Jag har nu läst igenom min förlossningsberättelse med Elise som jag skrivit här på bloggen och börjar allvarligt fundera över på att hoppa av nu. Kan man det? Jag är inte alls lika säker på att jag vill föda ett barn till, typ jättesnart! För er som vill läsa allt i sin helhet finns det sparat under kategorin Förlossningsfunderingar, uppdelat i flera inlägg. Det var en lång förlossning…
Ingen mening att försöka fly nu. Jag bearbetar det hela och taggar inför nästa genom att förbereda mig på bästa sätt. Ett av dem blir att ge en extremt förkortad och snabb tillbakablick från förra gången. Här kommer den:
I graviditetsvecka 33 ungefär fick jag havandeskapsförgiftning (preeklampsi) och blev någon vecka senare inlagd på förlossningen med stränga order om att vila, det togs massa blodtryckskontroller och en hel del medicin pillade de i mig med. Enda sättet att bota en havandeskapsförgiftning är en förlossning, barnet måste ut. Därför satte de igång mig söndagen den 4 Juli, en dag innan beräknad förlossning och efter tre dygn nästan helt utan sömn, starka värkar, galet mycket medicin och ständig övervakning av minst en barnmorska kom det äntligen en litet barn ur mig den 7 Juli, mitt i natten! Det blev bråttom på slutet och en barnmorska kom in och hävde sig över min mage (ja, det gjorde ont) och av det ploppade hon ut, lilla Elise. I och med detta hävdes min havandeskapsförgiftning och jag blev mamma.
Mina ögon ”gick sönder lite”, av okänd anledning. Men det gjorde varken ont eller var bestående.
Från det att jag sattes igång sköt mitt blodtryck i höjden och kroppen kämpade emot allt vad den utsattes för, som att den inte var redo att föda än. Jag var under ständig övervakning av minst en barnmorska som fanns i min förlossningssal varje minut tills jag blev förlöst. De fanns där när jag hade ont, när jag åt, när jag drack, när jag kissade, när jag bajsade, när jag pratade… Jag fick inte lämnas ensam en sekund! Jag upplevde detta som drygt, kanske onödigt och djupt integritetshämmande.
Det var även bestämt att jag på inga villkor fick lämna sängen. Det värsta med detta var inte att jag var tvungen att äta, dricka och vila i sängen. Det värsta var inte heller att jag var tvungen att, inför andra människor, kissa och bajsa på ett bäcken (en potta) sittandes i min säng. Det absolut värsta var att ta varenda värk – under tre jävla dygn – liggandes helt stilla! Inget bad, ingen boll, inget vankande fram och tillbaka i rummet, utan bara andning och mental träning. Det var det absolut värsta av allt!
Väl om det. Tillslut kom hon i alla fall ut och jag blev lättad, lycklig och otroligt trött. När de vanliga procedurerna med skrik, amning, moderkaksutkrystning och lite stygn i mig var klara blev jag lämnad ensam med Militärpappan (och Elise) för första gången på flera dygn. I och med födseln var jag fri från min grava havandeskapsförgiftning och därmed även den ständiga övervakningen. Efter födelsefikat mitt i natten somnade vi alla tre av ren utmattning, jag i min säng, Militärpappan i sin och Elise i sin lilla låda på hjul.
Efter några timmar börjar jag krampa till följd av den svåra förlossningen. Min havandeskapsförgiftning (preeklampsi) hade utvecklats till eklampsi, som ett livshotande tillstånd med kramper. Jag fick snabbt motverkande medel i form av en spruta då det av en händelse var två barnmorskor inne hos oss precis just då.
Det blev bråttom och salen fylldes snabbt med folk, narkosläkare, läkare, barnmorskor och undersköterskor, Militärpappan, Elise och så jag då. Jag blev ihopkopplad med en massa slangar och förd till IVA för vård. Jag fick flera mediciner för att hålla mitt blodtryck nere med trots detta ligger det ganska högt och då ligger jag ändå helt stilla precis hela tiden! Jag förlorar för stora mängder blod och det beslutas att jag ska få 2 liter blod. Jag har även kateter. Urk. För att utesluta att inget hänt i mitt huvud, som att jag fått en propp och därför krampat, görs en EEG, med gott resultat.
Lite sladdar, som sagt…
Det är torsdag förmiddag och jag duschade senast i söndags morse. Däremellan har jag legat ner konstant och försökt föda ut ett barn. Plötsligt händer det: Jag får duscha, men inte ensam. Militärpappan sitter på andra sidan dusch-draperiet och håller i mina behållare med urin som sitter fast i mig genom en genomskinlig slang, fylld med urin. Fräscht. Jag är lite vinglig och måste sitta på en pall i duschen, det var ju ett tag sedan jag stod på benen nu… När jag börjar känna mig klar känner jag hur något åker ner inom mig och vill ut mellan mina ben. Jag tar ner handen där och fångar det som kommer ut med ett slemmigt plopp. Det är en dallrig, geléaktig blodklump stor som en grapefrukt ungefär. Så jäkla äckligt! Jag känner att jag nått kulmen för integritet och ber Militärpappan kalla in den vaktande barnmorskan utanför. Jag håller ut blodklumpen i ena handen utanför draperiet och säger lugnt: “Jaha, nu åkte min lever ut”. Barnmorskan förklarar att det inte är min lever utan koagulerat blod som samlats när jag legat stilla så länge och nu kommer ut i samband med att jag rör på mig. Jaha?! Blä!
Blodtrycket åker upp och ned, mest upp och jag får medicin på medicin på medicin. Läkarna säger att de vill få ner blodtrycket innan jag får åka hem men att de inte förstår varför det fortsätter stiga. Min kropp svarar inte på all medicin. De dubblar dosen av en ny typ av medicinen och skickar upp mig till BB under lördagen. Helleluja! Ett steg närmare att få komma hem. På BB är de inte alls lika trevliga och jag vill inget hellre än att slippa vara där. Dock blev det ytterligare några dagar eftersom mitt blodtryck inte gick ned tillräckligt. Detta visade sig dock ha att göra med felmedicinering från medicintantens sida som jag själv upptäckte då jag ifrågasatte henne ett antal gånger. Innan jag fick åka hem passade även min höft på att låsa sig och jag blev fast på en toalett i tre timmar och fick föras med dropp och rullstol därifrån. En annan ganska rolig historia som ni kan läsa om här.
Ja, men varför inte föda ett barn till? Typ om en vecka. Phu! Hur tänkte jag?
