Första passet ute

image

Igår träffade jag Militärmamman Sofia och tillsammans körde vi träning med både löpning på öar och simning i öppet vatten. Det var mitt första pass i sin kategori så det kändes skönt att Sofia gjort det förut.

Vi utgick från Pantarholmen och sprang ca 1500 m ut till en udde på Västra Mark där vi klev i vattnet och simmade över till Långö. Simsträckan var ca 800 m och jag tänkte först att det var lite väl långt att börja med, längsta sträckan på tävlingen är ungefär så lång.

Varför inte börja med 25 m?

Sofia klev rakt ut i vattnet och började pilla lite med utrustningen och jag kände att jag tvekade för ett par sekunder. Tänk om det trots allt skulle vara läskigt med det mörka kalla vattnet? I samma sekund trängde jag bort alla negativa tankar och började tänka positivt istället. Vattnet var blött, blått och lagom tempererat.

Solen sken och jag simmade stundtals med ett leende på läpparna. Och stundtals med en kallsup i strupen…

Vi sprang en kortare sträcka på Långö för att sedan simma 400 m tillbaka till Pantarholmen. Jag lämnade av Sofia och sprang sedan ca 3000 m tillbaka till jobbet.

Det var väldigt roligt att träna pass som detta och såhär efteråt känns det fantastiskt skönt att vi tog en så pass lång simning redan första träningen. Jag hade all den utrustning med mig som jag ska ha på loppet och mer om den kommer senare.

Morgonens radiosnack

image

Bild från helgens tävling Stockholm Brantaste

Strax efter klockan sju i morse var jag med i Sveriges radio P4 Blekinge där jag berättade om min satsning mot Kustjagaren. Ni som inte hörde mig live kan följa länken och lyssna där istället:

Militärmamman mot Kustjagaren

Välj därefter ”Lyssna”. Mellan tiden 1:15:40 till 1:28:00 hör ni mig.

Jag har flera inlägg på gång för jag har så mycket att berätta om men så lite tid att skriva på… Det kommer! Bland annat kommer jag snart ha en tävling för Karlskronabor.

Håll utkik! 

Föreställningar om verkligheten

image

Maria, Jag, Lovisa och Ida.

Kvällen före Stockholm Brantaste frågade Ida vad jag hade för mål med loppet. Trots att jag vetat om att jag skulle springa ganska länge hade jag inget svar att komma med, för jag hade liksom inga referensramar. Ett vanligt lopp på en viss sträcka hade jag kunna både ana och hoppas på ungefär vilken tid jag skulle presterat, men i detta fall visste jag överhuvud taget inte vad jag hade att vänta.

Jag pendlade mellan oron att komma sist till att inte alls bry mig om vad andra skulle prestera och fick tillslut nöja mig med tanken att ha som mål att ta mig runt.

Med facit i hand är jag glad att jag inte tillät mig att spekulera mer kring min kommande prestation. Jag hade aldrig för mitt liv kunnat föreställa mig vad som väntade! Det var både längre och brantare backar än jag någonsin tagit mig uppför och fler än en gång under loppet förvånades jag över hur sinnessjukt tungt det kan vara att GÅ uppför en backe. Benen var möra, pulsen hög och jag kippade efter andan, som alla andra.

Jag sprang en del uppför men gick mestadels för att sedan springa nedför istället. Uppför sista backen sprang jag förbi folk som bokstavligt talat kröp på alla fyra upp och andra som slet tag i grästuvor för att ta sig snabbare framåt. Några gick till och med baklänges upp. Som sagt, jag hade aldrig kunnat föreställa mig detta.

image

Efter målgång

Jag kom i mål och jag kom varken först eller sist. Jag kom i mål, något piggare än vad jag borde, men med en erfarenhet rikare: Alla backar jag hittills i mitt liv tränat i räknas inte längre till backar utan som små, små gupp. Om jag skulle få för mig att göra om detta nästa år kommer mitt mål vara att förbättra min tid. Det är ingenting jag kommer träna specifikt inför men det kan vara en kul utmaning att ha på tävlingsagendan som nästa år kommer vara mer gedigen än i år, frågan är bara med vad? Ida skrev ett tänkvärt inlägg om detta häromdagen HÄR.

Sammanfattningsvis: En kul upplevelse, en stor utmaning, en rejäl pannbensförstärkare och två ömma fotleder. Och träningsvärken från helvetet. I hela mig. 

När vi praktiskt taget åkt på ändan ner från målgången kom Ida med den briljanta idén att springa hem till Karlberg, en runda på ungefär nio kilometer. Jag hade kanske aldrig kommit på tanken själv… men jag är ju sällan sen att hoppa på en knäpp idé så vi sprang tillbaka genom Stockholm, pratade, tittade på utsikten och fick lite mer insikt i oss själva. Underbart!

image

 På väg hem genom Stockholm

Inför helgens galna lopp

För ett tag sedan vann jag ju en startplats i Stockholm Brantaste, en löpartävling som lär göra skäl för sitt namn… Det var Ida som tipsade mig om tävlingen (om startplatsen) och jag svarade lite stöddigt ”Visst, jag tävlar om platsen. Vinner jag så ses vi i Stockholm.”

Hur jag tänkte då är fortfarande oklart.

Ett par månader tidigare hade jag nämligen läst om en militärkollega som hade satt upp ett mål med sin träning och ett av delmålen var att genomföra just detta lopp. Jag klickade vidare för att läsa mer om Stockholm Brantaste och minns att jag kommenterade hennes inlägg med ”Kul utmaning! Men absolut Ingenting för mig. Jag är as-kass i backar!!”

Ett vad är ett vad, sa Ida när jag vann.

Det kan vara så att jag blivit något bättre på att springa i backar på senaste tiden men det är ju inte direkt min favoritsysselsättning. Jag ser inte heller detta lopp som något jag gärna vill klara på en viss tid, utan mer som en utmaning för pannbenet och för att träna tävlingsnerverna. 

Fast mest av allt ser jag fram emot en helg i Stockholm och att få träffa några vänner jag bara tidigare haft kontakt med via nätet.

Och så ska jag dela rum med Ida. Det kan ju gå hur som helst. Jag menar, vem ÄR hon. Egentligen?! Finns hon?

Blodomloppet 2013

Igår var det alltså dags för Blodomloppet och det blev en fin kväll med trvligt sällskap och ett himla håll igång. Ett väldigt litet lopp jämförelsevis men vilket kalas! Jag måste springa fler lopp för det här var ju riktigt kul!

Men hur gick det då?

När vi stod vid starten gick jag iväg från mina vänner för att lättare kunna fokusera inåt. Jag hade bestämt mig för att göra det här på mitt sätt och jag brydde mig inte om någon annan i spåret. Det är fantastiskt skönt att kunna gå in i sig själv för att fokusera bland tusentals andra. Det tackar jag min mentala träning för!

Under hela loppet försökte jag hålla uppe tempot och Tokiga Idas ord malde i mitt huvud ”Våga springa med smärta”. Men smärtan kom aldrig och inte en enda gång på 10 km tvivlade jag på mig själv, på om jag skulle orka eller kände att jag var tvungen att sakta ner.

Jag sprang på och hade inte alls koll på någon kilometertid utan bara sprang. Och njöt! Visst kippade jag efter andan, men det ingår ju faktiskt! Med trehunda meter kvar till mål kom en oväntad backe som sög rejält i benen men jag kunde öka på ordentligt sista biten in i mål och kom in på tiden 50.56.

Väl i mål tog det bedömt två minuter och jag kände mig som vanligt igen. När går nästa start, ungefär. Det känns ju skönt inför min ”riktiga” tävling Kustjagaren, menar jag!

Jag är nöjd med min insats och kände att jag utmanade mig själv i att pressa kroppen på längre sträckor. Jag fick också bevis att min mentala träning fungerar och jag vågar lita på mig själv och min kapacitet. Att springa milen under 50 min känns som ett väldigt rimligt mål inom kort.

Att trycka ner tiden mot 48 minuter känns lite mer orimligt men det är ju precis så jag vill ha det, så det ska inte vara några problem!image

Tack för allt stöd på Facebook och Instagram! Ni är fantastiska!

It´s all in the head

Ikväll ska jag springa Blodomloppet här i Karlskrona och vi är två lag från Team Militärmamman som ställer upp. Ett för varje distans som är 5 respektive 10 km.

Jag ska springa 10 km och jag är lite nervös. Mest för att jag inte har en aning om i vilket tempo jag kan springa en mil idag och just det vill jag så himla gärna få reda på. Som ni känner till löptränar jag men inte specifikt för att bli bra på 10 km. Jag ska springa och simma över 30 km om en och en halv månad och det är mot det min träning är riktad.

Min utmaning ikväll kommer vara att ta ut mig, att springa på och utnyttja trycket i steget. Jag kan lätt lulla runt över två mil i ett bekvämt tempo och tycka livet är fantastiskt, men att öka hastigheten och prestera en bra tid har jag inte lika lätt för.

Några menar att kvällens bana är missvisande då den är förskräckligt kuperad, främst de första kilometrarna. Själv tänker jag att vad tiden nu än blir så är det just på denna bana och just idag. Jag vet inte ens vilken tid som verkar rimlig men har ju mina önskningar. Och höga krav på mig själv.

Vanligtvis är jag fantastiskt duktig på att pusha andra att springa bra och tänka positivt och ikväll blir det en utmaning att bara ha mig själv att tänka på. Jag ska göra mitt bästa och springa mitt fortaste. Och så ska jag ha roligt!

Och så tänker jag lite såhär:

Det är bara 10 km.

Det må vara bekvämt för mig att springa en mil på 60 minuter. Att pressa ner tiden kommer kräva slit och pina.

Smärta är en högre form av njutning.

 

Man ångrar aldrig ett träningspass

Natten till idag bjöd inte på många timmars sömn. Tilia vaknade stup i kvarten och när hon väl somnat om ordentligt vaknade Elise strax efter fem. Som tur väl är händer inget av detta särskilt ofta. Elise lyckades somna om och jag själv hade ställt klockan på halv sex så jag kunde lika gärna stiga upp. Jag hade planerat för ett pass i simhallen innan jobbet men var inte störtsugen direkt efter en krånglig natt. Jag tänkte:

– Kommer jag bli piggare av att sova 20 minuter till? Svaret blev Nej.

– Kommer jag vara nöjd med mig själv efter träningspasset?  Svaret blev Ja. 

Så jag steg upp och åkte in till simhallen och simmade tusen meter crawl som jag bestämt mig för. Det gick både snabbare och lättare än vad jag förväntat mig så det var med lätta steg jag gick ner till jobbet sen.

Ikväll har jag hållit Crossfit Anywhere-pass på Lok&Motion och hade med mig cykeln för jag har ont i ena foten då jag antar att den är lätt överansträngd och behöver vila från löpning några dagar. Fast jag kände mig tillräckligt bra för att våga ta utmaningen att springa på den och det gick fint. Hoppas det även gäller imorgon!  

Man ångrar aldrig ett träningspass. Eller två. Eller hur?!

Första sträckan med fina killar

Under eftermiddagen passade jag och ett par killar från jobbet på att springa första delen av banan till Kustjagaren. Hela tävlingen startar med den längsta löpningen och sträcker sig från Torhamns udde till Stora Hammar brygga. 8,2 km är sträckan och vi sa att vi skulle springa i ett 6-minuterstempo ungefär.

Nu blev det lite snabbare och jag kan ta på mig en del av skulden:

1. Jag kände mig pigg i benen(?!)

2. Jag hatar att ha folk framför mig när jag springer.

3. Mitt sällskap idag var snabbare än vad jag är van vid och då hängde jag på helt enkelt.

Det var skönt att känna att jag kunde hänga med och att jag hade växlar att leka med. Förbannat fin utsikt delar av banan gör ju inte det hela värre precis. Det är som jag brukar säga, vi bor i en redig idyllajävel! Vad som däremot gjorde det hela värre var att jag blev påmind om att jag i slutet på juni kommer springa här iklädd våtdräkt, badmössa, simglasögon, snorkel, ryggsäck och kanske dolme.

Så jag bestämde mig ganska snabbt för att sluta tänka på det under dagens löptur.

Idag sprang vi på helt enkelt och ökade något för varje kilometer. Det hela slutade med att vi hade hållit en snitthastighet på 5,13 min/km. Jag är nöjd!

image

Killarna står på bryggkanten där vi ska slänga oss i vattnet för att simma de drygt 800 meterna över till Möcklö. Vi hoppas på medvind, tidvis duggregn och mulet väder.

Ännu en härlig dag på mitt underbara arbete!

Vår underbara tjejhelg med träningsfokus!

Vilken helg jag har haft! Så skön med fint väder, härliga vänner, god mat, tuff träning och tid att bara vara här och nu.

I fredags kom Vackebästis och vi sprang Verkö-sträckans del av Kustjagarebanan under kvällen. Vi testade att springa med snodd och fick uppleva både hur mycket det faktiskt hjälpte den som blev dragen och hur lite det krävdes som extrainsats av den som drog. Vi fick också uppleva exakt hur ont det gör att få ett gummiband smäckt mot ljumsken när man ivrigt knytit en knyt istället för att slå en riktig knop.

Inget är så bra för minnet som en stark upplevelse…

image

Under lördagen laddade vi med frukost i solen på altanen innan det var dags för Veckans backpass med Team Militärmamman. Vi blev sex tuffa tjejer som sprang tillsammans och började en liten bit upp i backen för att sedan fortsätta springa och runda utkiksplatsen för att öva kroppen på att fortsätta springa efter krönet, då det annars är ganska vanligt att man istället stannar och dör i en hög, ni vet. Fem gånger gjorde vi detta för att sedan gå ner till backens absoluta början och springa i en kortare och brantare backe med lite längre utplaningssträcka efteråt, ytterligare två varv.

image

Ett tungt pass men med fem härliga tjejer runt sig fanns det alltid någon att tävla med. Vi är så bra på att peppa och pusha varandra att man blir alldeles varm och glad kroppen!

image

Väl hemma bytte vi om och så åkte Vackerbästis och jag till stan för att äta sushi, strosa omkring, shoppa lite och fika. En fantastisk eftermiddag utan stress och massa sol! Jag sliter ju inte direkt ut mina vanliga kläder, just för att de för mig är ganska ovanliga… Uniform på jobbet, träningskläder några timmar på det och sen kanske ett par mjukisbrallor och ett linne innan jag somnar…

Vi kom hem igen strax efter fyra och slängde genast i oss en Skyr var som mellanmål innan träningskläderna åkte på igen. Dags för ett lugnt löppass för att varva ner, motionera hunden och filosofera lite. Vi sprang ut till Fäjö och kollade var en simsträcka på Kustjagarenbanan låg någonstans. Rundan blev ungefär 9 km och vi sprang i sexminuterstempo och babblade ikapp om allt möjligt. Ett promenadsällskap som mötte oss kommenterade att vi verkade ha himla trevligt, och det hade de precis rätt i!

En snabbfix efter det och vi var festfina för en middag på Montmartre med Läkaremamman och hennes kollega. Maten var god och sällskapet trevligt och till råga på allt fick vi skjuts. När vi kom hem strax efter tio kom Militärmamman Sofia hit och sedan satt vi uppe och pratade till halv två(!). Så ovant nu för tiden att det nästan kändes lite busigt!

image

Både Vackerbästis och Militärmamman Sofia sov över och efter en god frukost kom två mammor till hit vid nio och tillsammans körde vi cirkelträning på baksidan. Underbar start på dagen och ett skönt avslut på träningshelgen då jag strax därefter blev ensam med Vackraste hunden igen.

Tio timmar i ensamhet innan familjen kommer tillbaka hem och jag både njuter och längtar på samma gång!

image

 Här får ni passet från morgonens trädgårdsträning:

Vi värmde upp och sedan körde vi 10 burpees innan vi inledde med Block ett. Vi körde två varv på varje block och efter dessa två varv sprang vi runt lekparken innan vi påbörjade nästa block. Passet tog ca 40 min.

Block 1:

Armhävning med vridning (upp som i sidoplanka)

Dips mot altandäck

Enarmsbröstpress på pilatesboll

Djupa knäböj och baksida axel i TRX

Båten för magen

LÖPNING runt lekparken i högt tempo, ca 400 meter

Block 2:

Jägarvila med bicepscurl (viktplattor)

Plankan i TRX medbenindrag

Höftlyft på ett ben

Axelkombination (viktplattor)

Rygglyft med viktplatta i cirkel

LÖPNING runt lekparken i högt tempo, ca 400 meter