Urk, vad jag inte längtar efter att komma tillbaka till jobbet igen efter dessa tre veckors julledighet. Jag har helt enkelt ångest. Inte vanlig jobbångest att allt är trist eller vad det nu kan vara, utan klädångest. Min mage spänner nu så att jag inte kan använda vanliga byxor längre, så här har jag struttat runt i mysbrallor och mammabyxor hela julen, vilket innebär att jag måste fortsätta med detta även på jobbet om en vecka, då magen troligen spänner ännu mer.
På mitt arbete har vi arbetskläder, i form av uniform och den är, precis som vanliga kläder, såklart inte anpassad att kunna gå gravid i. Men, hör och häpna, vi har faktiskt en speciell mamma-uniform med plats för magen! Så innan julledigheten startade var jag på förrådet för att beställa en sådan, så jag skulle kunna jobba precis som vanligt även 2010.
Kvinnan på serviceförrådet talade uppriktigt om för mig att den uniform jag kom för att hämta ut var en beställningsvara och kunde ta ett tag innan den kom hem. Så, under väntetiden som kunde ta månader (!), för att slippa gå utan byxor, bestämde jag mig för att byta in mina vanliga uniformsbyxor till någon storlek större. Det borde fungera ett tag, tänkte jag optimistiskt.
Såklart är storlekarna inte desamma som i vanliga kläder, så det tog ett tag innan jag äntligen hittade ett par byxor som passade min ständigt växande mage (och rumpa!). Men. Eftersom vi inte är särskilt många kvinnor i Försvarsmakten, så var även de en beställningsvara. Förhoppningsvis var väntetiden bara ett par veckor. Kvinnan på förrådet erbjöd mig att låna ett par herrbyxor så länge. Snällt. Jag provade, utan den minsta tanke på att jag kanske inte alls ville gå runt i herrbyxor igen. För det var nämligen inte så länge sedan det kom ut uniform i damstorlekar i Försvarsmakten, så den mesta av tiden gick vi alla runt i kläder anpassade för män. Mer om det en annan gång, här finns mängder att skriva!
Hur som helst satt herrbyxorna förskräckligt! Både fult och obekvämt på min numer extremt kvinnliga kropp. De satt tight över höfterna, men hängde i rumpan och framtill fick jag plats med ett mycket stort paket, för att inte säga en hel julklappssäck! Och där ska man stå framför truppen och se seriös ut! Det går ju inte, det förstår vem som helst.
Jag gick ut från provrummet med herrbyxorna på till den väntande expediten som tittade frågande på mig. Jag utbrast ”Såhär kan jag ju inte gå runt, jag ser ju ännu värre ut såhär”. Det hade kommit in en ganska högt uppsatt äldre officer i lokalen som hörde mitt uttalande och han kontrade med ”Ännu värre? Det var ju bra självförtroende den unga damen hade!” Jag, som redan var störtless på det dåliga sortimentet, på att vara kvinna och att vara gravid – i Försvarsmakten, snäste snabbt tillbaka ”Prova ni själv att gå i damkläder i ett par år, så kan vi se hur ert självförtroende är efter det!” (Som ni märker är jag inte särskilt grad-kåt och just nu orkade jag faktiskt inte bry mig).
Tillbaka i provhytten drog jag en snabb resumé för mig själv av vad jag varit med om och vad jag egentligen stod för. Var det viktigast för mig att vara alla tillags, att gå runt i herrkläder för att följa reglerna eller var det viktigare att behålla min värdighet och respekt för mig själv. Det sistnämnda vann. Gött! Jag beslutade mig för att gå civilklädd tills dess att mina byxor var levererade och hade någon någonting att säga om det, så fick jag väl ta det då helt enkelt.
Och det var det ju. Såklart!
”Ska inte du hålla lektion nu? Frågade Förlegadechefen mig där jag stod i min civila utstyrsel med en turkos halsduk som pricken över i:et. ”Jo, jag är på väg dit nu”, sa jag och började gå. ”Men, ska du hålla lektion sådär”, utbrast han både nedlåtande och frågande på samma gång. ”Syftar du på min piffiga halsduk”, frågade jag i farten och han svarade ”Ja, bland annat”. Jag gick tillbaka mot honom och sa, utan att tveka och med glimten i ögat, som det var (nästan).
”Såhär ligger det till: Jag har blivit så tjock att jag inte kan ha min uniform längre. Jag har varit på förrådet och beställt en ny, men det tar ett tag innan den kommer. Så jag blev faktiskt erbjuden att låna ett par herrbyxor så länge, men då tänkte jag: Hade Förlegadechefen gått i dambyxor i ett par veckor i väntan på sina egna och jag kom snabbt fram till svaret att du inte hade det. Och då tänkte jag att jag bannemej går i civila kläder tills mina nya kommer”. Jag sträckte på mig och tittade med fast blick på honom. Då sa han efter några sekunders tystnad ”Det tycker jag verkligen att du gjorde rätt i” sen skrattade han lite nervöst, men verkade faktiskt uppriktigt road.
Så nu har jag lagt ribban och gubbarna accepterar att jag går civilklädd tills mina kläder anländer, de kommenterar i alla fall inte min outfit så jag hör det. Ändå har jag ångest för att komma tillbaka till jobbet om en vecka. Mest för att om min nya uniform har kommit, så förstår jag ju att den i alla fall inte kommer att vara lagom längre, den heller. Det är då fem veckor sedan jag beställde den på förrådet. Och på fem veckor i en graviditet händer det en hel del med kroppen, speciellt över jul.
Så, om jag spånar framåt i 2010 kan jag se mig själv i civila kläder tills vår någon gång. Jag spår även att det finns många som kommer att reta upp sig på detta, att jag kommer få oräkneliga kommentarer om min högst opassande klädsel och att jag själv kommer att bli road men tillslut urless och mycket uppretad. Jag spår även att jag kommer att ställa till med ett jäkla liv och kräva fram att uniformer anpassade för gravida kvinnor finns tillgängliga på förbanden. Vidare ser jag att detta i sig kommer att reta upp en mängd gubbar, som inte blir det minsta roade utan tycker att vi ska lägga pengarna och energin på något viktigare än gravida officerare.
Jag ser fram emot 2010!
