Efter två veckors ofrivillig träningsvila värker nu min kropp. Inte träningsvärker utan snarare oträningsvärker och det är en mycket obehaglig känsla! En känsla av förfallenhet, nedgångenhet och fördärv.
Det känns fruktansvärt att ofrivilligt tillbringa två friska veckor utan träning men ännu mera förfärligt är känslan av att faktiskt ha två friska veckor utan träning bakom sig!
Vad gör det på en livstid?, kan man försöka intala sig, men jag kan inte intala mig något i den stilen. Jag bara ser mina muskler förtvina, skrumpna och dö bort. Skit samma om jag lyckas hålla fettförbränningen igång. Just nu skiter jag i fett – jag vill ha muskler!
Ensam med en 8-månaders bebis och en vild hund flera veckor i sträck, utan någon barnpassning på gymmet eller hemma så är det såhär livet ser ut ibland. Och jag hatar det. Som jag hatar det! Visst kan jag vardagsmotionera mera och smyg-sticka-in-träna lite småstyrka här och där, men det räknas inte. Jag pratar att Träna! Brännande lungor, total matthet i musklerna efter ett riktigt hårt pass, skakande ben, ömma muskler… Ja, ni vet!
Men nu ser jag ljuset i tunneln! Imorgon kväll kommer Militärpappan hem. Underbart! Jag har ikväll lagt upp min träning för de kommande fem veckorna, veckor när vi lever som en vanlig familj, alla fyra. Enkla veckor, så simpelt, så trivialt! Nu blir det tuffa träningsveckor en tid framöver innan det är dags för nästa övning och jag får välförtjänta återhämtningsveckor. (Det är så jag får lägga upp det för att ta mig levande ur detta.)
Jag har längtat efter Militärpappan i sig, det har jag. Men mest av allt har jag längtat efter ett liv, ett inrutat, planerat, mellanmålsorganiserat, träningsfokuserat, konditionsvarierat, muskeluppbyggande, fettförbrännande, adrenalintoppat liv. Det livet kan (åter) börja på fredag! Välkommen normala vardag! (Och välkommen hem, Militärpappan…)
Längtar!!!