I lördags var vi på bröllop i Kläckeberga kyrka. Militärpappans vän Lasse gifte sig med sin Petra. Det var ett väldigt fint och hjärtligt bröllop, det bästa vi någonsin varit på! Festen var fantastiskt rolig, trevlig och alldeles, alldeles underbar! Och brudparet var så otroligt vackra!
Tack Petra och Lasse för att vi fick dela er stora dag med er! All lycka önskar vi er!
Den bedårande bruden
Den stiliga brudgummen
Brudparet
Bilderna har jag lånat från den bästa fotografen.
Fotoutmaning del TRE: En bild på någon i din familj!
Vackraste hunden, Undra, en självklar familjemedlem!
Jag har alltid gillat hundar, inte direkt sådär för gos och mys, utan mer att arbeta med dem. Hemliga Marie lät mig gå på hundungdom med en av hennes jakttaxar och det var som att få ha en egen hund en kväll i veckan, vilken känsla! Jag byggde agilitybanor och försökte lära taxarna små konster. Tröga djur, det där… I lumpen blev jag uttagen till hundförare och fick ha hand om en ”egen” schäferhund i nästan ett år. Jag fick en tik, hon hette Sara och var 2,5 år. Sara var inte riktigt färdigutbildad tjänstehund men det var inte långt kvar. Hon var med mig hem och delade säng under helgerna och liggunderlag under granen i skogen om veckorna.
Sara var, jämfört med taxarna, väldigt lättlärd. Hon hade många saker på sin lyra och kunde allt från att leta upp personer enligt vissa mönster till att vinka på kommando. Hon var stor och mörk, lite trubbig nos och väldigt snäll. Och skarp, som en tjänstehund bör vara. Jag lärde mig mycket om hundar under mitt år som hundförare i Försvarsmakten.
När tiden kom för mig att skaffa egen hund visste jag inte längre vad för ras jag skulle satsa på. Jag höll just på att läsa jägarexamen, mest för skojs skull och jag tittade runt länge innan jag bestämde mig. Mina kriterier var att satsa på en stor, korthårig, frisk hund som jag kunde göra allt med. Trots endast fyra kriterier begränsar det antalet raser drastiskt och kvar fanns några få intressanta alternativ. Efter ytterligare research och besök av hundar och kennlar bestämde jag mig: Det var en Weimaraner vi skulle ha!
Liten, blåögd och grå med en vit fläck på bröstet och långa öron busade hon järnet ur oss båda under ett halvår. Större blev hon, ögonen blev gula men buset och energin bara växte och växte. Vilket energiknippe! Vi gick på blodspårskurser, lydnadskurser och arrangerade hundpromenader. Hon älskade allt och var både lättlärd, trevlig att jobba med och totalt outröttlig.
Undra och jag har genom åren hållt på med allt från tävlingslydnad, blodspår och rallylydnad till fågelhundsträning och viltrenhet. Det största fokuset har dock alltid legat på vardagslydnad så att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Undra går nästan alltid lös nu för tiden, stannar för vilt i skogen, kan både vinka till grannen och bli skjuten på kommando. Jag har bra lydnad på henne när det gäller allt – utom mat. Hon är snabbare än en kobra och det har hänt fler än en gång att både en, två och tre hela fäskfiléer slunkit ner innan jag fått tag i henne. Ibland lyckas jag få tag i den sista filén på väg att sväljas och kan dra denna upp ur halsen på henne. Men vad ska jag ha den till? Det enda jag vet säkert är att hon i alla fall inte ska ha den!
Kanske kommer det inte som en överraskning för er läsare… Undra trivs bäst med fasta regler och rutiner. Vi har klara direktiv hemma och hon vet vad som förväntas av henne och vad som är okej och inte. Sin fristad har hon i källaren där hennes säng och matskål står. Där sover hon om natten och kan komma undan Elise om hon vill. Hon får såklat inte vara i vår säng eller soffa. Hon är hund. Mattiderna är ganska exakta och motionen oftast tillräcklig. Hon väntar på ett ”varsågod” innan hon äter, springer iväg eller hoppar ut ur bilen. Hon hämtar saker på kommando, drar inte i kopplet och går och lägger sig om hon blir tillsagd.
Om hon bara får tillräckligt med motion är hon världens härligaste hund!
Undra är en fin hund. Den Vackraste hunden.
Vi är i Högsby i helgen och idag är det bröllop på Björnö slott! Militärpappan och jag får skjuts av Målarfarfar både dit och hem och Elise passas av Frökenfarmor. Värsta lyxen!
När vi körde hit igår hoppade jag av halvvägs, alltså i Kalmar, för att hälsa på Vackerbästis en stund. Det var evigheter sedan! Vi babblade ikapp, som vanligt, över både sushi, latte och te. Närmare sex timmar senare satte jag mig lycklig, upprymd och full av energi på tåget mot Högsby. Som alltid när jag träffat Vackerbästis!
Bild nummer TVÅ: En bild på någon du älskar!
Ja, det här var VERKLIGEN en utmaning! Militärpappan VÄGRAR att vara med på bild här på bloggen! Jag får helt enkelt acceptera detta och ni får föreställa er honom framför er: Han är blond, har blå ögon, rosiga kinder och är onödigt lång. Han är såklart väldigt fin!
Militärpappan...
Ganska så snart efter att det där långa förhållandet tagit slut upptäckte jag att jag hade känslor för Militärpappan. Vi hade arbetat ihop ett tag och det hade funkat mycket bra men inte kunde jag ana att jag skulle vara kär i honom! Nu?! Jag förnekade och intalade mig själv att jag måste känna fel, vara förvirrad. Men jag är en nyfiken typ och kände mig beredd att ta reda på vad jag egentligen ville.
En dag hittade jag mig själv sittandes skriva ett brev där jag satte mina känslor på pränt. Brevet började med att jag ville krama honom för att känna hur det kändes, för att se vad som hände inuti mig, för att märka om det var på riktigt. Jag avslutade brevet med: ”Om du också känner för den där kramen så sitter jag längst ner i trapphuset…”.
Liksom i trans tog jag mig hem till hans lägenhet, tjatade till mig koden från en förbipasserande och tog hissen upp för alla sex trappor. Jag smög mig fram till dörren och slängde ner kuvertet märkt: ”ÖPPNAS NU” i hans brevlåda och plingade på dörren. Sen kastade jag mig bort till hissen och tryckte på BV-knappen med andan i halsgropen och kände mig både upprymd och töntig på samma gång.
Jag bestämde mig för att räkna till 100 innan jag lämnade trapphuset och Militärpappan för gott. ”99, 100″… Ingen Militärpappa hade kommit. Jaha, tänkte jag, hur fan kunde jag vara så dum att jag kunde tro att en så fin kille vill vara med mig? Samtidigt sa min intuition mig att han kanske låg och sov och inte hunnit läsa alla mina känslor i brevet än… Hoppet är det sista som lämnar, ni vet! Jag beslutade mig för att stanna kvar tills jag räknat till 100 igen. En sista gång. Sen skulle jag kanske få skämmas, ha det lite jobbigt och vara olycklig en tid framöver, men det skulle det vara värt! Det var väldigt viktigt för mig att ta reda på mina känslor.
Jag smög upp för alla trappor och satte mig högst upp men så att han var tvungen att komma ut i trapphuset för att se mig. ”99, 100”. Okej, nu ska jag alltså gå. Japp. Jag reste mig och skulle precis gå då jag hörde en dörr öppnas och där stod Han. ”Du är inte klok någonstans”, sa han och gav mig en kram.
Kramen kändes bättre än alla andra kramar jag någonsin fått och från och med då visste jag att Militärpappan var Mannen i mitt liv!
Bild nummer ETT: En bild på en person som du ofta umgås med!
Tuffbästis umgås jag med så ofta jag kan!
Det går i vågor det där, vem jag umgås med. Nu när jag är hemma med Elise träffar jag andra mammor oftare än vad jag annars gör. En som jag alltid träffar ganska mycket och pratar med i telefon nästan varje dag är Tuffbästis. Det känns som att något fattas de dagar vi inte hörts av.
Tuffbästis och jag har inte känt varandra i hundratals år även fast hon bara är ett år yngre och från samma ganska lilla stad. När jag som ensam tjej började arbeta med att utbilda soldater och sjömän för längesedan satt hon och jobbade i samma hus. En dag hände en grej som gjorde mig ledsen och jag stötte på henne på min väg ut till en gömd plats att gråta lite på där ingen skulle se. Men hon såg. Och hon brydde sig. Det var så skönt att få ur mig det ledsna och skönt att hon var tjej. Hon lyssnade och förstod. Tack!
Vi började umgås lite då och då, tror jag, men inte så mycket ändå. Något år senare bröt jag ett långt förhållande och samma dag stod Tuffbästis med en nyckel till hennes lägenhet i handen: ”Här kompis”, sa hon och räckte över nyckeln till mig helt utan förvarning. Vilken vän!
På den vägen är det…
Jenny har utmanat mig att lägga upp ett foto varje dag enligt en lista. Eller ja, det kanske inte blir varje dag och ibland kanske det blir flera om dagen. Den som följer bloggen får se! Ni kan förvänta er följande:
Jag utmanar… Alla som vill! Antar du utmaningen?
Man blir trött av att leka på öppna förskolan…
I fredags var hela föräldrargruppen från MVC här på grillkväll och alla familjer kunde komma! Det var en pappa som saknades i en familj men den platsen fyllde min vän Natalie upp och med sig hade hon Melvin, såklart! 12 vuxna och 8 barn var vi, tur att vi har ett stort hus! Vi hade jättetrevligt, åt gott och pratade en massa. Jag hade bland annat bakat två olika focacciabröd som gjorde succé och det är ju alltid roligt! De flesta verkade ha trevligt och gästerna lämnade runt klockan 01.00. Så galet länge har jag inte varit uppe på väldigt länge, så det var spännande!
Under lördagen åkte jag, Militärpappan och Elise på trädgårdsmässa i Wämöparken tillsammans med Tuffbästis och Tuffbästis kille. Det var tyvärr inte så mycket att ha, men det var trevligt ändå. Vi avrundade med en fika på stan och hade en lugn och mysig kväll bara Militärpappan och jag (och en sovande Elise).
Elise
En av älgarna på älgsläppet
Att krypa är frihet!
Elise och Tuffbästis fikar i gräset
På söndagen tog jag och Elise med oss Tuffbästid och Tuffbästis kille och åkte till Räntemåla för att uppleva årets älgsläpp. Som kosläpp fast häftigare! Vi mötte upp Hemliga Marie och fikade i gräset vid sjön. Elise var mest intresserad av de andra barnen och bara lite intresserad av älgarna, men hon är ju en van älgbebis, hon såg ju sin första älg vid bara någon månads ålder…
När vi kom hem var Natalie och Melvin här och en Militärkompis till Militärpappan. Vi grillade vildsvin och åt rester från fredagens party och hade väldigt trevligt hela kvällen! Melvin och Elise busade och ”pratade” en hel del, bland annat om Vackraste hunden.
Sammanfattningsvis har det varit en rolig och händelserik helg med massa vänner! Härligt!
Trappan är lika uppskattad av alla som inte får vara där...
"Här är min hund, Melvin!"
Mums med mammas pannkakor, tycker Elise! Lite mer skepsis visade hon jordgubbsröran som serverades till, den var lite sur. Men en hel pannkaka petade hon i sig själv och sa ”nam nam” mellan tuggorna och klappade händerna. Det måste ju betyda högt betyg!
Elise 10 mån
Idag blir Elise 10 månader!
Elise kan:
Gå längs soffan eller annat lämpligt.
Säga (Mama, Papa, Baba, Appa, Hehe, Gaga, Kitta, Hej, Dä, Bampa. HejHej) Hejda (hejdå)
Låta som en ”indian” när man frågar hur en sådan låter.
Elise tycker om:
Att klättra upp för trappan till övervåningen (vilket hon naturligtvis inte får). Hon tar sig ljudlöst dit men bankar med händerna i trappan för varje steg hon tar, förmodligen för att vi ska höra henne, och klättrar sen jättesnabbt upp och kiknar av skratt samtidigt. En riktig busunge!
Att rota i mammas tidningskorg och riva ut alla tidningar på golvet. Sen bläddrar hon i tidningarna och river ur utvalda blad som hon sedan stoppar i munnen.
Att vara med andra barn och att ta deras nappar som de suger på.
Elise tycker inte om:
När man tar ifrån henne något som hon leker med. Ibland blir hon jättearg!
Vikt: 10420 gram
Längd: 76 cm
Elise…
Sover fortfarande hela nätter och två pass på dagen mellan 30 och 90 minuter.
Elise äter två lagade mål mat om dagen (motsvarande en stor barnmatsburk åt gången), två vällingmål (fullkornsvälling), ett mellanmål med gröt (havregryn och quinoa) på mjölk och en halv banan det och ytterligare ett mellanmål med till exempel frukt och havre eller frukt som avokado och ibland lite bröd eller riskaka till.
Elise älskar att vara bland andra barn men leker bra själv och underhåller sig långa stunder med lite leksaker. Hon älskar att dansa i mammas famn och att lyssna på sånger, helst när andra barn sjunger. Hunden är inte jätteintressant för tillfället men hon är noga med att hålla kopplet när vi är på promenad.
Hon älskar att vara utomhus och så fort man öppnar dörren och går ut några steg så skiner hon upp och ljublar högt! Hon är noga med att hälsa på allt och alla, som när vi är och handlar till exempel. Alla som kommer nära vagnen möts av ett ”hej”. Svarar de inte säger hon det högre ”HEJ” och så vrider hon på hela sig för att få ögonkontakt. Står vi kvar, som när vi står i kö, och de inte vänder sig om och hälsar tillbaka sträcker hon ut handen och försöker få kontakt på det sättet.
Elise är fortfarande otroligt nöjd, glad, pigg och enkel att ha och göra med på alla sätt. Vi är så lyckliga!
Ibland vill Elise sitta och äta lite av vällingen helt själv. Det går bra!