Skogsbloggar

 

Under skogspromenaden

Under skogspromenaden

 

Igår kväll kom Militärpappan äntligen hem! Första gången på två veckor slappnade jag av ordentligt. Efter parmaskinka, melon och tre klunkar vin somnade vi gott i soffan båda två, även om Militärpappan tog på sig ansvaret att tömma vinflaskan.

Att slappna av har aldrig varit min grej och mycket riktigt vaknade jag förkyld i morse! Så idag kurerar jag mig med skogspromenad, sopsortering och totalsanering av tvättstugan för att få kroppen att förstå att jag inte alls slappnar av längre och på det sättet bli frisk. Träningsfrisk!

Nu bloggar jag från skogen, mest för att se om det funkar men också för att det typ är enda gången jag får ha min nya telefon för mig själv. Den är tydligen den coolaste på marknaden just nu, säger han teknikern, som pillar på den jämt. Han har erbjudit mig att ta över hans ett år gamla telefon så tar han hand om min i utbyte. Glöm det!

Oträningsvärk

Efter två veckors ofrivillig träningsvila värker nu min kropp. Inte träningsvärker utan snarare oträningsvärker och det är en mycket obehaglig känsla! En känsla av förfallenhet, nedgångenhet och fördärv.

Det känns fruktansvärt att ofrivilligt tillbringa två friska veckor utan träning men ännu mera förfärligt är känslan av att faktiskt ha två friska veckor utan träning bakom sig!

Vad gör det på en livstid?, kan man försöka intala sig, men jag kan inte intala mig något i den stilen. Jag bara ser mina muskler förtvina, skrumpna och dö bort. Skit samma om jag lyckas hålla fettförbränningen igång. Just nu skiter jag i fett – jag vill ha muskler!

Ensam med en 8-månaders bebis och en vild hund flera veckor i sträck, utan någon barnpassning på gymmet eller hemma så är det såhär livet ser ut ibland. Och jag hatar det. Som jag hatar det! Visst kan jag vardagsmotionera mera och smyg-sticka-in-träna lite småstyrka här och där, men det räknas inte. Jag pratar att Träna! Brännande lungor, total matthet i musklerna efter ett riktigt hårt pass, skakande ben, ömma muskler… Ja, ni vet!

Men nu ser jag ljuset i tunneln! Imorgon kväll kommer Militärpappan hem. Underbart! Jag har ikväll lagt upp min träning för de kommande fem veckorna, veckor när vi lever som en vanlig familj, alla fyra. Enkla veckor, så simpelt, så trivialt! Nu blir det tuffa träningsveckor en tid framöver innan det är dags för nästa övning och jag får välförtjänta återhämtningsveckor. (Det är så jag får lägga upp det för att ta mig levande ur detta.)

Jag har längtat efter Militärpappan i sig, det har jag. Men mest av allt har jag längtat efter ett liv, ett inrutat, planerat, mellanmålsorganiserat, träningsfokuserat, konditionsvarierat, muskeluppbyggande, fettförbrännande, adrenalintoppat liv. Det livet kan (åter) börja på fredag! Välkommen normala vardag! (Och välkommen hem, Militärpappan…)

Längtar!!!

Trevligheter och bärmackapärtips

Lunchen idag spenderades med arbetskamraterna inne på Marinmuseums restaurang, mycket trevligt! På vägen hem tog vi en vända förbi Leksakshuset för att köpa en ny tunna för använda blöjor att ha på toaletten. Vår gamla har gått sönder för längesedan men nu står jag verkligen inte ut med odören som sprids på toaletten där vi har skötbordet. Hur gör alla som har skötbordet i typ sovrummet eller barnrummet? Ja, nu har vi en ny tunna i alla fall! Återstår att se hur den fungerar.

På Leksakshuset stötte vi på Emma och Agnes och de hade inget speciellt för sig så de följde med hem och lekte en stund. Väldigt trevligt och välbehövligt både för Elise och mig. Elise älskar att vara med andra barn och jag tycker vi är det alldeles för sällan! Och för min egen del var det skönt med lite vuxensnack, mamma till mamma. Emma är verkligen en härlig tjej som jag är glad att jag träffat!

Agnes är en spännande tjej, tycker Elise. Vackraste hunden tycker visst likadant

Agnes är en spännande tjej, tycker Elise. Vackraste hunden tycker visst likadant

Vid 17-tiden kom Mormor och Morfar på besök. De lekte med Elise som var på toppenhumör och jag gick ett varv med Vackraste hunden. Tack för hjälpen och sällskapet!

På en av många rastningar med Vackraste hunden idag hade jag Elise i BabyBjörnen på magen. Det var ett tag sedan sist, vagnen har lämpat sig bättre till vinterunderlaget.  Och sedan sist har Elise visst växt. Tur att man är en stark kvinna! Över 10 kg i BabyBjörn är, om inte jättetungt, i alla fall ganska otympligt. Och så är maxlasten 12 kg så nu funderar jag på vad för ny bärmackapär vi ska skaffa inför sommarens äventyr? Har sett bilder på en del bloggar där barnen sitter i en typ av ryggsäck. Tips mottages tacksamt!

Snart för stor för BabyBjörnsåk.

Snart för stor för BabyBjörnsåk.

Bilder från dagen

På sina ställen har vi vår i trädgården

På sina ställen har vi vår i trädgården

Undra och jag hängde i trädgården när Elise sov i eftermiddags. Undra lekte med bollen och jag röjde i en av många rabatter

Undra och jag hängde i trädgården när Elise sov i eftermiddags. Undra lekte med bollen och jag röjde i en av många rabatter

Fröken Fräken efter lite tid i solen. Prickeliprick...

Fröken Fräken efter lite tid i solen. Prickeliprick...

Snart iväg till sjukhuset

Snart iväg till sjukhuset

Krypelikryp! Med bara ben kommer man långt.

Krypelikryp! Med bara ben kommer man långt.

Laddat för jobb! Här är jag effektiv.

Laddat för jobb! Här är jag effektiv.

Pirr i magen och myror i brallan

Idag vaknade Elise innan klockan 06.00 och jag har ju lovat mig själv att inte ta upp henne tidigare än så för jag vill inte att hon vänjer sig vid det. Om jag så ska buffa henne från 05.30 i en halvtimme så gör jag det, men upp ska hon inte! Idag behövde jag inte buffa någonting utan hon låg i sin säng och pratade glatt med sig själv och vid 06.00 gick jag upp, gjorde en flaska välling och tog med mig Elise in till min säng. Av någon anledning var jag halvdöd i morse så när hon åt vällingen slumrade jag och sen lyckades jag få henne att somna om på min arm, tätt intill mig en stund. Det var verkligen jättemysigt!

Kvart i sju gick vi upp, gjorde oss iordning och gick ut med Vackraste hunden för jag skulle till sjukhuset och ta lite prover inför mitt besök hos njurläkaren på torsdag. Väntrummet var fullt men det gick ganska snabbt och smidigt ändå. Tack och lov för det för jag var fastande sedan klockan 20.00 kvällen innan, så min energi var inte på topp direkt, frukostmänniska som jag är! Blodtanten höll i Elise när jag lämnade urinprov och när jag kom ut från toaletten var de försvunna. Var är min bebis?, frågade jag någon som satt i närheten och då kom de fram från personalrummet bredvid där de tittat på folk. ”Vilket underbart barn!”, utbrast Blodtanten. ”Hon sa ju ingenting”. Det går bra, som sagt, så länge det är en kvinna. Lämna henne till en man och hon visar direkt sin skepsis. Man bör vara skeptisk mot män! Alla män.

När Elise sov sin förmiddagslur passade jag på att jobba. Jag har blivit väldigt tideffektiv sedan jag fick barn, måste jag säga. Jag var i och för sig det innan också men nu är det något utöver det vanliga! Jag hann med väldigt mycket på ganska lite tid och himmel, så roligt det var! Jag hade glömt hur kul det var att jobba! Jag längtar tills ikväll när jag kan jobba mer medan Elise sover. Det gäller att jobba undan när man har flow! Jag arbetar bäst ostörd, utan bakgrundsljud där jag bara kan vara superfokuserad på det jag gör. Då går det snabbt och blir som bäst. Det är som att det rusar i hela mig och pirrar i magen för jag vill liksom bara prestera mer, hinna mer och få det jättebra. Och får jag bara de förutsättningarna så är jag väldigt effektiv och gör allt med glädje!

Vi tog lunchen inne i stan tillsammans med Övermormor och sen bytte jag lite kläder till Elise innan vi åkte hem igen för att krypträna utan byxor. Då går det väldigt mycket enklare och Elise tog fyra-fem riktiga krypsteg idag innan hon föll ut i ålning istället. Hon är så envis och go! Och lite röd om de knubbiga små knäna…

Elise sover nu sin eftermiddagslur och jag ska ta med mig Vackraste hunden ut i trädgården och busa lite i solen. Det är verkligen underbart vårväder idag!

En unge i minuten

Har precis kollat klart på TV4 och programmet ”En unge i minuten”. Det framkallar märkliga känslor hos mig. Är det bara hos mig?

En ambivalens liksom. Jag kan inte bestämma mig om programmet har en avskräckande eller triggande effekt på mig? Det är en massa ytterligheter som slåss inom mig! Å ena sidan får jag ångest å andra sidan en starkare lust att föda barn igen. Ena sekunden tänker jag ”just det, det var det där jag aldrig ska göra om” bara för att direkt efter tänka att ”det skulle ändå vara häftigt, kanske rentav roligt”!

Jag var aldrig rädd för förlossningen med Militärbebisen, var inte orolig eller nervös utan jag såg fram emot den, med spänning och förväntan. Som en cool utmaning i livet, tror jag. Och även fast jag faktiskt kunde dött av de komplikationer jag fick i samband med förlossningen så känner jag ungefär likadant idag inför att eventuellt göra om det.

Dock hatar jag att vara gravid. Hatar! Och så är jag rädd för att bli inspärrad på sjukhus från vecka 20 eller så. Då dör jag, liksom ruttnar inifrån.

Någonstans här börjar nog mina ytterligheter och den speciella hatkärleken att ta fart inom mig. Kanske inte så konstigt att jag känner mig ambivalent?! Ibland blir jag galen på att det är rädslan driver mig men oftast ser jag fördelarna med det!

Till Militärpappan

Eftersom du är på övning pappan och inte får se Elise IRL, lägger jag ut dessa exklusiva bilder som visar Elises förflyttning över golvet. Tänk dig: Ålning medelst hasning!

Än så länge är det mat och blingbling som lockar mest! Puss från oss!

Underbart!

Måndag.

Hemma. Elise. Jag. Vackraste hunden. Rutiner. Sovstunder. Promenader. Sol. Vårt fina hus. Röja undan. Inreda. Vika tvätt. Läsa barnbok. Vårblommor i rabatten. Bra mat. Nyttig mat. God mat. Min mat! Kanske rensa lite i garaget. Ta en titt i uthuset. Plantera vårblommor i krukor. Planera. Drömma. Önska. Klippa klor. Klippa naglar. Fundera. Leka. Gunga. Längta. Måla naglar. Studera våren. Vara utomhus. Vilja. Hoppas. Tro.

Älska.

Vårfint

Vårfint

Söndag och vår!

Klockan 06.00 vaknade jag av glatt joller från Elises rum. Jag gick in och möttes av en överlycklig liten tjej som sa Hej! Detta underbara sätt att vakna på gav mig massa energi och glädje så när klockan var 09.00 hade jag och Elise hunnit med att städa av hela huset, rasta hunden och veckohandla på Maxi.

Vid lunch kom Natalie och Melvin och vi åt mat och fikade. Sen gick vi till lekparken, 50 meter från vår tomt, där Elise fick sin första gungtur. Hon älskade det! Direkt började hon slänga benen fram och tillbaka så att gungan fick mer fart och jag behövde aldrig putta på. Vackraste hunden följde med till parken och fick ett märgben som jag tänkt att hon skulle gnaga på i solen men själv hade hon tänkt annorlunda. Hon sprang bort en bit och grävde ner det i en hög av löv istället.

Älskade att gunga!

Älskade att gunga!

Skönt att vi har så nära till lekparken, bara 50 meter!

Skönt att vi har så nära till lekparken, bara 50 meter!

Elise har ålat runt på golvet för att få tag i spännande föremål mest hela dagen. Inte så att hon ålar runt i hela huset direkt utan hon tar sig dit hon vill och sätter sig där och leker lite tills hon ser nästa roliga grej längre bort, då tar hon sig dit. Hon kämpar på med krypet och kommer något krypsteg framåt innan hon faller ihop och ålar vidare istället. Ibland stannar hon upp mitt i ålningen och tar ett krypförsök, som att ålningen inte går tillräckligt fort!

Elise tittar på Melvin, som kan krypa, och försöker härma. Bra!

Elise tittar på Melvin, som kan krypa, och försöker härma. Bra!

Vi har haft ett underbart vårväder hela helgen och enligt meteorologerna ska det fortsätta så hela veckan! Det är ju fantastiskt! Åh, vad vi ska njuta, mina flickor och jag!

Coola brudar

På tåget till Göteborg i veckan satt Elise och jag bredvid två coola tjejer som vi pratade med. De gullade med Elise och var väldigt trevliga! Vi pratade lite och de berättade att de jobbade som DJ:s och att det kändes som att de var på en livslång turné ungefär. Jag gillade verkligen deras stil, det var något spännande med dem. De var liksom inget särskilt men ändå så speciella. De kändes som så coola brudar som stod för sin åskit, som feminister, trygga i sig själva. Och så var de vackra, så vackra! Naturliga, självsäkra, trevliga och… spännande!

Idag när jag satte på TV:n tyckte jag att jag kände igen de som satt i morgonsoffan på TV4. Det var ju dem, Rebecca och Fiona! Inte visste jag att de var så kända. Jag ska erkänna att jag inte ens visste att man kunde bli så känd som DJ. Tantvarning på mig igen… Men det är ju jättecoolt!

Jag gillar dem verkligen, deras stil och deras sätt. Musiken vet jag inget om, men budskapet de står för känns så rätt. Go girls!

Såg att de ska spela i Karlskrona den 8 April. Ett ypperligt tillfälle att att gå ut och dansa, dansa, dansa!