett pass under söndagskvällen. Fast jag är sällan den som bangar för ett extra träningspass och vi bestämde oss för att springa en runda när barnen somnat. Vi sa inget om varken längd eller intensitet så när vi möttes upp strax efter åtta hade jag en runda i huvudet som jag tänkte att vi kanske skulle springa. Fast lite beroende på hur vi kände oss.
Jag har aldrig tidigare sprungit just där och visste därför inte hur lång rundan var, bara att det nog var en ganska bra bit. Jag sa inget till Läkaremamman utan vi bara sprang på och kände oss pigga. Vi pratade passet igenom för vi har inte setts på flera dagar och då har man ju en del att ta igen och prata ikapp, ni vet. På så sätt var det ju bra att rundan var en bit, menar jag!
När vi avhandlat de viktigaste världsproblemen (inhandling av vinterjackor, förskoleplatser, inredning och träning) var vi plötsligt hemma och hade sprungit 11 km. Hur oväntat var inte det då?! Klart vi var svettiga men inte trötta, varken i benen eller flåset och med samma sällskap hade jag lätt kunnat springa samma runda ett varv till på studs!
Jag kan inte låta bli att undra hur snabb jag egentligen är nu?.
Liksom utan att direkt ha gått in för det. Och följdfrågan blir ju då hur snabb jag kan bli? Svaren kommer med tiden. Den som lever får se!
Trots sen annonsering blev vi ett helt gäng tjejer som träffades för att träna klockan tio på Västra Mark idag. Kan man börja dagen bättre än att få svettas ihop i novemberrusket med massa snabba och starka mammor eller?! Extra roligt att ett par nya deltagare dök upp! Idag stod det cirkelträning på schemat och det innebär ju att precis alla kan vara med, även höggravida, vi anpassar bara vissa övningar då.
Höftlyft funkar superbra att göra som höggravid!
Vi körde tre block med tre övningar i varje några varv och mellan blocken sprang vi 400 meter (ett varv runt banan) i ett hiskeligt tempo! Jägarvila, snabba steg mot trappsteg, dips och utfallsgång var några av dagens övningar! Och sammanlagt blev det fyra snabba varv runt banan!
Det visade sig att en supersnabb mamma tidigare tävlat i bland annat 800 och 1500 meter. Vilket tillfälle att få tips och råd om löparteknik och snabbhet!
Tack för en härlig kickstart på dagen!
Tack för all pepp och alla fina kommentarer jag fått under dagen efter att jag publicerat före- och efterbilder på Militärmammans Facebooksida! Nu var det lite av misstag att de hamnade där, eller i alla fall att det blev så synligt, men det förde med sig en hel del bra saker, som nya läsare, fina kommentarer och flera som vill veta hur jag gått tillväga. Därför ska jag nu svara på det här. Jag är ju inte ”klar”med kroppen ännu och därför känns det lite märkligt att skriva om ”mitt recept”. Samtidigt som jag känner stolthet och glädje över att lyckats nå såhär långt på så pass ”kort” tid så har jag en bra bit kvar innan jag känner mig nöjd.
Det är väldigt roligt att jag kan inspirera andra att på ett sunt sätt bli av med sina extrakilon och bara det gör det värt att de som vill kan se bilder på mig nästan utan kläder!
För er som inte vet har jag två barn, Elise 2 år och Tilia 8 månader, det är 20 månaders mellanrum mellan flickorna. Innan jag blev gravid med Elise var jag i mitt livs form på det sätt att jag var snabb, smal och kunde springa långt. Jag tränade långt in i den första graviditeten, tävlade t ex i ett motionstriathlon på jobbet i graviditetsvecka 31, men fick havandeskapsförgiftning och åkte in och ut på sjukhus för att de sista veckorna bli inlagd med sträng vila. Jag åt ungefär som innan jag blev gravid, alltså ganska så allsidigt och som de flesta men gick upp 30 kg under dessa nio månader. Och som jag hatade det! En svår förlossning och många komplikationer senare var jag trots allt igång ganska så snabbt och började med barnvagnspromenader och styrka med kroppsvikt som motstånd, efter inrådan från Lofsan. Efter ett halvår anlitade jag en Personlig Tränare på gymmet och lyckades totalt gå ner 25 kg innan jag blev gravid igen när Elise var 10 månader. Min kropp förändrades på det sätt att jag i och för sig vägde fem kilo mer än innan graviditeten och var inte längre lika smal och snabb men däremot mycket starkare och med med muskler än innan. En kropp som passade mig bättre!
Graviditet nummer ett i vecka 31. Målgång motionstriathlon!
Ett år senare. En månad innan jag blev gravid igen.
Andra graviditeten åt jag, såklart med vissa undantag, väldigt bra och tränade i princip till samma dag jag födde Tilia. Trots detta gick jag åter igen upp 30 kg! Mycket frustrerande men jag kände att jag trots allt gjorde mitt bästa. Det blev min drömförlossning och redan dagen efter kunde jag knipsa av strålen när jag kissade, kändes helt otroligt! När Tilia var två dagar gick jag min första barnvagnspromenad på 45 minuter och sedan var jag igång!
Ni hittar all min träning under fliken ”Träningsdagbok” högst upp i bloggen.
BF+10 och jag vägde nästan hundra pannor…
Med trettio kilos viktuppgång hade jag en del att ta tag i och jag var tidigt i graviditeten fullt beslutsam om att jag skulle lyckas. Jag har alltid varit intresserad av träning och kost och slukade all information jag kom åt. Jag sparade alla bra artiklar och blogginlägg på min dator så jag enkelt skulle kunna ta fram och titta på om jag kände mig vilsen. Lofsan har jag följt nästan från start och hon är den som avsevärt satt mest prägel på min träning idag. Jag älskar hennes sunda tänk, tydliga förklaringar och ärliga rättframhet! Hon har en stor del i att jag lyckats ta mig såhär långt. Hon och alla underbart peppande och opretentiösa brudar i Lofsans challenge på Facebook!
Mina trettio kilo har jag gått ner på ett sunt, balanserat och hållbart sätt. Inga radikala dieter, ingen viktklubb och ingen hets. Jag har varken ätit proteinpulver eller dragit in på kolhydrater efter lunch. Min framgång har legat i framförallt tre saker:
Bra kostval, mycket och varierad träning samt ett tjockt pannben!
Jag listar nedan de saker jag valt att fokusera på inom de olika områdena: Kost, träning och så den mentala biten, pannben! På ett ungefär har det sett ut såhär:
KOST:
- Jag äter sex mål mat per dag. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmat. (Jag gör veckomatsedel och veckohandlar).
- Dricker minst två liter vatten per dag. (Ser till att alltid ta ett extra glas per måltid för att säkerställa att jag får i mig det jag ska)
- Till varje mål äter jag mycket protein. (Ökar enkelt genom att t ex blanda ut yoggin med kesella, ha i en extra äggvita i någon smet eller äta kesella till sås)
- Jag äter kolhydrater till alla mål men i stort sett aldrig bröd, pasta, potatis eller ris utan mest quinoa och kamutvete. (Koka med lite buljong och det blir supergott! Mer protein och långsammare kolhydrater),
- Jag tillåter mig att äta godis eller annat onyttigt fredag och lördag kväll. (Jag håller mig till kvällarna och äter i begränsad mängd. Jag slutar när jag är nöjd, inte när jag nästan spyr).
- Jag ser till att det alltid finns följande hemma för att undvika panik-intag av mat: Kyl: Ägg, Kesella 1%, Keso, Äpplen samt babyspenat . Frys: Hallon, Kycklingfilé, Wokgrönsaker och Nötfärs. Skafferi: Nötter, Quinoa och Kardemumma.
TRÄNING:
- 3-4 Styrkepass i veckan al’a Lofsan. Det vill säga mest superset- och trisetövningar i blockform med pulshöjare. (Lägger upp nya pass inför varje träning på gymmet och älskar det! Tränar ganska ofta hemma. Många av mina pass hittar ni under flikarna Träning eller Träna hemma).
- 1-3 Löppass i veckan. (Oftast runt 40-60 min i lite värre än behagligt tempo eller fartlek).
- Powerwalks med hunden eller vagnen eller båda två ca 3 gånger i veckan. (40-90 min).
- Plankan så ofta jag har energi och kommer ihåg. (Blir ett par gånger i veckan utöver dem jag kör i styrketräningen).
PANNBEN:
- Jag ska klara det! Inga tvivel.
- Det som inte dödar – härdar!
- Jag har fotat mig själv med jämna mellanrum för att kunna se skillnad med ögat.
- Jag har vägt mig till en början en gång i veckan vid samma tidpunkt och senare en gång i månaden då jag märker att min kropp samlar på sig en hel del vatten beroende på var i menstruationscykeln jag befinner mig.
- Jag har mätt mig med hjälp av måttband.
- Jag har inte haft några förbud. Med det menar jag inte att jag tillåtit mig att ge vika för att jag vill ha choklad. Jag har för det mesta lyckats stå emot. Är det något utöver det vanliga och jag känner att jag bara måste ha t ex choklad, ja då har jag ätit det och så kommit igen dagen efter. Men det kan inte hända särskilt ofta, som ni förstår.
- Jag hänger mycket inne på Lofsans challenge och låter mig inspireras!
- Jag har startat en träningsgrupp för mammor i Karlskrona och har snabbt växt till ca 130 medlemmar! Där håller jag ungefär ett pass i veckan.
- Jag läser många bra och inspirerande bloggar.
- Jag har blivit Mamma/Baby-instruktör på Lok&Motion, Karlskronas ledande träningscenter.
- Jag tränar ofta tillsammans med en vän och springer eller PW:ar med hunden.
- Jag kör min egen grej. Jag känner mig själv och min kropp och vet vad som fungerar för mig och vad jag mår bra av. Jag lyssnar inte på folk som höjer ett varningens finger för att de tycker att något som jag gör är fel, om det inte är från en person som jag vet är fullt medveten och kompetent.
- ”Ihärdighet är det som skiljer de som lyckas från dem som misslyckas” (Lofsan)
- Jag lyssnar på min kropp och sätter hälsan framför allt!
Som ni märker är det inget hemligt super-recept som döljer sig bakom min framgång att bli av med de 30 kg som den senaste graviditeten gav mig. Kan jag så kan du! Mitt mål är att komma i mitt livs form och där är jag nog inte ännu, även om jag är starkare än någonsin! Jag vill tighta till kroppen ytterligare, bygga fler muskler, tappa mer fett och forma framförallt mina ben. Jag kommer att fortsätta med ungefär samma upplägg eftersom det gett mig framgång hittills och ändra i mina vanor först när kroppen slutar att utvecklas åt det håll jag önskar.
Därför känns det extra skönt att ännu inte behövt ta till kort som att rensa bort fler kolhydrater eller noggrant räkna energiintag ofta. Jag kommer kanske behöva dem nu mot slutet, vem vet?!
