Efter många dagar borta från barnen har vi nu haft en helg med massa mys, bus och gos! Att hålla UGL-kurs är något som tar på de mentala krafterna och trots att vi praktiskt taget suttit stilla på en stol i en hel vecka har jag varit galet trött hela helgen. Tur jag har en fin familj att tanka kraft från!

Tillsammans har vi haft en helt oplanerad helg med sovmorgon, långfrukost och ganska långsamt tempo. Vi har bakat lussekatter, grillat korv och kollat på film. Vi har lekt i lekparken med kompisar, städat, handlat och kommit ifatt med tvätten.

På söndagar är Elise och Militärpappan på simskola och under tiden har Tilia och jag mys hemma. Idag åt vi macka i soffan och kollade på Bolibompa. Plötsligt sov Tilia, med mackan i handen. Lilla godingen, jag passade på att krama om henne en stund extra innan jag bar upp henne till sin säng.

Jag tänker mig att mina barn är ganska lugna och snälla, kastar sig inte hejdlöst från soffbordet och springer inte vanligtvis skrikandes runt köksön varv efter varv. Jag antar att alla hittar sin nisch i att leva rackare eller så, eller vara extra mycket barn kanske, vad vet jag?!

Både Elise och Tilia har nischat sig mot kläder, som att byta om trettio gånger om dagen, som att totalt bryta ihop om fel klänning är framtagen eller bara grejen att vägra bära byxor… det kan göra mig galen!

Gnällbiten är värst på morgonen innan vi ska iväg till förskolan och trots att vi alltid tillsammans lägger fram kläder kvällen före och är konsekventa så slår det nästan aldrig fel; Elise bryter ihop totalt för hon just idag känner mer för att bära kjol än klänning. Tilia hakar på och vill samma och dessutom har hon någon fobi för strumpor just i påklädningsskedet som ger ytterligare ett bryt, som den andre tar vid i osv… Helt ohållbart!

Jag har fått nog och bestämde mig för ett par veckor sedan för att införa ett belöningssystem med hjälp av tecken som stöd. En bild för varje moment som ska göras på morgonen, från uppstigning till ytterkläder på. Gör man alla sina bilder utan att gnälla (dvs det jag nyss beskrivit) så får man en guldstjärna.

Döm om min förvåning när jag upptäcker att barnen redan första dagen köper mitt koncept helt och hållet! Guldstjärnan får de vid ytterdörren och när vi kommer fram till förskolan lämnar de tillbaka den till mig. Inget gnäll om fel kläder, ingen som bryter ihop för att något annat plagg hellre hade burits osv. och skulle tendensen komma räcker det att jag påminner om kriteriet för att få en guldstjärna. Dessutom går morgonrutinen avsevärt snabbare nu såklart!

Vi har kört efter detta i ungefär en månad nu och de senaste två veckorna har bilderna glömts bort flera mornar men allt har funkat precis lika fint ändå. Ett vinna/vinna-koncept helt enkelt! Och ja, det har funnits någon enstaka morgon när de gått miste om en guldstjärna men efter att jag förklarat anledningen har de förstått varför och köpt läget. Fantastiskt!

I helgen som gick var jag och tjejerna på Landet en sväng. Vi plockade massvis med gula kantareller i skogen.  Lycka! Elise är ju så stor att hon nu börjat på Mulle och om det pratar hon mycket framförallt när vi är i skogen.

Jag har alltid tyckt om att röra mig i skog och mark och mycket av just det intresset har min moster gett mig. Hon bor i skogen och har tagit med mig på otaliga turer genom svampskogar och över kalhyggen. Detta var faktiskt en grundpelare i mitt beslut om att göra värnplikten.

Tilia och Elise är duktiga på att knata över pinnar, stock och sten. De lunkar på och gnäller inte.  Underbart!

Härligt att vi nu har mycket svamp i frysen till höstens mustiga grytor!

En väldigt intensivt trotsig morgon där barnen bokstavligen gnällt hål i huvudet på mig och jag ätits upp lite inifrån… sex timmar av detta tar ut sin rätt och jag har nu bäddat ner mig i sängen med vackraste filten och några tidningar.

Låt denna stund få fylla mig med energi.