Idag har jag varit ute och marschat för att bedöma en lektion, en del av mitt jobb. Detta innebär, för er som inte är militärer, att man går en sträcka (ofta ganska lång) i samlad trupp med lättare eller tyngre packning. Tempot som ska hållas finns uppstyrt i en bok och det handlar om ett visst antal steg i minuten. Hur som helst, med hänsyn till min graviditet, tog jag inte med särskilt tung packning, utan endast ett par kilo. Vi marschade i tre timmar och tempot var till en början ganska högt, men överkomligt. Tyvärr småpratade soldaterna lite mycket, vilket vi ju alla vet betyder att tempot är på tok för lågt.., så befälet (som inte var jag) bestämde sig för att öka hastigheten. Inte bara lite. Utan mycket!
Jag hängde på så gott jag kunde, vilket innebar i precis samma hastighet som alla andra, icke gravida 20-åriga killar. Efter ungefär 2,5 timmar började det bli riktigt jobbigt att trampa och halka runt i snömodden med sjukt stark motvind och allt horisontellt snöande. Plötsligt fick det här med uppnäsa en helt ny innebörd för mig, då det praktiskt taget snöade rakt in, upp i min näsa! Jag var riktigt trött och började känna mig skakig och kallsvettig, så som jag inbillar mig att diabetiker känner när de saknar insulin. Men vad skulle jag göra åt det? Att bryta finns liksom inte som valbar knapp att trycka på i min hjärna, efter alla prestationsinriktade år i detta utmanande yrke! Men så har jag ju aldrig varit gravid innan heller…
Efter tre timmar var vi nästan framme vid vårt slutmål och jag tog mig själv i kragen och sa till killen som gick bredvid mig att jag inte mådde särskilt bra så att jag viker av här, så ses vi inne sen. Jag såg den gröna masken av soldaterna på rad försvinna bort över krönet och med ens kände jag hur alla krafter bara rann ur mig. Kändes som att jag inte hade en gnutta ork kvar, men var fortfarande 400 meter bort från närmaste hus. Nu vet ju alla att när man tror att kroppen är död, så har man 70% kvar att ge… Fast nu kändes det som att militärbebisen slukade upp 50% av dem, så på resterande 20% tog jag mig stapplande bort mot stabshuset (där alla höga chefer sitter).
På vägen dit mötte jag tuff-bästis som var sjukt stressad till frissan, men som stannade upp och tittade med stora oroliga ögon på mig och sa att du ser ut att typ dö snart, vad har hänt? Har du något ätbart, undrade jag och tuff-bästis gav mig ett sockerfritt tuggummi som var det enda hon hade. Jag staplade vidare och nådde tillslut stabshuset. Väl där skulle jag upp tre våningar. Via trappor (inga handikappade arbetar i Försvarsmakten, så vi har liksom inga hissar. Inte många gravida jobbar där heller, för den delen…) Jag fick sätta mig och vila i trappen tre gånger för att orka ta mig upp till mitt mål: Höga chefernas fikarum! De har alltid den finaste frukten, typ vindruvor och annat sött, som jag var tvungen att få i mig nu. Jätte-nu!
Jag stapplade ensam in i det tomma chefs-fikarummet och kastade mig, med de sista krafterna jag hade kvar, över en bit kardemummafläta med pärlsocker på. Där efter tryckte jag ner en banan och ett päron i ilfart och fortsatte med müssli från ett paket jag hittade i en hylla. Men det räckte inte. Jag var fortfarande darrig och yr och kollade därför in i kylen. Där stod en fruktyoggi, sprängfylld med socker såklart, och jag hällde i mig ett par deciliter. Först nu mådde jag bättre!
Med något dåligt samvete men på betydligt stadigare ben gick jag sedan raka vägen in på jätte-chefens tjänsterum och erkände mina synder, om han (såklart är det en Han) möjligtvis skulle råka höra nåt ramaskri dagen därpå när någon upptäcker att halva yoggin är slut. För någons var den ju. Inte min. Han tyckte att jag skulle åka hem och efter ett tag kom militärpappan och hämtade mig.
Nu har jag så evinnerligt ont i magen. I livmodern, där militärbebisen ligger. Så fort jag rör mig bara minsta millimeter så känns det som att jag ska gå sönder! Fast jag har känt att militärbebisen rör sig där inne. Då blev jag lite lugnare i alla fall. Aldrig mer, säger jag bara!
Aldrig mer att jag pressar mig själv så hårt bara för att det är vardag för mig att göra det. Inte för ett jobb. I så fall får jag väl jobba med något annat! Aldrig mer utsätta mig och militärbebisen för detta! Men det är så svårt. Jag gör det så ofta. Flera gånger i veckan. På jobbet. När jag tränar. När jag tävlar med mig själv. Att klara. Att övervinna. Att bevisa. Att få vara med. Att bli accepterad. Men nu är jag gravid. Då spelar man på helt andra premisser. Jag förstår det.
Nu.
